Kan till stor del inte ta människors psykiska ohälsa på allvar.

Hej

Till att börja med vill jag säga att namnet på tråden kommer antagligen väcka uppmärksamhet. Det är inte min avsikt att röra upp känslor hos människor, utan snarare nå fram till en bra diskussion.

Presentation av mig själv.

Jag är en person i 35 års åldern. Jag har tidigare arbetat inom den slutna psykiatrin som legitimerad personal (mer tänker jag inte säga). Har arbetat på avdelningar som hanterar allt ifrån neuropsykiatriska diagnoser, bipolaritet, missbruk mm. För drygt 4 år sen valde jag dock att avsluta den karriären och arbetar nu mera inom en annan inriktning.

Min personliga uppfattning

Då såväl mina egna etiska värderingar som patientsekretessen förbjuder mig från att prata om gamla patienter tänkte jag istället prata utifrån löst bekanta som jag stöter på någon gång då och då genom gemensamma vänner. Dessa personer stämmer förövrigt ganska bra in på min egen uppfattning av personer med psykisk ohälsa överlag.

Person nummer 1:
Man i 35 års åldern som är bipolär.

Tar aldrig någonsin litium trots att läkaren skrivit ut medicinen. Istället låter han normala människor lida under såväl sina maniska episoder som under depressioner. Under en mani kan han exempelvis sticka hem från jobbet 12 på förmiddagen, mitt i veckan och börjar ringa samtal till hela kompisgäng och ibland till och med komma förbi deras arbetsplats och störa.

Under depressiva perioder händer det att personen ringer mig 02:30 mitt i veckan utan någon förvarning för att fråga om jag har några öl hemma. Trots att såväl han själv som jag skall jobba dagen efter. Dessutom ägnar han sig åt att använda en hel del narkotika under dessa depressiva perioder vilket inte heller är till hans fördel.

Person nummer 2:
Kvinna i 40 års åldern med ADHD.

Likt tidigare person tar inte heller denna personen sin medicin utan låter normala människor lida. Utan medicin blir denna personen tjatig, skrikig och störig överlag. Då jag eller andra bekanta påtalar detta har vi fått till svar att "Jag tänker fan inte lyssna på nån jävla läkare, det är inget fel på mig. Jag bara är sån här som person."

Person nummer 3:
Kvinna i 30 års åldern som är bipolär typ 2.

Till skillnad från övriga personer tar denna sin medicinering (vad jag vet). Blir dock extremt jobbig genom att under hypomaniska episoder försöka förlänga dem genom att förändra medicinering, använda narkotika och medicin hon ej är ordinerad.

Detta leder till att alla som vistas runt personen behöver oroa sig, (personligen har jag dock slutat bry mig för länge sen). Dessutom är personen extremt tjatig, störig osv under hypomani.

Slutsats

Min personliga uppfattning är att sådana här ageranden inte är allt för ovanliga bland personer med psykisk ohälsa.

Gemensamt för alla dessa personer är att ingen av dem väljer att göra som läkaren säger, istället hittar de på egna lösningar vilket leder till att "normala människor" behöver lida för att de har diagnoser och inte vill göra det dom ska.

Slutligen vill jag även säga att det faktiskt finns flera personer som sköter sina behandlingar och lyssnar på sin läkare. Min personliga uppfattning är att det brukar gå bra för dessa personer även om det så klart finns undantag.

Frågeställning

Ni som lider av psykiska sjukdomar och resonerar på liknande sätt som de här personerna, hur resonerar ni? Varför borde människor ta er psykiska ohälsa på allvar? Är det verkligen rimligt att vanliga människor skall lida för att ni inte vill göra vad läkarna uppmanar er till?

Sverige är extremt stelbent på många sätt och vill uppfinna hjulet själva inom många områden.

Vi ligger långt efter Norge till exempel. Skillnaden är att där har de en patientansvarig som ser till helheten och har handelsföretag.
I socialiststaten Sverige bestämmer staten hur sjukdomar ska behandlas och med vad. Därför är det en enorm tröghet i att ta till sig nya rön.
Just inom psykiatrin finns en hel del stofiler med unken människosyn.

Rent generellt är vården en industri med mångfaldsplaner. Det ska HBTW certifieras. Det är byråkrati upp över öronen.
Lägg därtill mångkulturen lönesättningen det helt sjuka politiska styret som gör att 9 av 10 läkare borde göra annat.
Nästan ingen kan eller vill engagera sig.

Personal är t.ex. extremt dålig på att fånga upp ifall patienter lär sig hur man kan spela spelet med överläkare och terapeuter för att nå fram till det man egentligen vill ha - vilket är vad läkarna säger att man inte behöver. I synnerhet inom psykiatrin så blir en patient i regel inte hjälpt, om denne själv inte tror sig- eller upplever sig själv bli hjälpt.

Hej

Till att börja med vill jag säga att namnet på tråden kommer antagligen väcka uppmärksamhet. Det är inte min avsikt att röra upp känslor hos människor, utan snarare nå fram till en bra diskussion.

Presentation av mig själv.

Jag är en person i 35 års åldern. Jag har tidigare arbetat inom den slutna psykiatrin som legitimerad personal (mer tänker jag inte säga). Har arbetat på avdelningar som hanterar allt ifrån neuropsykiatriska diagnoser, bipolaritet, missbruk mm. För drygt 4 år sen valde jag dock att avsluta den karriären och arbetar nu mera inom en annan inriktning.

Min personliga uppfattning

Då såväl mina egna etiska värderingar som patientsekretessen förbjuder mig från att prata om gamla patienter tänkte jag istället prata utifrån löst bekanta som jag stöter på någon gång då och då genom gemensamma vänner. Dessa personer stämmer förövrigt ganska bra in på min egen uppfattning av personer med psykisk ohälsa överlag.

Person nummer 1:
Man i 35 års åldern som är bipolär.

Tar aldrig någonsin litium trots att läkaren skrivit ut medicinen. Istället låter han normala människor lida under såväl sina maniska episoder som under depressioner. Under en mani kan han exempelvis sticka hem från jobbet 12 på förmiddagen, mitt i veckan och börjar ringa samtal till hela kompisgäng och ibland till och med komma förbi deras arbetsplats och störa.

Under depressiva perioder händer det att personen ringer mig 02:30 mitt i veckan utan någon förvarning för att fråga om jag har några öl hemma. Trots att såväl han själv som jag skall jobba dagen efter. Dessutom ägnar han sig åt att använda en hel del narkotika under dessa depressiva perioder vilket inte heller är till hans fördel.

Person nummer 2:
Kvinna i 40 års åldern med ADHD.

Likt tidigare person tar inte heller denna personen sin medicin utan låter normala människor lida. Utan medicin blir denna personen tjatig, skrikig och störig överlag. Då jag eller andra bekanta påtalar detta har vi fått till svar att "Jag tänker fan inte lyssna på nån jävla läkare, det är inget fel på mig. Jag bara är sån här som person."

Person nummer 3:
Kvinna i 30 års åldern som är bipolär typ 2.

Till skillnad från övriga personer tar denna sin medicinering (vad jag vet). Blir dock extremt jobbig genom att under hypomaniska episoder försöka förlänga dem genom att förändra medicinering, använda narkotika och medicin hon ej är ordinerad.

Detta leder till att alla som vistas runt personen behöver oroa sig, (personligen har jag dock slutat bry mig för länge sen). Dessutom är personen extremt tjatig, störig osv under hypomani.

Slutsats

Min personliga uppfattning är att sådana här ageranden inte är allt för ovanliga bland personer med psykisk ohälsa.

Gemensamt för alla dessa personer är att ingen av dem väljer att göra som läkaren säger, istället hittar de på egna lösningar vilket leder till att "normala människor" behöver lida för att de har diagnoser och inte vill göra det dom ska.

Slutligen vill jag även säga att det faktiskt finns flera personer som sköter sina behandlingar och lyssnar på sin läkare. Min personliga uppfattning är att det brukar gå bra för dessa personer även om det så klart finns undantag.

Frågeställning

Ni som lider av psykiska sjukdomar och resonerar på liknande sätt som de här personerna, hur resonerar ni? Varför borde människor ta er psykiska ohälsa på allvar? Är det verkligen rimligt att vanliga människor skall lida för att ni inte vill göra vad läkarna uppmanar er till?

Ni som jobbar på psykiatrin har ingen koll på hur människor fungerar, deras hjärnor eller nånting och ni tenderar att vara psykiskt störda ni med eftersom psykisk hälsa handlar om mer än bara det psykiatriska. Ni ser bara en pixel och inte helheten och det är inte hållbart. Ni hade lika gärna kunnat bli en droghandel. För det är väl det enda ni har att erbjuda och inte ens det är folk intresserade av.

Alltså helt seriöst hjälper ni folk övh eller sitter ni bara och kostar pengar för staten? Mest misslyckade institutionen någonsin. Och beror på människosynen psykiatrin har som inte överensstämmer med verkligheten. En människas psyke kan påverkas av tandhälsa och magen och yttre faktorer som ni i er proffession inte tar någon hänsyn till alls.