Mänsklighetens fundamentala problem

Jag är intresserad av hur andra (=ni) skulle besvara följande fråga :

Om du skulle "koka ned" alla mänskliga problem till ett enda, eller ett fåtal (inte mer än max tre) - hur skulle du då uttrycka det/dessa ? eller tycker du inte det är möjligt att svara och/eller att frågan är felaktigt ställd ? ( Kan man hitta någon/några "rot-orsak/er" eller ej ? )

PS Inte ute efter någon avancerad filosofisk förklaring eller utan mer praktiskt och rakt på sak

Wittgenstein kokade ner det ännu mer än så Men för att göra något slags försök i vad jag uppfattar som trådens anda då:

1. Vad är sant?
- Sökandet efter kunskap. Vetenskap, filosofi, osv.
2. Vad är vackert?
- Det upplevelsemässigt meningsfulla. Estetik, andlighet osv.
3. Hur bör man leva?
- Det sociala. Moralfilosofi, politik osv.

Det är synd om människorna

attraktion vs trygghet. Trygghet blir bestraffat medans attraktion blir belönat.
Där har du hela jävla "scriptet"....

Enkelt, människan är orsaken till alla mänskliga problem.

Jag upplever att mänsklighetens största problem är att vi saknar system att få fram ledare som inte är psykopater med vassa armbågar som kliver över lik för att komma till toppen.

Detta gör att vi alltid får fel människor som ledare, vilket inte är bra. Inte konstigt de så ofta börjar terrorisera sin egen befolkning och startar krig mot andra. De som är mer empatiska av sin natur, och som har andra talanger än att roffa åt sig och spela ut folk mot varandra, kommer aldrig till toppen.

Ibland undrar jag om inte en årlig ren lottdragning om presidentskapet hade varit mindre skadligt för mänskligheten i det långa loppet.

Föda/vatten, värme och sex.

Ändå finns en uppenbar lösning. Sluta föröka er och föra helvetet vidare.

Mänsklighetens största problem är att vi envisas med att fortsätta existera.

Såhär tror jag:

Problemet för människan (och alla andra varelser i universum) är att vi är filosofiska troglodyter, vi är alla inneslutna i vår egna platonska grotta.

Problemet är att vi inte kan ställa oss utanför oss själva och se världen och tingen såsom "de egentligen är".

Vi kan föreställa oss att vi kan det och det har varit både framgångsrikt (månfärder, CERN, etc) och skrämmande (atombomber). Men vi kan aldrig på riktigt befria oss från det att vi alla är inneslutna i vår subjektiva värld. Hur mycket eller i vilken grad denna återspeglar verkligheten vet vi inte. Det finns inga framsteg inom teknik eller vetenskap som någonsin kommer förändra detta faktum, inte ens om utvecklingen fortgått i "Grahams tal" antal år.

Detta hävdar jag är det mänskliga predikamentet, fast det såklart även gäller alla former av liv både på jorden och eventuellt på andra platser i universum och multiversum. Det började redan med den första cellen, som hade en insida och ett utanför.

Fast det finns ingen objektiv verklighet. Den är i vart fall meningslös för oss eftersom vi förblir instängda i den verklighet som skapas av våra sinnen. En människas värld kan vara väldigt olik en annans. Ljuset är elektromagnetiska vågor men det är ett fenomen som vore omöjligt att beskriva utan gemensamma upplevelser av färger, värme osv. Upplevelsen är inte exakt samma från person till person. Beroende på uppväxt, känslighet och annat kan upplevelsen av en färg variera. Själv får jag närmast migrän av starka färger. En gåta för mig hur folk kan gilla moderna dataspel men accepterar att vi är olika. Den enes nöje är den andres huvudvärk.

Tyvärr görs ofta för lite ansträngning att se utanför sig själv. Den allmänna uppfattningen tycks vara "alla är som mig". Om man tror det är det svårt att fatta varför alla inte är framgångsrika. Den som är introvert kanske inte blir någon bra försäljare. Den som oroar sig mycket vågar inte ta stora risker. Somliga får en kick av risker. Andra mår dåligt. Våra känslor styr oss i en viss riktning.

Ja precis, det fetmarkerade är hela min poäng sammanfattad i en mening. Och detta tror jag är det mest fundamentala problemet (förutom existensen självt men den är svår att argumentera mot eller föreställa sig att vara utan).

Jag tänker inte ge mig på att försöka dra fram några filosofiska argument här utan konstaterar bara att jag (och de flesta andra människor) utgår från existensen av en av oss oberoende verklighet befolkad av andra medvetanden likt vårt egna. Annars vore det till exempel meningslöst för mig att skriva här.
Men eftersom de flesta utgår från att så är fallet är det förstås intressant att fundera över i vilken grad vår subjektiva upplevelse "överensstämmer" med hur "det egentligen är". En rymdresa till månen är förstås en helt fantastisk inre resa men den sker också "där ute". Om vårt kollektiva, subjektiva kunnande inte hade något med verkligheten att göra vore det nog omöjligt att göra tänker jag?

Människans största problem är en för snäv identifikation. Och bristande empatisk förmåga.