Vägran att ta hjälp - Rätt till att endast gå på smärtstillande?

Hej,
VARNING FÖR KÄNSLIGA LÄSARE! Jag vill inte att någon skall läsa texten och sedan må dåligt. Texten kan vara känslig!

jag kanske egentligen inte har särskilt allvarliga symptom, men jag har märkt av symptom; som 1177 velat att jag skall kontakta vårdcentralen och boka tid så fort som möjligt. Om symptomen blir värre, så skall jag in till Akuten sa hon på 1177.

Jag vet ännu inte vad jag har och mina symtom är irrelevant att ta upp här.

Jag kanske inte ens är döende sjuk. Men det slog mig att jag kanske skulle vara det, utifrån hur 1177 reagerade och gav för respons.

Jag blev direkt glad och lättnad. Som om jag skulle få ett ro när jag dör.

Jag har många gånger tänkt på döden och självmord, men framförallt har jag haft en dödslängtan. En död, där jag dör meddetsamma och inget lidande.

Jag skriver denna text och på ''psykiskt hälsa'' och vill veta va som händer när man tackar nej till hjälp för att bli frisk, utan istället väljer att låta min kropp ha sin gång och låta den döende sjukdomen ha sin gång.

Men för att inte lida, kan man begära smärtstillande och kanske till och med bo på sjukhuset fram till ens död.

Kan man via sjukhuset/staten göra sig redo med testamente och begravningen? Jag har redan egentligen skrivit det, men när man ligger där på sjukhussängen, kan man enklare och ytterligare skriva ett testamente. Jag tänker att när jag skrev hur jag ville ha min begravning, så var jag ändå mer gladare och endast ville göra mig redo, utifall att.

Men vid dödlig sjukdomen, så kanske man kommer på mer vad man vill och hur man vill.

Hur snabb skall man vara med att skriva ett brev och skicka. Man vill ju inte skriva ett brev och sedan plötsligt blir man frisk.

Man kanske i och för sig kan skriva ett brev och lämna det i händer på sköterskorna och OM man skulle då skulle gå bort, bara då skickas brevet ut.

1177 frågade om jag var febrig, just då var jag inte det. Men jag börjar känna mig mer svag och smått febrig, precis som 1177 frågade mig om jag hade.

Desto mer symptomen börjar märkas, desto mer gladare och lugnare blir jag. Ett lugn som jag länge inte kunnat känna. Ett lugn, som jag i princip glömt bort hur det känts, förs nu.

Bakgrund: Jag växte upp i en trasig hemmiljö. Jag har blivit utsatt, vilket gjort att jag blev en tillbakadragen typ. Med tiden har jag byggt upp sociala förmågor och social kompetens. P.g.a den jobbiga uppväxten utvecklade jag ett uppmärksamhet- och bekräftelsebehov som jag med tiden kunnat hantera på ett mer mognare sätt.

Jag upplever mig själv som ointelligent och ser intelligens som viktig och beundrande. Intelligent har jag länge velat vara.

Jag har älskat teater och har fått mycket uppmärksamhet därifrån om att jag är en duktig och kreativ. Jag har i övrigt aldrig fått komplimang i något annat sammanhang. Förutom att jag är bra på att läsa av människor. Ibland har jag hört att jag är väl talad. Men den senaste tiden, har jag inte hört att jag är väl talad eller hört något speciellt om mitt sätt att vara. Utan jag har mest upplevt utifrån min analys ifrån andra, att jag är ''speciell'' på ett dålig sätt.

Jag avslutade relationen med familjen och släkt när jag var 24 år. Vilket betyder att jag har förlorat både min barndom och tonår.

Jag bestämde mig för att gå på folkhögskola och få gymnasiebehörighet. Gymnasiebehörighet fick jag, men som jag förstått det är omdöme jätteviktig. Du måste ha hög omdöme, om du skall ta dig någonstans. Jag fick 2,5 i omdöme. Vilket är en omdöme där jag kommer säkerligen ha svårt att ta mig in på Universitetet eller Försvarsmakten som jag också är intresserad av och har det som plan A. Jag skulle möjligtvis ha chans att komma in på Försvaret, med tanken på att dem kanske fokuserar mest på andra saker, så som fysik och psykologi, bland annat. Gymnasiebheörighet kräver dem, men om dem kolla på omdöme om man gått på folkhögskola, vet jag inte. För dem kanske det inte räcker med att man har gymnasiebehörighet om man gått på Allmänkurs/folkhögskola.

Jag har upplevt mig att jag har blivit allt konstigare med tiden. Jag har fina kompisar, men jag är konstig, tycker jag. Konstig & ointelligent.

Ser mig själv som om jag inte skulle tillföra något för varken mänskligheten eller samhället.

Om jag intressen, så som att syssla med teater. Men jag tycker inte att teaterföreningar mäter upp min kompetens och utmanar det som jag kan. Jag skulle därför helst vilja jobba inom teater och kanske t.ex jobba på Dramaten och även vara framför kameran. MEN, det är bara en önsketanke. Inget som skulle ske i verkligheten.

Jag har önskan om att vara en person som skulle ses som ''häftig'' eller få andra att känna: ''Wow, du har varit med om detta eller du är med i detta'', så att vara med i film och få uppmärksamhet genom det ifrån vänner, bekanta och dylikt, är viktig för mig.

Därför utgår jag ifrån min intresse, gör det mig till en människa som är helt värdelös för världen, människor och samhället.

Jag tror inte heller att någon kan bli kär i mig.

Jag kanske låter hård emot mig, men det är inte känslor som talar, utan jag är realistisk och känner mig själv och är självmedveten över min intelligensnivå.

2,5 i omdöme, bevisade mycket att jag inte klarar av något. Med omdöme 2,5 kommer jag ändå inte ta mig någonstans.

Jag vet inte om jag känner ett hopp om att jag har en dödlig sjukdom. Jag känner väl att jag är helt passiv där. Att gå till vårdcentralen, så hoppas jag väl ändå att OM det skulle röra sig om dödlig sjukdom. Så hoppas jag att det är en sjukdom som snabbt tar död på mig.

Jag kände mig så lugn och känner mig ännu mer lugn när jag skriver denna inlägg. Som om att det kommer ske det som jag länge längtan efter och allmänt tänkt på.

Ibland när jag är glad, så känner jag ändå någonstans i mig en dödslängtan. Dödslängtan finns där hela tiden.

Jag fyller om en månad, då är jag 30 år. Jag är ingen ungdom och agerar inte som trettioåring.

Jag ber om ursäkt om jag väcker starka känslor hos någon här. Det var inte meningen!!!

Jag ville egentligen hålla mig kort och fråga: När jag tackar nej till hjälp. Kan man endast begära om smärtstillande och finns det alternativ att ligga där på sjukhuset tills döden kommer. Så man liksom inte ramlar omkull mitt på gatan och traumatiserar folk, framförallt barn som kanske ser en avliden människa på marken.

Många frågor som jag har. Konstiga, frågor.

Jag önska att jag var intelligent.

Snälla radera inte denna tråd. Jag vill ha svar på mina frågor. Det är mycket frågor som jag har.

Efter att ha skummar igenom texten kan jag säg att det finns många som du, du är inte på något sätt unik. Du har inte skrivit något om din "sjukdom" heller så kan säga direkt att du är inte döende.

Men vad du behöver för att bli bättre behöver du ändra din attityd och du måste göra bättre val i livet. Börja med att ta hand om dig själv till sin bästa förmåga. Börja träna och spendera tid ute i naturen, men framförallt så måste du sluta se dig som ett offer. Du uttrycker dig ganska väl i skrift så du är förmodligen inte alls särskilt ointelligent heller.

Nu när det är sommar är det ett ypperligt tillfälle att komma i form eftersom det finns utegym lite överallt nuförtiden. Börja din dag med en nyttig frukost och ta sen en promenad till närmaste utegym och gör pull ups, leg raise mm. gör dom övningar som du kan. Sen sätter du upp ett mål som du vill nå utan tidsram vad det nu kan vara t.ex skaffa ett jobb om du nu är arbetslös eller göra det där som du alltid velat men tror att du inte kan. Ditt inlägg visar tydligt att det är ett rop efter hjälp men modern vård erbjuder ingen riktig hjälp så man måste rycka upp sig själv och ta tag i sitt eget lidande, för det är allas vårat ansvar.

Du har psykisk sjukdom och du behöver hjälp av psykiatrin. Det är sannolikt så att du med rätt behandling kan må mycket bättre än du gör nu. Sök hjälp, ge vården en chans.

Ja, du har rätt att neka vård om du inte är en fara för andra eller dig själv (lpt)