Barnen och ta över kompisar, hur ser ni på det?

Tar du hem din chef, ditt tinder-ragg, din familj som ditt boende ser ut just nu, eller vill du städa undan lite först?

Att det står lite disk framme, att köksbänken inte är torkad, att du inte stoppat skitiga kläder från igår i tvättkorgen är inte samma sak som sanitär olägenhet, ett hus som måste rivas.

Barnen man tar över bryr sig inte, men ofta gör andra det. T.ex. fruar som vill att hemmet ska se representabelt ut. Inte för att de bryr sig vad ungen tycker, utan vad ungens föräldrar ska tycka.

De egna barnen är inte sällan väldigt drivande i att hemmet ser mindre välstädat ut. Vilket man vet om man har barn.

Men lär man verkligen barn rimliga saker om de kommer objudna hem till någon och sen får sätta sig och äta upp värdens mat som värden lagat till sin egen middag medan värden får ta macka eller blir utan mat? Ingen vuxen med ens det mest grundläggande hyfs skulle väl göra så att man gick hem till någon vid middagstid och sen satte sig och åt upp värdens middag så att värden blev utan mat? Jag skulle gå i taket om mitt barn spontant gick hem till en kompis och sen kom hem och sa att de fått äta upp kompisens mammas eller pappas middag. Och jag tror faktiskt att trots att sonens 12 åriga kompisar kan vara glupska och inte så hänsynsfulla hade nog även de reagerat och inte varit okej med att sitta och äta upp min mat så att jag blev utan. Vilket väl är tur.

Mina barn vill alltid ta över vänner eller gå över till vänner. Varje dag om de fick. Vilket de inte alltid får, för det kräver lite planering och effort av oss vuxna. Om små barn kan vi inte jobba eller göra annat, då behöver vi hålla koll och vara förkläde. Om större barn så behöver vi ändå stämma av med föräldrarna, planera middag och hemgång, få ihop pusslet.

Ju större de blir, desto mer sköter de sig själva - men det är ändå en grej till att ta hänsyn till som du ej planerat för.

En sak jag upplever försvunnit från min barndom är sitta på rummet medan familjen äter-grejen, som var vanligt förekommande då. Det tycks bespottat, hånat idag, inget dagens föräldrar vill göra om. En grej som visar på den usla svenska gästfriheten. Själv tror jag det främst var rationalitet av dåtidens föräldrar - "nu ska vi äta, Pelle är här, vi vet inte när Pelles familj äter, vi har inte hans föräldrars nummer, vi vet inget om allergier eller vad de planerat... äh fuck it, vi äter, Pelle får äta hemma hos sig, enklast så".

Nu är det mer flexibelt. Barnen får äta när de är borta (eller hos oss), man synkar med föräldrarna vad de tänkt så löser det sig. Oftast äter barnens gäster här, oftast äter mina barn hos sina vänner när de är på besök.

Men hur ser ni på barn som kommer över?

Barn är spontana och tänker inte dagar framåt. De tänker NU vill jag göra X. Alltså får du frågan om de får ta med kompis hem på uppstuds. Fast du inte planerat eller förberett nånting. Vilken sorts förälder är du då?

1. "Självklart! Lite skit i hörnen har ingen dött av. Mat löser sig, vi har säkert pulvermos och halvfabrikat hemma. Jag får glida tidigare från jobbet helt enkelt så jag hinner fixa. Klart ungarna ska få vara med sina vänner!"

X. "Vi planerar en annan dag så vi hinner städa, handla och fixa så hemmet är representabelt och jag kan jobba hemifrån. Det ser ju ut som kaos efter morgonens stök och vi har inget att äta hemma!"

2. "Jag förstår inte frågan, vi har alltid välstädat hemma och mat finns det gott om i kylen, jag vispar ihop en hemlagad köttfärslimpa bara så är det löst, jag kan jobba ikväll när barnen somnat."

Tar du hem din chef, ditt tinder-ragg, din familj som ditt boende ser ut just nu, eller vill du städa undan lite först?

Att det står lite disk framme, att köksbänken inte är torkad, att du inte stoppat skitiga kläder från igår i tvättkorgen är inte samma sak som sanitär olägenhet, ett hus som måste rivas.

Barnen man tar över bryr sig inte, men ofta gör andra det. T.ex. fruar som vill att hemmet ska se representabelt ut. Inte för att de bryr sig vad ungen tycker, utan vad ungens föräldrar ska tycka.

De egna barnen är inte sällan väldigt drivande i att hemmet ser mindre välstädat ut. Vilket man vet om man har barn.

Mina barn vill alltid ta över vänner eller gå över till vänner. Varje dag om de fick. Vilket de inte alltid får, för det kräver lite planering och effort av oss vuxna. Om små barn kan vi inte jobba eller göra annat, då behöver vi hålla koll och vara förkläde. Om större barn så behöver vi ändå stämma av med föräldrarna, planera middag och hemgång, få ihop pusslet.

Ju större de blir, desto mer sköter de sig själva - men det är ändå en grej till att ta hänsyn till som du ej planerat för.

En sak jag upplever försvunnit från min barndom är sitta på rummet medan familjen äter-grejen, som var vanligt förekommande då. Det tycks bespottat, hånat idag, inget dagens föräldrar vill göra om. En grej som visar på den usla svenska gästfriheten. Själv tror jag det främst var rationalitet av dåtidens föräldrar - "nu ska vi äta, Pelle är här, vi vet inte när Pelles familj äter, vi har inte hans föräldrars nummer, vi vet inget om allergier eller vad de planerat... äh fuck it, vi äter, Pelle får äta hemma hos sig, enklast så".

Nu är det mer flexibelt. Barnen får äta när de är borta (eller hos oss), man synkar med föräldrarna vad de tänkt så löser det sig. Oftast äter barnens gäster här, oftast äter mina barn hos sina vänner när de är på besök.

Men hur ser ni på barn som kommer över?

Barn är spontana och tänker inte dagar framåt. De tänker NU vill jag göra X. Alltså får du frågan om de får ta med kompis hem på uppstuds. Fast du inte planerat eller förberett nånting. Vilken sorts förälder är du då?

1. "Självklart! Lite skit i hörnen har ingen dött av. Mat löser sig, vi har säkert pulvermos och halvfabrikat hemma. Jag får glida tidigare från jobbet helt enkelt så jag hinner fixa. Klart ungarna ska få vara med sina vänner!"

X. "Vi planerar en annan dag så vi hinner städa, handla och fixa så hemmet är representabelt och jag kan jobba hemifrån. Det ser ju ut som kaos efter morgonens stök och vi har inget att äta hemma!"

2. "Jag förstår inte frågan, vi har alltid välstädat hemma och mat finns det gott om i kylen, jag vispar ihop en hemlagad köttfärslimpa bara så är det löst, jag kan jobba ikväll när barnen somnat."

Jag såg mig inte som "värld" till mins barns kompisar. De åt hos varan ofta dom kunde ringa och fråga får jag äta hos Sara och tvärt om om dom var hos mig. Jag är inte så sniken än att barnens kompisar får äta med oss. Som sagt så räckte maten för jag lagar mycket kan ju hända att mina var extra hungriga någon dag. Vad gör du om dina barn vill ha mer mat om du lagar så exakt? Alla barn var bjudna hemma hos mig och sina kompisar. För mig är det ofattbart att vara så sniken.

X här. Vi är oftast inte hemma förrän 17 varje dag och då har jag förberett mat att värma/laga till snabbt så det finns sällan extra. Det finns dessutom ingen tid en vanlig dag att ta hem kompisar. Inte ork heller. Barnet har varit med kompisar 8 timmar i sträck. Grannbarnet tjatar ofta om att leka, hos dem eller hos oss, men det är tillräckligt att få ihop vardagspusslet utan det tycker jag. Det får planeras in någon dag när man kommer hem tidigare eller är lediga. Jag jobbar deltid. Hur hinner föräldrar som jobbar heltid och deras barn med allting? Jobbar alla hemifrån eller flexar?

Varför ska du vara inblandad i ditt barns lekar med grannbarnet? Vad har din tid och ork med något att göra?