Har ni också haft blindspots i era liv med sådant som ska vara självklart?

Jag har, trots rejäl självinsikt och skarpa kognitiva funktioner, ibland kommit på mig själv att jag levt flera år med en viss omedvetenhet om självklara ting.

Jag blev till exempel utbränd i flera år, en gång var 6:e månad ungefär, och kunde inte förstå varför, men insåg några år senare att oj, det är människorna jag omges av som triggar gamla barndomssår, och min stresskänslighet behöver läkas för att jag ska bli mer tålig. När jag då undvek det folket och stöttade min kropp med vitaminer, vila, stressförebyggande åtgärder och positiva förändringar fick jag mitt första år utan utbrändhet och kan numera ta in ny information och vara runt folk utan att bli helt utav mig.

Ett annat exempel är hur jag i snart 6 år levt i en viss obekvämlighet och misär vad gäller min bostad och hade kunnat flytta härifrån flera år sedan, men har liksom ändå stannat kvar som om jag inte har andra val.

Vad är det som orsakar sådana blindspots? Jag är i och för sig lite av en hermit och har endast fåtal individer i mitt liv, alla på distans. Är det avsaknad av människor i ens närhet som leder till att man ser förbi enkla lösningar på jobbiga problem? För det inte finns någon som pekar ut lösningen? Eller vad är grejen? Har ni själva sådana erfarenheter med facepalm stunder där ni inser att ni har slösat flera år eller levt i onödig smärta för att ni inte såg den enkla vägen ut?

Ser att jag råkat ladda upp min fråga på fel ämne! Vet ej hur jag byter ämne, ni får gärna göra det åt mig!

Hmm bra fråga. Kan tänka mig dessa orsaker bland annat;
- man hoppas på att det blir bättre och att det sker en förändring
- man orkar inte ta tag i det som krävs för ocj göra förändringen, åt ex hitta nytt jobb
- man är rädd för att det blir värre än vad det är

Ibland kan man ju bli påverkad av sin omgivning och indirekt pressad av sin bekantskapskrets att inte göra den förändringen som behövs. Så de kan nog gå åt båda hållen

Riktigt bra analys du gjorde där! Ja det låter mycket troligt att så är fallet. En kombination av flera av de sakerna kanske. Tack för din synpunkt!

Inom psykologin har alla blind spots. Vår roll i familjen. Destruktiva parrelationer osv osv.

Det är extremt svårt att se sig själv i fågelperspektiv.

Intressant. Det har jag inte tänkt på. Varför tror du det är så, och vad tror du är lösningen?

Jag tror inte att det är så jag vet.

Bästa lösningen är faktiskt att interagera så mycket som möjligt med andra människor. Andra människor blir en spegel av vem man är.
Men det måste ju vara olika typer av människor. Umgås man tex i en bubbla av nazister tycker kanske alla man umgås med att man är en trevlig prick. Inte säkert att mosaiska församlingen har samma åsikt.

Kunde människor komma på allt själva skulle ju inte yrkesgrupper som psykologer behövas. Så det är väl mest naturligt att när man är van vid vissa saker blir man blind för dem, även om de inte är så hälsosamma för en. Sen är väl en del av vårt psyke på det omedvetna planet. Kan ju därför behövas att man får hjälp med att se dåliga mönster i relationer då dessa ofta utvecklats på ett mer eller mindre omedvetet plan.

Psykologi eller sociologi?

Jo, jag hade större delen av mitt liv en "blind fläck" i det att jag trodde mig vara kapabel att av egen kraft hantera arbetsköpare, myndigheter och överhetspersoner i allmänhet! Förgäves! Antingen var jag för undvikande, eller så tillspetsade jag mina inlagor med en sarkasm som säkerligen gjorde att de platsade på någon anslagstavla under titeln "veckans bästa", men inte fick det resultat jag ville uppnå (i en skrivelse till Alfakassan på Gotland uttryckte jag med knappt dold ironi min glädje över att islossningen äntligen efter fyra månader medgett postroddbåten tillfälle att bibringa mig svar på min föregående ansökan om a-kassa, så att vi inte längre behövde lita till nyckfulla brevduvor för vår kommunikation)!

Dock fanns lösningen hela tiden inom armlängds räckvidd: en god man. Och sedan jag skaffat mig densamma (jag kallar henne i samtal med utomstående vanligen "min sekreterare") felas mig intet!

Så lätt kan det vara!

Har själv kommit till insikt gällande myndighetspersoner, oavsett om det är f-kassan eller Soc eller whatever.

Jag la ner en massa tid på att försöka visa att jag hade rätt, utan att inse att de skiter i rätt och fel, de följer sina egna regler och bakom fasaden så är de bara människor som vem som helst, som går till jobbet och bara vill komma hem. Att jag får problem, det bryr de sig säkert om, men inte alls lika mkt som att sköta sina jobb.

Jag såg de länge som väderkvarnar som Don Quijote.
Det visade sig att det var mkt enklare att lyssna och göra rätt, än att fäktas mot dem.

Rasforskning --> Psykisk hälsa
/Moderator