Varför existerar inte konceptet friskförklaring inom psykiatrin?

Tror inte PTSD är något som alltid kan fixas dock, har gått i traumaterapi och tror det är något man får lära sig leva med.
Ibland behövs det mediciner och ibland även elchocker. Ibland behövs terapi och ibland en kombination.

Att en medicin inte botar betyder ju inte att den är verkningslös. Det finns somatiska mediciner som man måste ta resten av sitt liv som heller inte botar per se men man måste ändå äta de för att må bättre. Har sett personer som varit sängliggandes utan att prata som efter elchocker blivit som helt nya människor. För många är det en fantastisk behandling. Tyvärr är det ofta de som saknar sjukdomsinsikt som behöver medicineras och det av en anledning. Hade det gått hade man ju föredragit att bota dessa men vi har ju inte kommit så långt än. Ja, många mediciner kommer med biverkningar, men alternativet är oftast värre.

Ja, kanske du har rätt i detta. Det kanske var fel av mig att använda PTSD som exempel, men det var det mest handgripliga exempel jag kunde åstadkomma.
Skulle du kunna ge ett exempel på sjukdomsinsikt?

Ni kanske har hört den uttjatade frasen "Vi psykiatriker kan inte bota psykiska åkommor, endast lindra symptomen..." eller någon variant på denna. Den naturliga implikationen i en lekmans huvud blir att de flesta psykiska åkommor inte går att bota överhuvudtaget, vilket överensstämmer med den rådande uppfattning som finns i samhället idag.
Med detta paradigm som utgångspunkt, så är det inte konstigt att tiotusentals människor är fast i psykiatrin eftersom att de anses vara "kroniker". Eftersom att läkarna redan från början har slagit fast att patientens problem är kroniska, så läggs det vare sig tid eller resurser på att reda ut och försöka definitivt lösa orsaken bakom patientens patologi. Man talar i diffusa termer såsom "förbättring" och "försämring" men aldrig om något definitivt slut på sjukdomen.
Hur skulle vården (och i utsträckning samhället) se ut om man istället utgick ifrån att de problem som patienten har inte är "olösbara"? Hur skulle patienthälsan förbättras om man istället la resurser på att försöka reda ut och få ett definitivt botemedel & slut på de psykiska problemen? Och hur kan vi vara så säkra på vad en läkare säger om psykisk sjukdom, när läkaren själv inte vet vad som orsakar sjukdomen, t.ex. i fallet med schizofreni? Vågar vi ens tänka tanken att det rentav är så att vissa läkare är helt okunniga och inte vet vad de talar om?
Och hur kommer det sig att så få läkare är villiga att friskförklara sina patienter även när det finns tydliga indikationer på att patienten faktiskt har tillfrisknat?
Må väl.

Den när tråden påminner mig om den gamla vitsen om hur två dårar skulle rymma med en ficklampa.

Termen finns men det heter då "färdigbehandlad". Det är inte exakt men nästan det ni uppger inte finns.

För det första kommer psykisk ohälsa nästan alltid i skov? När det nu är så finns ingen vits med att friskförklara.

För det andra hur skulle friskförklaringen gå till? Skall man kalla tillbaka folk som inte behövt besöka psykiatrin de senaste fem åren och överlämna ett intyg?

Vad jag menar är att om man verkligen blivit frisk besöker man knappast psykiatrin och kan ju inte då bli friskförklarad?

Kan ni inte utveckla vad ni menar man skulle göra?

Spelar väl ingen roll om man är friskförklarad eller inte,det är väl hur man mår som spelar roll .du kan ju jobba med allt utom pilot eller polis och göra vad du vill ändå .skaffa barn ,ta banklån till hus ,jobba med vad du vill. Resa ,starta företag .det är ju inte diagnosen som sätter käppar i hjulen ,utan hur sjuk du är och känner dig