Lagförslag gällande mördare

För några månader sedan så tittade jag på en dokumentär från England om en mördad flicka.
Man hittade aldrig kroppen men mördaren blev fälld i domstol och föräldrarna till flickan lämnade in ett lagförslag om att förövare måste berätta var kroppen finns för att kunna bli utsläppta för gott uppförande.
Minns inte vad lagförslaget hette men för mig känns det rimligt att ha ett krav där en mördare måste sona sitt brott och en del av detta är att låta anhöriga till offret få ro och kunna få begrava offret?

Det borde inte vara möjligt att komma ut på en tredjedel av strafftiden om man inte ger offrets anhöriga möjlighet till att få hem offret.
Just idag tänker jag på Wilma och på att hennes mördare kan komma ut när han har avtjänat 12 år av sitt 18 åriga straff men han behöver aldrig hjälpa till med att få hem hela Wilma till hennes familj eller ens berätta för dem vad som egentligen hände.

Borde inte förkortat straff också innebära att man ångrar sitt brott och vill göra rätt för sig?

Jag utgår ifrån att du syftar på Helen McCourt. I så fall heter lagen formellt Prisoners (Disclosure of Information About Victims) Act 2020 (c. 19), men kallas till vardags Helen's Law.

Är det ett förslag eller en faktisk lag i England?

Tycker nästan man ska gå en extra mil med det hela i så fall, att lägga på ytterligare några år än vad man dömdes till om man inte visar ånger och vill göra rätt för sig.

Det är en faktisk lag (se mitt inlägg ovan). Han som dömdes för mordet på Helen McCourt (det som föranledde lagen) släpptes februari 2020. Den nya lagen, som skulle ha hållit honom kvar i finkan, trädde i kraft först november 2020. Då var det redan för sent.

Ja, det känns rätt rimligt.

Fast vad hindra mördaren från att säga att han dumpade kroppen i havet, 18 år senare lär ju inte kroppen ligga kvar på samma plats.
Och det är omöjligt att inte säga att mördaren har gjort den som behövs för att uppfylla Helens law. Eller kan den mördaren aldrig få sitt brott sonat och släppas?

Det du beskriver påminner mig om en bekant. Jag frågade honom om vad det värsta var med att vara nämndeman. Han svarade: ”Det svåraste är nog att hålla sig för skratt när de anklagade redogör för hur de menar att det hela har gått till. Ibland är det verkligen en utmaning.”

Naturligtvis kan de fångar som begär att få bli frigivna i förtid påstå allt mellan himmel och jord. Huruvida frigivningsnämnden låter sig övertygas är en annan femma.