Aneurysm på aortan, alltså. Usch, så hemskt. Stackars lilla barn.
Några spekulerade tidigare i tråden om vaskulär Ehlers-Danlos, som på grund av ärftlighetsmönstret då skulle kunna ha drabbat fler syskon.
Jo, absolut, men det verkar som om Vanessa, enligt vad mamman har skrivit tidigare, var det enda av barnen som hade väldigt lätt att få stora blåmärken trots inga egentliga smällar. VED kan tydligen också påverka synen och hon var den enda av dem som bar glasögon. Mitt i all tragik är det väl ändå en ljuspunkt, att det, om det nu är denna åkomma som ligger bakom, kanske ändå är så att de övriga syskonen inte har drabbats av detta.
Men också - herregud, vad cyniska och kalla somliga av er är. Som om hennes senaste inlägg handlat om att skapa uttänkta cliffhangers!
Nej, det är inte konstigt att skriva några förtvivlade rader om hur outhärdligt allt är och att be följare att tänka på dem, det är en helt annan sak att behöva redovisa hur det hela gick till, även om man inte går in på detaljer.
Om sex dagar är det 2 år sedan min brorson dog - jag pratar fortfarande inte om själva händelsen, har inte pratat med mina föräldrar om hur de fick reda på det - det är fortfarande för smärtsamt. Jag säger inte ”hans grav”, jag säger ”hos O”. Jag undviker att säga ”dog”, jag säger ”när det med O hände” eller dylikt.
Och jag var ändå bara en faster. Föreställ er då hur det känns när det är ert barn.
Och nej, det är inte konstigt att be om stöd hos följare, det görs inte för likes, det görs för att trots att man inte klarar att prata om det har man ett intensivt behov av att berätta för hela världen och stöd, även om det bara är i form av kommentarer, känns som om någon, tja, ”bär” en? Trots att allt ändå känns lika outhärdligt spelar det roll.
Jag uppskattade varje meddelande jag fick av att folk bad för min brorson.
Bortsett från den rent konkreta förlusten, sorgen över att aldrig mer få prata med vederbörande, hålla personen i sin famn, är det ändå en sorg som är ”ens egen”, men sorgen man känner å den förlorades vägnar - det är den hemskaste.
Att inte kunna skydda ett barn, även om det inte var något man hade kunnat göra - det är en hemsk känsla. Och sorgen och bitterheten över att den man älskar berövades livet - aldrig får ett till sommarlov, inte får uppleva den första eller den hundrade himlastormande förälskelsen, den varma solen på sin bara hud, kasta sig i ett brusande hav en sommarlovsmorgon, vänskaper, kärlekar, sitt bröllop, att få egna barn - eller bara få njuta av livet och vara lycklig i sig själv - att alla dess sinnen är utsuddade och de aldrig mer kommer få uppleva något igen, iaf inte i denna värld - det är outhärdligt.
Det är svårt att ta in. Man lever i någon slags rubbad version av verkligheten, inget känns på riktigt, atmosfären känns rent fysiskt annorlunda.
Bisarrt att folk i den upp och ned vända värld man plötsligt befinner sig i ska börja recensera hur man skriver och spekulera att man vill skapa cliff hangers och få fler följare.
Som sagt var: jag är bara faster och jag har fortfarande svårt att prata om det som hände och har inte frågat närmare ens hur mina föräldrar fick reda på det, eller hur det hela gick till närmare (jag vet ju hur det hände men har inte velat ha några som helst detaljer), har två år senare fortfarande svårt att ens säga ”grav” och ”död” och ”dog”. Tänk då hur det kan vara för de som faktiskt är barnets föräldrar.
Låt Satu skriva hur och när hon vill utan att ha några illvilliga tankar om att det är beräknande från hennes sida. Beräkna är nog det sista man kan göra i den förvridna värld man plötsligt befinner sig i.
Och angående de många barnen: de är välvårdade, snälla, glada, älskade. Hellre att folk skaffar 11 omhändertagna barn än 1 som man sedan inte tar hand om, fysiskt och/eller emotionellt.
Satu verkar vara en genuint fin person och mamma. Ingen människa är utbytbar och sorgen och chocken är självklart enorm, men jag är glad att hon har 10 glädjeämnen till i livet.
När jag skrev om min brorson här skrev användaren Maviel, tror jag, en sak som jag två år senare kan säga stämmer:
Sorgen är först som en kantig, vass, tung sten som skär i bröstet på en, den stenen kommer sedan för alltid att finnas kvar och tynga ens bröst, men med tiden slipas kanterna på den ner och blir mjukare.
Om Satu någon gång läser här, eller någon annan som också är i sorg, vill jag berätta två saker som har varit väldigt trösterika för mig.
Ett: Som tonåring drömde jag en natt om en klasskamrat, det var bara en stillbild, han satt tyst framför en nygrävd grav. Det var allt. Hade ingen nära kontakt med honom och har varken förr eller senare drömt om honom. Senare samma vecka drunknade hans lillebror.
Slump? Ja, det kan det självklart vara, men berörde mig ändå djupt.
Två: jag har visserligen alltid varit orolig och nojig, men veckorna innan min brorson accelererade det, fick nästan panikångest över att något skulle hända honom. Sedan hände det.
Dessa två saker har gjort att det ändå känns som om saker och ting kan vara förutbestämda och att det med det finns både mening även där vi inte kan se det och en annan värld.
Satu och Andres, om ni läser här nån gång: jag tror att lilla Vanessa är trygg nån annanstans, lycklig, tillsammans med andra. ♥️♥️♥️
undra varför
