Barnen och ta över kompisar, hur ser ni på det?

Mina barn vill alltid ta över vänner eller gå över till vänner. Varje dag om de fick. Vilket de inte alltid får, för det kräver lite planering och effort av oss vuxna. Om små barn kan vi inte jobba eller göra annat, då behöver vi hålla koll och vara förkläde. Om större barn så behöver vi ändå stämma av med föräldrarna, planera middag och hemgång, få ihop pusslet.

Ju större de blir, desto mer sköter de sig själva - men det är ändå en grej till att ta hänsyn till som du ej planerat för.

En sak jag upplever försvunnit från min barndom är sitta på rummet medan familjen äter-grejen, som var vanligt förekommande då. Det tycks bespottat, hånat idag, inget dagens föräldrar vill göra om. En grej som visar på den usla svenska gästfriheten. Själv tror jag det främst var rationalitet av dåtidens föräldrar - "nu ska vi äta, Pelle är här, vi vet inte när Pelles familj äter, vi har inte hans föräldrars nummer, vi vet inget om allergier eller vad de planerat... äh fuck it, vi äter, Pelle får äta hemma hos sig, enklast så".

Nu är det mer flexibelt. Barnen får äta när de är borta (eller hos oss), man synkar med föräldrarna vad de tänkt så löser det sig. Oftast äter barnens gäster här, oftast äter mina barn hos sina vänner när de är på besök.

Men hur ser ni på barn som kommer över?

Barn är spontana och tänker inte dagar framåt. De tänker NU vill jag göra X. Alltså får du frågan om de får ta med kompis hem på uppstuds. Fast du inte planerat eller förberett nånting. Vilken sorts förälder är du då?

1. "Självklart! Lite skit i hörnen har ingen dött av. Mat löser sig, vi har säkert pulvermos och halvfabrikat hemma. Jag får glida tidigare från jobbet helt enkelt så jag hinner fixa. Klart ungarna ska få vara med sina vänner!"

X. "Vi planerar en annan dag så vi hinner städa, handla och fixa så hemmet är representabelt och jag kan jobba hemifrån. Det ser ju ut som kaos efter morgonens stök och vi har inget att äta hemma!"

2. "Jag förstår inte frågan, vi har alltid välstädat hemma och mat finns det gott om i kylen, jag vispar ihop en hemlagad köttfärslimpa bara så är det löst, jag kan jobba ikväll när barnen somnat."

Problemet vi har iaf är att det nästan aldrig är planerat med besöken.
Utan helt plötsligt knackar ett av barnens kompisar på och sedan när vi börjar bli klara med maten så kommer dom in och frågar om kompisen kan äta här och för oss funkar det inte alls så.
Vi gör mat i den mängden vi i familjen äter och inte något extra alls så det spelar ingen roll om barnet bara äter 200 gram det blir någon i familjen som går hungrig då.

Däremot om det är planerat från innan vi ens börjat med maten så går det såklart bra men det är nästan aldrig så då barn är jävligt spontana.

Om du är tvungen att gå tidigare från jobbet bara för att barnet har en polare med sig hem, betyder det att det är ok för ditt barn att vara ensam hemma utan kompis men när kompis är med så måste du vara med och övervaka dem?

Fy fan vad skönt det är att inte vara barn i dag, kan inte minnas att detta var ett problem när jag var liten. Man var inte curlad överhuvudtaget utan kunde ringa hem och berätta att man var hos Kalle och skulle käka där och sedan ta bussen hem på kvällen. Samma sak om man tog med en kompis hem, antingen var päronen på jobbet och man fixade mellanmål själva eller så undrade de bara om inte Kalle skulle ringa hem och tala om var han befann sig.
Man cyklade/gick/tog bussen överallt, skjuts fanns liksom inte på kartan om det inte var extrema avstånd. Idag känns det som om ungar är helt ansvarsbefriade och handikappade. Åker bil till kompisar, träningar och t o m till skolan.
Sinnesjukt...

Det påstås ju vara en kulturgrej, att i Mellanöstern serverar man (fina) gästerna det finaste man har och äter smulorna själv. Lite extremt men till viss del sant, att många vittnar om att besöker du fattiga människor i t.ex. Afghanistan dyker det finaste de kan bekosta sig upp på bordet.

Att det skulle vara ett motsatsförhållande till svensk "gästfrihet", där vi tvingade gästerna vänta på rummet medan vi åt.

Sen ogillar jag lika mycket som du att det görs till en kulturkrigsfråga.

Nidbilden att svenskar är snåla och taskiga, medan alla invandrare är gästvänliga och varma. Det stämmer inte alls, såklart. Att det ibland försöks måla den bilden för att släta över all skit vi fått med de senaste årens migrationspolitik, det är bara lögnaktig whataboutism.

Mina barn vill alltid ta över vänner eller gå över till vänner. Varje dag om de fick. Vilket de inte alltid får, för det kräver lite planering och effort av oss vuxna. Om små barn kan vi inte jobba eller göra annat, då behöver vi hålla koll och vara förkläde. Om större barn så behöver vi ändå stämma av med föräldrarna, planera middag och hemgång, få ihop pusslet.

Ju större de blir, desto mer sköter de sig själva - men det är ändå en grej till att ta hänsyn till som du ej planerat för.

En sak jag upplever försvunnit från min barndom är sitta på rummet medan familjen äter-grejen, som var vanligt förekommande då. Det tycks bespottat, hånat idag, inget dagens föräldrar vill göra om. En grej som visar på den usla svenska gästfriheten. Själv tror jag det främst var rationalitet av dåtidens föräldrar - "nu ska vi äta, Pelle är här, vi vet inte när Pelles familj äter, vi har inte hans föräldrars nummer, vi vet inget om allergier eller vad de planerat... äh fuck it, vi äter, Pelle får äta hemma hos sig, enklast så".

Nu är det mer flexibelt. Barnen får äta när de är borta (eller hos oss), man synkar med föräldrarna vad de tänkt så löser det sig. Oftast äter barnens gäster här, oftast äter mina barn hos sina vänner när de är på besök.

Men hur ser ni på barn som kommer över?

Barn är spontana och tänker inte dagar framåt. De tänker NU vill jag göra X. Alltså får du frågan om de får ta med kompis hem på uppstuds. Fast du inte planerat eller förberett nånting. Vilken sorts förälder är du då?

1. "Självklart! Lite skit i hörnen har ingen dött av. Mat löser sig, vi har säkert pulvermos och halvfabrikat hemma. Jag får glida tidigare från jobbet helt enkelt så jag hinner fixa. Klart ungarna ska få vara med sina vänner!"

X. "Vi planerar en annan dag så vi hinner städa, handla och fixa så hemmet är representabelt och jag kan jobba hemifrån. Det ser ju ut som kaos efter morgonens stök och vi har inget att äta hemma!"

2. "Jag förstår inte frågan, vi har alltid välstädat hemma och mat finns det gott om i kylen, jag vispar ihop en hemlagad köttfärslimpa bara så är det löst, jag kan jobba ikväll när barnen somnat."

Märklig tråd, tycker det är superbra att dottern tar hem kompisar, så slipper jag stå där med både underhållning och hushållssysslor samtidigt med ett barn som bokstavligen klättrar på en.

Samma sak när hon är hos andra kompisar, massor av tid till att fixa och trixa hemma eller hinna med att fixa ärenden.

Självklart slevar man upp en tallrik mat åt kompisarna också, hur kan det ens vara ett problem?

Jag brukar försöka skjuta på det till en eller ett par dagar senare om möjligt, så att man hinner handla och planera. Alla ungarnas vänner har fan sjuttielva olika allergier som vi inte delar, och det är inte alltid jag har mat hemma för fler (inte brukar de vara särskilt återhållsamma i ätandet heller). De är chockade om det inte finns laktosfri mjölk eller glutenfri pasta åt dem om de bara dyker upp, vilket de ju också gör ibland.

Ärligt talat har jag full förståelse för kompisen-väntar-på-rummet föräldrarna. Dessutom var väl det en övergångsfas, för generationen dessförinnan bodde man trängre och ungarna lekte ute i flock, det var inte normalt då att man var hemma hos någon på det sättet, särskilt inte spontant och objuden, utan då var man ute och lekte tillsammans, gick sedan in för att äta var och en till sig. Men självklart försöker jag alltid att bjuda och vara gästfri. Det är dock ibland ett elände som förälder med ungar som kommer objudna och förväntar sig fullservice anpassad till alla deras behov. Som om inte vardagen var stressig och som en konstant hinderbana nog redan innan.

Jag är hemmafru och pedant, så hemmet är alltid i skick för besök. Mat ska ju lagas ändå, så en eller två ätande till gör ingen större skillnad. Så om jag blir glad eller inte åt barnets besök beror helt på de besökande barnen. Ett är skitjobbigt och jag börjar tro att det är något fel på henne, andra ungar tycker jag mycket om. Nu när barnet går på mellanstadiet är de dessutom så stora att de inte skapar särskilt "stora" lekar. Sedan kan jag såklart ha dåliga dagar eller vara allmänt trött och då inte hurra över besök, men jag säger oftast ja ändå då kompisar är så viktigt.
Bara ett barn har jag tyvärr helt förbjudit dottern att ta hem eller gå hem till. Ett stackas barn vars instabila wt-mamma röker så mycket att hela lägenheten stinker om barnet är här. Och ännu värre stank mitt barn när hon varit där på besök en gång(dessutom bebos deras lägenhet av diverse ormar, spindlar och en ilsken kamphund plus att mamman umgås med skumma babbar...).

Alltså, det där med "städat"...

Du menar alltså att det är ok för dina egna barn att vistas i ett hem som är så skitigt att det inte är lämpligt att vistas i för andras barn? Eller hur kommer det sig att du måste städa innan andra barn får komma in, men inte dina egna?

Klart man bjuder den som är på besök på middag vuxen som barn. Allt annat är konstigt!

Mina barn vill alltid ta över vänner eller gå över till vänner. Varje dag om de fick. Vilket de inte alltid får, för det kräver lite planering och effort av oss vuxna. Om små barn kan vi inte jobba eller göra annat, då behöver vi hålla koll och vara förkläde. Om större barn så behöver vi ändå stämma av med föräldrarna, planera middag och hemgång, få ihop pusslet.

Ju större de blir, desto mer sköter de sig själva - men det är ändå en grej till att ta hänsyn till som du ej planerat för.

En sak jag upplever försvunnit från min barndom är sitta på rummet medan familjen äter-grejen, som var vanligt förekommande då. Det tycks bespottat, hånat idag, inget dagens föräldrar vill göra om. En grej som visar på den usla svenska gästfriheten. Själv tror jag det främst var rationalitet av dåtidens föräldrar - "nu ska vi äta, Pelle är här, vi vet inte när Pelles familj äter, vi har inte hans föräldrars nummer, vi vet inget om allergier eller vad de planerat... äh fuck it, vi äter, Pelle får äta hemma hos sig, enklast så".

Nu är det mer flexibelt. Barnen får äta när de är borta (eller hos oss), man synkar med föräldrarna vad de tänkt så löser det sig. Oftast äter barnens gäster här, oftast äter mina barn hos sina vänner när de är på besök.

Men hur ser ni på barn som kommer över?

Barn är spontana och tänker inte dagar framåt. De tänker NU vill jag göra X. Alltså får du frågan om de får ta med kompis hem på uppstuds. Fast du inte planerat eller förberett nånting. Vilken sorts förälder är du då?

1. "Självklart! Lite skit i hörnen har ingen dött av. Mat löser sig, vi har säkert pulvermos och halvfabrikat hemma. Jag får glida tidigare från jobbet helt enkelt så jag hinner fixa. Klart ungarna ska få vara med sina vänner!"

X. "Vi planerar en annan dag så vi hinner städa, handla och fixa så hemmet är representabelt och jag kan jobba hemifrån. Det ser ju ut som kaos efter morgonens stök och vi har inget att äta hemma!"

2. "Jag förstår inte frågan, vi har alltid välstädat hemma och mat finns det gott om i kylen, jag vispar ihop en hemlagad köttfärslimpa bara så är det löst, jag kan jobba ikväll när barnen somnat."