Varför existerar inte konceptet friskförklaring inom psykiatrin?

Ni kanske har hört den uttjatade frasen "Vi psykiatriker kan inte bota psykiska åkommor, endast lindra symptomen..." eller någon variant på denna. Den naturliga implikationen i en lekmans huvud blir att de flesta psykiska åkommor inte går att bota överhuvudtaget, vilket överensstämmer med den rådande uppfattning som finns i samhället idag.
Med detta paradigm som utgångspunkt, så är det inte konstigt att tiotusentals människor är fast i psykiatrin eftersom att de anses vara "kroniker". Eftersom att läkarna redan från början har slagit fast att patientens problem är kroniska, så läggs det vare sig tid eller resurser på att reda ut och försöka definitivt lösa orsaken bakom patientens patologi. Man talar i diffusa termer såsom "förbättring" och "försämring" men aldrig om något definitivt slut på sjukdomen.
Hur skulle vården (och i utsträckning samhället) se ut om man istället utgick ifrån att de problem som patienten har inte är "olösbara"? Hur skulle patienthälsan förbättras om man istället la resurser på att försöka reda ut och få ett definitivt botemedel & slut på de psykiska problemen? Och hur kan vi vara så säkra på vad en läkare säger om psykisk sjukdom, när läkaren själv inte vet vad som orsakar sjukdomen, t.ex. i fallet med schizofreni? Vågar vi ens tänka tanken att det rentav är så att vissa läkare är helt okunniga och inte vet vad de talar om?
Och hur kommer det sig att så få läkare är villiga att friskförklara sina patienter även när det finns tydliga indikationer på att patienten faktiskt har tillfrisknat?
Må väl.

Låter som dåliga affärer att friskförklara, när man kan fortsätta få betalt för möten och piller... Men jag vet inte.

Spontant tänker man ju att det är trevligt för läkemedelsföretagen att ha kunder som dagligen tar deras SSRI och liknande varje dag resten av sina liv.

Väldigt sällan men ibland lyckas de bota. Vet en som var lpt, tidigare bland missbrukare och som var säker på att han fått chip i huvudet av cia. Terapi och röntgen fick honom stt vakna och han släppte allt det gamla och lever än idag 25 år senare som en normal .

Jag håller helt med er!


Vad roligt att höra! Det är precis detta som jag tycker psykiatrin och forskarvärlden borde eftersträva och som var min mening med trådstarten; att lyckas råda bot på de mest komplexa och mest allvarliga psykiska åkommorna.

Det är dock extremt resurskrävande. En fysiskt sjuk kropp kan med enkla grepp som ett par korta operationer och någon meficinbehandling laga sig själv.
Hjärnan behöver så mycket mer för att terapin verkligen ska lyckas och inte bara lindra. Och samhället utanför psykvården är inte mycket till hjälp fast det ofta är där de patienterna verkligen skulle kunna lära sig om livet och sig självt.
Istället sitter de på institution eller i tråkiga lägenheter utan något liv mer än några möten med vården ett par gånger i månaden.

Nja, psykiatriker (läkare) brukar inte göra mycket mer än medicinera.
De som kan bota är psykologer, psykoterapeuter och liknande och då vid vissa tillstånd som exempelvis borderline som vissa felaktigt hävdar är kroniskt. Så visst kan man bota viss psykisk problematik och psykiatrin friskförklarar men det är oftast inte som i somatiska vården att läkarna står för biffen.

Precis! Du tangerar det som jag försökte pålysa i min trådstart: att många, kanske rentav de allra flesta, psykiska åkommor faktiskt har en lösning/bot! Exempelvis när någon lider av PTSD från t.ex. svår misshandel i hemmet, så är psykoterapi en bra väg att gå för att ge patienten ett säkert utrymme för att ventilera och bearbeta sina upplevelser (samtidigt som man naturligtvis avlägsnar individen från de personer som orsakat denna misshandel eller från händelser & intryck som påminner om misshandeln, vilket egentligen borde säga sig självt...). Tyvärr lider många psykiatriker av något slags megalomani, och behandlar patienten (ofta mot dennes vilja genom olika utpressningsmetoder) med mediciner och elchocker som inte ens är till för att bota psykiatriska tillstånd i första taget. Detta är i min mening i de allra flesta fall ett allvarligt övergrepp av mänskliga rättigheter, och en skam för mänskligheten.

Jag håller med dig! Det krävs mycket till för att få reda på etiologin bakom psykiska sjukdomar, men jag tror att det, om vi noggrant överväger saken, är värt det och till nytta för mänskligheten. Psykisk ohälsa är trots allt ett av de allvarligaste hälsoproblemen som vi har i världen idag.

När det gäller terapi slutar väl många att gå på den då de inser att det inte hjälper. Man accepterar verkligheten, att det är så. En del människor mognar väl rent mentalt också och problemen försvinner rent naturligt.

Nu kan jag inte så mycket om psykiatri (men väl om fysik) men är du säker på att röntgen hade någon roll i hans tillfrisknande?

Tror inte PTSD är något som alltid kan fixas dock, har gått i traumaterapi och tror det är något man får lära sig leva med.
Ibland behövs det mediciner och ibland även elchocker. Ibland behövs terapi och ibland en kombination.

Att en medicin inte botar betyder ju inte att den är verkningslös. Det finns somatiska mediciner som man måste ta resten av sitt liv som heller inte botar per se men man måste ändå äta de för att må bättre. Har sett personer som varit sängliggandes utan att prata som efter elchocker blivit som helt nya människor. För många är det en fantastisk behandling. Tyvärr är det ofta de som saknar sjukdomsinsikt som behöver medicineras och det av en anledning. Hade det gått hade man ju föredragit att bota dessa men vi har ju inte kommit så långt än. Ja, många mediciner kommer med biverkningar, men alternativet är oftast värre.