Ofrivillig ensamhet i ungdomen

Jag är 24 år och fick diagnosen autism relativt nyligen. Jag har tappat kontakten med alla mina vänner och saknar umgänge helt. Jag började på universitetet förra året och trodde att det skulle bli en vändpunkt i mitt liv. Jag gick till nollningen med några Kopparberg 7.0 or, mycket hög puls och förväntan. Äntligen har jag tagit mig ur min komfortzon och ska få känna på studentlivet. Jag trodde det var upplagt för succé. Fick jag bara kontakt med en eller två personer så var det okej. Efter att ha surrat omkring första kvällen på nollningen så insåg jag som att små grupper hade bildats utan att jag ens lagt märke till det förrän i efterhand. Faddrarna hade varit snälla och pratat med mig när dom såg att jag var vilse. Det är inte förräns i efterhand jag förstår vad som har hänt och känner bara en varm våg skölja över mig. (Jag vet inte varför men den varma vågen kommer när jag gjort bort mig eller sitter i knipa). Här var det förstnämnda. Jag förstår att jag inte kan vara kvar på nollningen. Det finns inget kvar att rädda. Jag känner mig underlägsen och korkad, som en oönskad gäst som bara stör. Jag sticker och som så många gånger förr i vuxenlivet så hamnar jag utanför. Jag känner mig förtvivlad då det känts som att jag fått facit på att jag inte klarar av det sociala samspelet. Jag är fel och kommer alltid vara fel.

Jag började snabbt få skamkänslor över att ens infinna mig på föreläsningar. Grupperingarna var bildade men jag satt på mitt egna hörn. Föreläsningarna går ut att på att tänka på vad alla andra kan tänka om mig som sitter själv, min aggressiva acne, min buskiga frisyr eller varför en sådan enstörning som mig valt ett arbete med människor. Sanningen är att jag älskar människor och att hjälpa dom hitta sina egna resurser. Jag kanske är naiv som tror jag klarar detta. Jag klarar ju inte ens av att hjälpa mig själv.

Jag bor i ett hyreshus med mest unga människor. Nu när sommaren kommer är det mycket fest och liv på bakgården under helgerna. När det blir livligt brukar jag gå ut på en promenad för att slippa lyssna. Det är sorgligt att vara avundsjuk på att andra ungdomar lever livet men jag kan inte undgå att känna mig sårad över att få bli tvingad att höra på vad jag missat under hela min ungdom. Trots att jag förstår att det inte är något annat än en vanlig fest så känns det som ett personligt hån.

Vissa i min ålder börjar slå sig till ro med sin framtida livskamrat medan jag aldrig har upplevt att ha en partner alls. Det är väldigt deprimerande och pinsamt att jag är 24 år gammal och aldrig har upplevt intimitet. Jag är kanske en incel men sitter inte på något agg emot kvinnor. Förstår mycket väl att jag inte har något att erbjuda någon tjej. Det är samma här, bara synen av ett kärleksfullt par i min ålder är tillräckligt för att grusa min självkänsla.

Det är avundsjuka jag beskriver och det är jag inte stolt över. Det är tyvärr så här mitt psyke är om jag ska vara ärlig. Det kanske inte kom som en nyhet för någon men ofrivillig ensamhet är emotionell tortyr.

Fortsätt på universitetet och gör färdigt din utbildning. Det är säkert tufft men det är inte lättare att vara outbildad och arbetslös utan umgänge.
Livet kommer inte alltid att vara så här. Livet kommer att förändras för dig. Fokusera på dina studier och oroa dig för det andra senare.
Student livet är speciellt och det passar inte alla. Det är många som är ensamma under studieåren.
Du kan säkert arbeta med människor. På fritiden kanske du kan hitta dejter på nätet eller ägna dig åt någon hobby. Träning är alltid bra för att minska ångest och bättra på självförtroendet angående den egna kroppen och utseendet.

Mannen, du är 24. DU HAR HELA LIVET PÅ DIG, fokusera på dig själv istället, strunt i alla andra.

Ditt största problem är att du värdesätter vad jämngamla, normala människor tycker för mycket. Du vill vara som dem, men du kan inte. Finns definitivt andra autister och avvikande människor som är mer på din våglängd och där du kan finna riktiga vänner.

Acceptera att du inte är som andra är steg ett.

Ser du inte ner på människor? Jag trivdes att studera men vissa var odrägliga. Vi hade ett gäng som festade hårt två gånger i veckan men ändå måste ha VG och de pluggade jättemycket och ställde "smarta" frågor.

Jag kände ingen samvaro med dem, de var ju idioter. De gjorde inget på allvar, utan bara för hur de skulle se ut för andra. T ex när de dansade så hade de inte kul, de var gravallvarliga och koncentrerade sig på vad som skulle se bra ut.

Man brukar hitta folk som inte är sådana.

Men förstår inte att man ser upp till folk som inte beter sig vettig bara för att de följer en norm.

Du poängterar att du har en buskig frilla och jag antar då att du har en ovårdad autismfrisyr och det får mig att ana att du kanske inte är så mån om ditt yttre? De allra flesta av oss dömer en människa, medvetet eller omedvetet, så fort man ser dem så mitt råd är att du går och klipper dig. Be sedan någon kvinna i din närhet (syster eller släkting) att dessa hjälper dig att välja ut kläder.

Minns själv i gymnasiet hur en autist gick hade kardborreskor och sotarskor. Anledningen var för "att de var praktiska och outslitliga" och i övrigt gick han i praktiska, men inte moderiktiga, kläder och det gjorde ju att han minst sagt stack ut.

Det här hjälper dig givetvis inte med ditt eget beteende men det signalerar iaf till andra att du är "normal" och kan underlätta att andra vill ta kontakt med dig.

Om du har CP-acne så se till att få det fixat genom att gå till en dermatolog för det blir kaka på kaka med ovårdad frilla, ovårdade kläder(?) och pizzafejs + autism. Gymmet borde du också troligen besöka om du vill framstå som mer attraktiv.

Nollningar är ett otyg, och det är många som mår dåligt av det och andra "studentikosa" aktiviteter. Det passar inte alla. Men det är ju dom som går in för det med liv och lust, som man ser och hör. Då är det lätt att tro att alla lever så.

Har du kollat upp vilka föreningar som finns på ditt universitet, eller på andra högskolor i samma stad (många gånger får man ju vara med även om man inte går i samma skola, bara man har ett studieleg). Det brukar finnas även smala föreningar, t.ex. ämnesföreningar, som fokuserar på annat än supa. Där kan du hitta människor som är mer som du. Även om du inte är troende, så kan du finna att ungdomarna i en kristen förening är "snällare" och därför enklare att komma i kontakt med.

När jag pluggade fanns det en stor sportförening, med massor av olika sektioner och kurser, dit man kunde komma som nybörjare och prova en rad olika sporter fast man var över 20 år (och många mycket äldre än så). Det var jättekul minns jag, i vanliga idrottsföreningar hade man ju länge varit för gammal för att börja på nybörjarnivå! Och efter träningen kan man fråga om några vill med på en fika eller en öl!

Sedan finns ju de vanliga dejtingsajterna, och då tänker jag INTE på Tinder som är väldigt ytligt och sexfixerat, utan mer på de "snällare" sajterna med blandade åldrar. Happy Panncake, Mötesplatsen och allt vad de heter. Det är bara att googla! En tredje möjlighet är att gå med i Facebookgrupper om olika saker som intresserar dig, och börja interagera med någon trevlig tjej där (som inte ens behöver bo i Sverige, folk är flyttbara idag). Men ta det försiktigt i början!

Det finns helt säkert någon tjej som också är ensam, och som inte kan eller vill delta i fyllefester, eller inte kommer till sin rätt i de miljöerna, som också längtar efter kärlek. Det gäller bara att hitta henne!

Jag såg normal ut i 2022. Klippte mig en gång i månaden och var besatt av löpning. Klär mig casual men inte dräggigt. Är absolut inte snygg men kanske inte så ful som man kan tro av TS. Har gått ner mig dom senaste månaderna, gett upp.

Nej hur skulle jag kunna göra det? Jag känner mig underlägsen i stort sett alla människor. Nästan alla har lyckats göra mer med sina liv än mig.

Jag tror du jämför fel saker.

Känner verkligen igen mig i det du skriver, har dock inte autism, vad jag vet. Också börjat högskola med förhoppningar om en nystart men hamnat i väldigt liknande situation som du beskriver.

Som redan nämns i tråden är det viktigt att sätta sig själv först, och att inse att livet som alla andra lever och verkar lyckliga i inte nödvändigtvis är för alla. Fokusera på vad du vill ha ut av livet, vad du egentligen vill ha, hur en i din mening lycklig framtid skulle se ut. Sedan kan du börja tänka på vilka steg du kan ta för att långsamt börja röra ditt liv i den riktningen.

För mig personligen har styrketräning varit något som burit upp mig ofta. Jag hade grov ångest över min kropp och mitt utseende eftersom jag var otroligt smal. Idag är jag inte någon jätte men större än genomsnitt och det gör enorm skillnad i självkänslan, för mig iallafall. Att träna varje eller varannan dag på gymmet är med en sådan livsstil som du beskriver fullt rimligt och mycket konstruktivt.

Sedan måste jag också uppmana dig att skaffa ett riktigt intresse. Det förgyller tillvaron och man har något att verkligen se fram emot regelbundet. Det är också ett utmärkt sätt att träffa fler människor. Jag tränar kampsport och är riktigt dålig på det precis som många andra på min nivå, men det är motiverande att gå till träningarna varje vecka ändå, och då tvingas man ju att iallafall under några timmar i veckan umgås med andra.

Slutligen vill jag påminna om att det är viktigt att tänka på dig själv först. Det låter som om du spenderar mycket tid ensam. Tänker du mycket på din situation och hur den skulle kunna förändras? Saker du skulle vilja göra istället? Jag har ofta svårt att göra det, speciellt på sistone har jag mått ganska dåligt mycket av tiden. Det blir en ond spiral och man kommer djupare ner i tankarna, och blir allt mindre handlingskraftig. Själv planerar jag att prata med en kurator eller psykolog som finns genom studenthälsan på mitt universitet. Tror att det hade varit bra i din situation också. Allt gott

Skulle du vilja umgås med andra autister och liknande?