Barnen och ta över kompisar, hur ser ni på det?

Mina barn vill alltid ta över vänner eller gå över till vänner. Varje dag om de fick. Vilket de inte alltid får, för det kräver lite planering och effort av oss vuxna. Om små barn kan vi inte jobba eller göra annat, då behöver vi hålla koll och vara förkläde. Om större barn så behöver vi ändå stämma av med föräldrarna, planera middag och hemgång, få ihop pusslet.

Ju större de blir, desto mer sköter de sig själva - men det är ändå en grej till att ta hänsyn till som du ej planerat för.

En sak jag upplever försvunnit från min barndom är sitta på rummet medan familjen äter-grejen, som var vanligt förekommande då. Det tycks bespottat, hånat idag, inget dagens föräldrar vill göra om. En grej som visar på den usla svenska gästfriheten. Själv tror jag det främst var rationalitet av dåtidens föräldrar - "nu ska vi äta, Pelle är här, vi vet inte när Pelles familj äter, vi har inte hans föräldrars nummer, vi vet inget om allergier eller vad de planerat... äh fuck it, vi äter, Pelle får äta hemma hos sig, enklast så".

Nu är det mer flexibelt. Barnen får äta när de är borta (eller hos oss), man synkar med föräldrarna vad de tänkt så löser det sig. Oftast äter barnens gäster här, oftast äter mina barn hos sina vänner när de är på besök.

Men hur ser ni på barn som kommer över?

Barn är spontana och tänker inte dagar framåt. De tänker NU vill jag göra X. Alltså får du frågan om de får ta med kompis hem på uppstuds. Fast du inte planerat eller förberett nånting. Vilken sorts förälder är du då?

1. "Självklart! Lite skit i hörnen har ingen dött av. Mat löser sig, vi har säkert pulvermos och halvfabrikat hemma. Jag får glida tidigare från jobbet helt enkelt så jag hinner fixa. Klart ungarna ska få vara med sina vänner!"

X. "Vi planerar en annan dag så vi hinner städa, handla och fixa så hemmet är representabelt och jag kan jobba hemifrån. Det ser ju ut som kaos efter morgonens stök och vi har inget att äta hemma!"

2. "Jag förstår inte frågan, vi har alltid välstädat hemma och mat finns det gott om i kylen, jag vispar ihop en hemlagad köttfärslimpa bara så är det löst, jag kan jobba ikväll när barnen somnat."

Taskig ekonomi som är orsaken till att Pelle inte får äta hos sig, eller är det bara någon småaktighet. Ni serverar väl inte jordnötter varje dag?

Nu är ju mina barn ganska stora och den där tiden är lite förbi. Själv var jag ett sånt där barn med en nyckel runt halsen som aldrig fick ta hem kompisar - det var liksom alltid besvärligt tyckte mina föräldrar. Om jag någon gång hade kompisar med mig hem så fick vi vara på rummet och vi skulle vara tysta.

Så jag gjorde väl helt tvärtom med mina ungar då - jag har alltid låtit kompisar komma över och aldrig låtit dem vänta på rummet utan de har bjudits in till matbordet. Jag jobbade natt när barnen var små för att kunna vara mer med dem. Alltid ömmat för de som är lite utanför och så - så några granntöser kändes periodvis mera som mina ungar än andras...

Visst är det mycket jobb periodvis med det men i längden gynnar det en själv för man får en bra relation till sina barn och deras kompisar och det är bättre att de när de blir större hänger hemma hos en själv än att de ränner ute och ställer till med skit.

Dock inte haft det perfekt städade hemmet och gormetmat på bordet - makaroner och köttbullar mättar lika fint

1, och med få undantag X.

Tror inte du läste ordentligt, alternativt inte skriver ordentligt. För jag förstår inte vad du menar.


Sund syn på det. Kommer ihåg när jag var barn att vissa kompisar hade det som du hemma. Barn på besök var besvär, helst inte.

Jag tror också det är värt det. Barnen bryr sig inte om det är ostädat och de älskar makaroner och köttbullar, de flesta av dem. Det är en investering i barnens sociala liv, att låta dem få vara med vänner när de har tid och lust. Som du säger, man får bra kontakt med dem som blir deras vänner längre upp i åldrarna och det är en bra kontakt att ha.

Tyvärr är min fru på lag X här Hon trivs inte alls med barnbesök när hon har jobb att göra, hemmet ser ut som ett bombnedslag. Hon vill göra ett kanonintryck (framför allt på föräldrarna som hon inte ens känner), vill inte skämmas för vårt hem och det kräver massor av jobb och förberedelser man inte kan ta på uppstuds. Men konsekvensen av den filosofin blir att ungarna nästan aldrig får ta med kompisar hem.


Försöker köra samma. Lite situationsberoende, men alltid säga ja om det inte är något särskilt.

Och det gör jag verkligen INTE för min egen skull. Inga barn som kommer över är easy mode, vänner på besök innebär en extra boll in i matchen jag inte planerat för.

Om du är tvungen att gå tidigare från jobbet bara för att barnet har en polare med sig hem, betyder det att det är ok för ditt barn att vara ensam hemma utan kompis men när kompis är med så måste du vara med och övervaka dem?

Fy fan vad skönt det är att inte vara barn i dag, kan inte minnas att detta var ett problem när jag var liten. Man var inte curlad överhuvudtaget utan kunde ringa hem och berätta att man var hos Kalle och skulle käka där och sedan ta bussen hem på kvällen. Samma sak om man tog med en kompis hem, antingen var päronen på jobbet och man fixade mellanmål själva eller så undrade de bara om inte Kalle skulle ringa hem och tala om var han befann sig.
Man cyklade/gick/tog bussen överallt, skjuts fanns liksom inte på kartan om det inte var extrema avstånd. Idag känns det som om ungar är helt ansvarsbefriade och handikappade. Åker bil till kompisar, träningar och t o m till skolan.
Sinnesjukt...

Nej. Mitt barn får inte vara ensamt hemma, bara kortare stunder när jag hämtar småsyskon t.ex.

Tvungen och tvungen. Men middagen blev plötsligt ett lite större projekt än vad jag tänkt. Kanske räcker inte resterna jag tänkt att vi skulle äta.

En av barnens kompisar går inte på fritids t.ex. utan hem med storasyskon efter skolan. Min unge går på fritids till 15, för han får inte vara ensam hemma. Så ska de gå hem tillsammans krävs det att jag jobbar hemifrån eller glider tidigare än planerat, eftersom jag har ansvar för dem och är enda vuxen närvarande. Inte (än) bekväm med tanken på två 9-åringar som har hela hemmet för sig själva, med obegränsat internet.


Jag tycker det är både och. Mina föräldrars generation hade nästan ingen koll, nästan inget engagemang i våra liv, på gott och ont. Än värre generationen före, så fort ungarna kommit förbi fasen att ta livet av sig själva fick barnen klara sig själva.

För min del är det inte curling det handlar om, det handlar om att vara närvarande och att ta ansvar. Nej, de får verkligen inte som de vill alla gånger, och de får frihet under ansvar i den mån de klarar av det.

Wow! Det är inte konstigt att barn inte blir vuxna förrens mycket senare än vad vi blev.

Du tycker att ett extra barn ställer till det angående middagen? Räknar du kalorier och sånt, eller? Annars brukar det inte vara något problem att koka lite extra ris/pasta/potatis eller servera lite bröd till maten.

Du är inte bekväm med att låta två nioåringar klara sig själva ett par timmar? Får din nioåring göra någonting själv? Tror du på allvar att det är nyttigt att hela tiden ha mamma/pappa/lärare i närheten och aldrig få chansen att testa sina förmågor?

Tänk att det t o m finns gymnasieelever som är beroende av mamma och pappa till allting, från att ta sig till aktiviteter till att få i sig något att äta. Jag tror att man gör barnen en rejäl björntjänst genom att hela tiden vara med och "hjälpa till". Jag gissar att dessa "ungdomar" har haft föräldrar liknade TS.

Som sagt, sinnessjukt..

Är inte jättepigg på att barnen har över kompisar.

Dels bor vi relativt trångt, och har väldigt ofta en, två eller fyra gäster från närmsta släkten redan, så jag vill gärna ha all sinnesfrid jag kan få.
Sen är det inte fridens liljor när det är kompisar hemma som barnen ska spela extra tuffa inför.

Så enklast är att de får leka ute, och sedan kommer barnet som bor hos oss hem när han känner för det, och får värma på middagen.

Under vintern blir det inte mycket socialt.

Är uppväxt med ca 50/50 kompisar som är invandrare från Iran,Turkar, Thailand och svenskar och jag har inte förstått den där grejen med att alla låtsas som att alla fick alltid äta hos invandrare. Visst någon gång ibland så åt man hos sina kompisar oavsett vilken bakgrund de hade men de anpassade maten efter familjen på samma sätt som vi gjorde så man blev inte erbjuden mat jämt som det låter i media.

Sen beror det också på hur många barn som är här. Är det 1-2 och man har mat så det räcker men om det är 5-6 så kan man ju inte börja laga mat åt andra.

Extra barn på middag innebär ett extra moment i mixen ja. Göra mer mat är normalt inga problem, men ibland har man rester som inte räcker eller tänkt steka upp den sista korven och då räcker det inte till alla.

Jag fick inte gå hem själv förrän jag var 10-11 och det tycker jag i retrospekt var en bra ålder att börja i. Beror såklart väldigt på barn dock, och andra förutsättningar. Då jag började gå hem direkt från skolan hade jag storasyskon som var 13-14. Så nej, jag tycker inte alls det är super att ha två 9-åringar hemma i flera timmar med fri access till internet som kan få för sig allt möjligt dumt. Särskilt inte när jag är ansvarig vuxen.

Med det sagt ser jag din poäng. Minns också en värld där jag cyklade själv till skolan redan i första klass, ca 1km hemifrån med bilvägar. För att jag ville det, jag ville vara självständig och klara mig själv. Nu har vi 9-åringar som får sällskap till skolan och hämtning fast de bor 300m bort varje dag. Samtidigt en annan hotbild för 9-åringar om de har smartphones med sig... men jag kommer bort från ämnet.

"Hjälpa till" kan absolut vara en björntjänst. Vara närvarande ser jag dock som positivt.


Du har konstant besök från släkten och vill därför inte ha över barn tillfälligt? Inte utan att jag undrar varför.

Förstår dock att du inte vill ha barn som stökar om du bor trångt.

Det påstås ju vara en kulturgrej, att i Mellanöstern serverar man (fina) gästerna det finaste man har och äter smulorna själv. Lite extremt men till viss del sant, att många vittnar om att besöker du fattiga människor i t.ex. Afghanistan dyker det finaste de kan bekosta sig upp på bordet.

Att det skulle vara ett motsatsförhållande till svensk "gästfrihet", där vi tvingade gästerna vänta på rummet medan vi åt.

Sen ogillar jag lika mycket som du att det görs till en kulturkrigsfråga.

Nidbilden att svenskar är snåla och taskiga, medan alla invandrare är gästvänliga och varma. Det stämmer inte alls, såklart. Att det ibland försöks måla den bilden för att släta över all skit vi fått med de senaste årens migrationspolitik, det är bara lögnaktig whataboutism.