Citat:
jag begrep inte riktigt varför du inte kan prata om detta med din partner.
Nu, en smula även för att förklara varför du gör som du gör.
När sorgen lagt sig ett tag efter begravningen kan du ta upp detta mer på djupet.
I en bra partnerrelation kan man vara ganska öppen, speciellt om det är något viktigt och som kan påverka relationen.
Beklagar sorgen.
Nu, en smula även för att förklara varför du gör som du gör.
När sorgen lagt sig ett tag efter begravningen kan du ta upp detta mer på djupet.
I en bra partnerrelation kan man vara ganska öppen, speciellt om det är något viktigt och som kan påverka relationen.
Beklagar sorgen.
Svarade i ett inlägg men glömde citera in dig så svar finns direkt efter ditt huvudsvar eller här nedan:
Citat:
Jag känner inte att jag hör till familjen då jag enbart är ingift och vi ej har några barn så känner bara att om jag skulle vara där med min sorg så skulle det vara som att jag försökte dra uppmärksamhet till mig.
Jag mår otroligt dåligt av att hen inte lever längre och känner att bara tanken av att träffa min partners familj gör att jag kommer krascha.
Jag är autist och de känner mig som den starka som hjälper dem med allt praktiskt och jag kan verkligen inte visa hur jag är i sorg där jag nu får meltdowns där jag inte kan prata och blir helt innelåst i min panik. Inte nått någon vill att nån ingift kommer och förpestar ens älskades begravning med .
Jag vet att det bästa jag kan höra gör dem är att hålla mig borta så att jag ej skapar drama. Jag vet att de mår bäst när de får vara med varandra och då kan jag ej vara där för jag kan ej lita på mig själv. Får jag en meltdown på begravningen när jag bara är en ingift person kommer min partner bara må sämre.
Detta kan jag hantera. Bättre att jag mår skit i ensamhet.
Det jag har svårt för är att min egen familj och mina vänner inte bryr sig alls om hur jag mår. Den enda viktiga är min partner och i allt detta så börjar jag undra för vem jag ens är av vikt.
Sen mår jag skit för att jag ens känner så här för jag vet att jag inte ska försöka jämföra sorg och jag förstår att min sorg ej är viktig utan att det viktiga är min partner och att hen får stöd från sin familj. Vilket hen får.
Jag vet liksom inte hur jag ska överleva detta hål av att känna mig övergiven av min familj/vänner och samtidigt bita ihop och klara av att vara på begravningen. Jag måste spela rollen av stöttande partner när jag samtidigt vet att jag är den sämsta störningen någon kan få.
Förlåt virriga inlägg men är själv hemma nu så allt börjar krascha och kan ej fokusera rätt.
Tack för att ni tar er tid att svara ändå.
Är arbetslös utan akassa/csn så inget jobb jag kan gömma mig på.
Jag mår otroligt dåligt av att hen inte lever längre och känner att bara tanken av att träffa min partners familj gör att jag kommer krascha.
Jag är autist och de känner mig som den starka som hjälper dem med allt praktiskt och jag kan verkligen inte visa hur jag är i sorg där jag nu får meltdowns där jag inte kan prata och blir helt innelåst i min panik. Inte nått någon vill att nån ingift kommer och förpestar ens älskades begravning med .
Jag vet att det bästa jag kan höra gör dem är att hålla mig borta så att jag ej skapar drama. Jag vet att de mår bäst när de får vara med varandra och då kan jag ej vara där för jag kan ej lita på mig själv. Får jag en meltdown på begravningen när jag bara är en ingift person kommer min partner bara må sämre.
Detta kan jag hantera. Bättre att jag mår skit i ensamhet.
Det jag har svårt för är att min egen familj och mina vänner inte bryr sig alls om hur jag mår. Den enda viktiga är min partner och i allt detta så börjar jag undra för vem jag ens är av vikt.
Sen mår jag skit för att jag ens känner så här för jag vet att jag inte ska försöka jämföra sorg och jag förstår att min sorg ej är viktig utan att det viktiga är min partner och att hen får stöd från sin familj. Vilket hen får.
Jag vet liksom inte hur jag ska överleva detta hål av att känna mig övergiven av min familj/vänner och samtidigt bita ihop och klara av att vara på begravningen. Jag måste spela rollen av stöttande partner när jag samtidigt vet att jag är den sämsta störningen någon kan få.
Förlåt virriga inlägg men är själv hemma nu så allt börjar krascha och kan ej fokusera rätt.
Tack för att ni tar er tid att svara ändå.
Är arbetslös utan akassa/csn så inget jobb jag kan gömma mig på.