Ni med avlidna föräldrar

Kan hålla med i mångt och mycket,men givetvis är det väldigt individuellt hur man tar det,
Hade inte varit med om någon nära dött, varken jag eller mina syskon, så när farsan fick Prostata cancer och spred sig så gick det väldigt fort,han låg på sjukhus i nån vecka men på morfin pga smärtor, så vi vet inte om han märkte av våran närvaro när vi var där, jag var där några timmar sista kvällen innan han dog på natten, fick beskedet på morgonen på jobbet från syrran,åkte hem och grät hela vägen hem i bilen, likaså när jag var en av kistbärarna ut ur kyrkan.

5 år senare var det mammas tur,hon hade dock haft parkinson sista 20 åren och det blev bara värre och värre,så där vakade vi sista veckan alla syskon inför vad som skulle komma,vi fick till och med en säng där vi kunde turas om att sova,och en natt var det över och där var det nog mer lättnad att hon fick sin vila till slut.
Nu i efterhand skäms jag ändå oerhört då jag var lite av ett sladdbarn och då man var ung 18-20 skämdes man över sina gamla föräldrar,men idag skulle jag ge allt och lite till att få några dagar med dom igen,och att det kommer en tår emellanåt ex nu när jag skriver är nog ganska normalt!
Så till er som läser och ändå ännu inte förlorat era föräldrar, ta er tid med dom ,en dag kan det vara försent :-(

Jag var i chock de första dagarna efter mammas dödsfall. Trodde inte på det.

Den dagen hon dog var jag helt enkelt inte kontaktbar.

Det var väl inte riktigt samma sak när pappa dog även om det tog lite tid innan sorgearbetet kom igång där också.

Den värsta sorgen varade väl några månader. Men trots att det har gått flera år tänker jag på dem varje dag.

Så sant som det var sagt. Dina föräldrar är ditt förflutna och du är deras framtid.

Jag var 23.

Det var pappa.

Visste inte vem jag var.

Jag var gladare än jag trodde för att han inte behövde lida mer.

3 år innan man kunde kalla mig normal, jag är 95% återställd idag.

Exakt samma här, snudd på identiskt! Farsan fick cancer och jag intalade mig att det skulle gå bra, det gick hyfsat bra till en början men sen fick han en hypofyskollaps i hemmet, efter det var han ganska borta, jag och mina syskon hälsade på honom på sjukhuset när han fyllde 70, han var ganska borta men han vickade på fötterna och hummade i takt när vi sjöng för honom.

Dagen eller om det var två dagar senare så fick jag samtalet från morsan att han hade gått bort. Det var den värsta dagen i mitt liv, 5-6 år tog det nog innan jag kände mig hyfsat normal igen.

10 år sedan han gick bort nu och jag saknar honom såklart helt enormt mycket, jag skulle göra vad som helst för att få prata med han igen. Men jag överlever.

Det händer ibland dock att jag kollar på någon gammal bild eller så och fäller en tår för honom, det kommer jag nog att göra resten av mitt liv.

Morsan lever som tur är fortfarande och jag vågar inte ens tänka tanken att hon ska gå bort. Orkar inte gå igenom allt det där igen!

Jag förlorade min pappa när jag var ca 14 år gammal, nu 24 år senare så har jag fortfarande inte släppt det.

Är drygt 14 år sen farsan gick bort, i början så var jag ledsen givetvis men kom över det rätt fort. Han var trots allt ingen snäll människa.

Min mor gick bort 4 år senare och hennes död tog jag väldigt hårt, saknar henne otroligt mycket än idag fast det är 10 år sen hon dog, glad att jag har mina syskon för annars hade det varit väldigt ensamt.

Är själv 42 år och har knappt någon släkt kvar då merparten har dött innan pensionsålder.

Min farsa dog för inte så länge sedan och jag kom över sorgen relativt fort. Det som hänger kvar är väl tankar man har om vilken typ av relation vi hade med varandra och att det mest var kallprat när vi träffades, inget riktigt intresse för mig som person. Dessa tankar kommer man nog ha resten av livet, men inget jag lider av.

Jag skulle inte säga att jag har kommit över det, särskilt inte mamma som dog när jag var liten. Det har påverkat mig i grunden och jag kan än idag, ett helt liv senare, gråta när jag tänker på henne.

Jag fick ingen hjälp att bearbeta sorgen och pappa var helt förkrossad. Hon var hans stora kärlek även om han gifte om sig senare. Han blev sig aldrig lik efter hennes död utan var bitter och arg på livet och jag var vilsen i många år efter det.

När pappa dog var det annorlunda. Jag hade bestämt mig för att göra ”rätt” den gången, sörja på riktigt och få ett avslut. Vi hade en knepig relation men jag kan fortfarande sakna honom.

Saknaden var värst det första året, efter det kommer den mer stundvis när något påminner om honom. Ibland kan syskonen och jag kommentera vad farsan skulle ha sagt i en viss situation. Han hade en rätt krass humor.

Det är ju en del av ens livshistoria som försvinner och till slut har man bara sina egna minnen kvar, som kanske inte stämmer helt. Jag har som sagt inte kommit över det utan lärt mig leva med saknaden, ibland gör det ont och andra gånger är det mer som ett vemod.

Traumatiskt och värre än jag trodde. Min far dog på tok för tidigt och världen är väldigt grå utan honom.

Det var över tio år sedan, tog kanske fem år innan jag inte längre var så pass deppig och förvirrad att livet inte fungerade.

Morsan dog när jag var 8. Då kändes det som att livet förlorade all mening.
3 år senare dog farsan. Då kände jag mig inte övervakad längre, gjorde exakt det jag kände för.
Mindre än ett decennium senare satt jag inne för dråp.

Jag växte upp med en ensamstående mamma. Från att jag var 6 år så började hennes krämpor med diskbråck efter en olycka. Reumatism började visa sig liksom lungemfysem, astma och allergier. Allt bara kom vid 36 års ålder.

När hon hade en bra dag så var hon som vilken frisk person som helst, hon gjorde allt och lite till den dagen.. följt utav 2 veckor sängliggandes och så där höll det på år ut och år in. Sedan kom cancern, friskförklaringen, cancer, friskförklaring igen och en 3:e och sista sväng som hon höll hemlig då hon visste att hon inte skulle klara sig denna gång. Var så van att se morsan sjuk att även cancern blev normalt till slut då det pågick i många många år. Jag hann bli 24. När hon väl somnade in så var man ändå inte förberedd för hon hade ju alltid tagit sig igenom det som den krigare hon var.. helt sjukt egentligen.

Direkt efter så fanns det inte tid att sörja, jag skulle tömma en fullproppad 4:a själv utan hjälp. Alltid varit för stolt för att be folk om hjälp. Bad dock fastighetsbolaget om lite extratid men det fick jag inte så jag hade 2 veckor på mig att fixa förvaring, packa ner allt och frakta själv, samtidigt ska jag ta emot folk som vill titta på lägenheten - usch. Var där 12h om dagen bara för att packa och flickvännen som jag hade vid tillfället och behövde mer än någonsin började anklagade mig för att vara otrogen på dag 2-3 då jag inte hade tid att prata med henne som jag hade innan.. Mina känslor har nog aldrig dött för någon så snabbt som de gjorde då - inom ett ögonblick var den flickvännen 100% död för mig.

Efter begravning, träffa släkt jag inte sett på 20+ år och alla måsten var borta så fanns det tid att reflektera, acceptera och processa. Minns att jag låg i sängen i två veckor och gjorde inte ett skit annat än att stirra upp i taket.. åt knappt så jag var bara skinn och ben den dagen jag klev upp därifrån.

Med tiden började det bli lite lättare, jag gick igenom alla känslorna på hela spektrumet. Minns att jag var riktigt arg ett tag också men till slut så försonades man med tanken att hon inte har ont längre och det räckte långt.

Det jobbigaste har nog varit att hon aldrig hann se mig styra upp mig själv (var en riktig strulpelle) och det kom som en ny våg utav sorg när jag blev bli en förälder och jag kunde aldrig vända mig till henne om råd/tips m.m. under de svåra perioderna. Bara en sån sak som att ha en saft/bulle-farmor åt barnen mina hade betytt allt.

Tiden går så fort, idag har hon nästan varit borta lika länge som hon fanns i mitt liv men jag tänker på henne dagligen ett par gånger om dagen ändå. Det där försvinner nog aldrig..

Uppskatta era nära och kära 🙂