Jag mår så jävla dåligt, SNÄLLA HJÄLP MIG!!!

Godkväll,
Jag ska försöka fatta mig kort men informativt.

OBS:
Jag trollar ej, snälla ta mig seriöst och på allvar. Mår så jävla dåligt just nu. Skriver bokstavligen med gråten i halsen, därav kan det emellanåt bli något osammanhängande osv.

Bakgrundsfakta:
Är en 18-årig kille som går andra året på gymnasiet, och har diagnostiserad ADHD och Asperger. Har inga vänner. Har alltid känt mig annorlunda, är annorlunda. Har extrem press på mig själv. Upplever mycket, mycket ångest varje dag, speciellt dagar som idag (Valborg) där man ser "polarna" lägga upp sjuka festbilder osv.

Kort lifestory:
Hela grundskolan var kämpig, var både med de som ansågs vara "coola" eller "töntarna" i skolan, var väl värderad ganska så medelmåttig fast annorlunda på många sätt (i princip alltid varit mobbad). Lärarna i skolan sade alltid att jag drömde iväg mig ofta, och att jag ofta hade svårt att skilja på fantasi och verklighet.

Runt 12-års åldern hade jag en form utav cancer (vilket jag ej kommer gå in på mer specifikt), vilket jag klarade, obviously, men den satte ändå sina ärr, vilket är fullt naturligt.

Runt 13-års åldern hände något, vet ej vad och blev tillsammans med den fagraste flickan på hela skolan under en sommar, och var då den första i min umgängeskrets som kysste och umgicks med tjejer, och umgicks med folk från hela stan, bortsett från våran stadsdel. Tappade nog bort mig själv lite här. Under förhållandet med denna tjej drabbades hon utav en ätstörning, vilket hon beskyllde mig för (inte gjort något, hon hade haft det svårt hemma) och hon sade att jag var tjock (alltid varit naturligt smal) osv, vilket har påverkat mig mer än vad jag egentligen trott, då jag alltid egentligen efter det har haft en skev syn, och ett skevt förhållande till mat.

Anyway, när förhållandet tog slut eskalerade mobbningen som pågick sedan tidigare (blev ej mobbad under sommaren, snarare respekterad), vilket gick så långt att jag under resten av min skolgång hoppade mellan olika skolor. Värt att notera är att jag blev mobbad på samtliga, och betygen var ej de bästa ihäller.

Fick min ADHD och Asperger diagnos vid sisådär 15, trots att man sett tendenser för de hela livet. Fick sen och väldigt dålig hjälp helt enkelt.

Mobbning påverkar ju enormt, och i mitt fall blev jag otroligt tillbakadragen och skygg (bad nästan om ursäkt för min existens haha), fick ett skevt förhållande till mat, dåligt självförtroende, mindervärdeskomplex mm.

Har dock haft två vänner sedan 15-års åldern drygt. Just nu är det dock lite komplext där, då den ena har skaffat brud och ej verkar vilja umgås längre (han har tidigare varit elak mot mig mycket, manipulerat), och den andra tjackar varje helg vilket jag ej är intresserad utav, alls.

Är mobbad i skolan nu också, as we speak. Varför? På grund av allt, min levnadsstil, mitt tankesätt, min musikstil (Ja, har alltid haft en stil som skiljer sig från folk i min ålder. Frank Sinatra, Sammy Davis JR, Dean Martin, Etta James osv), mitt utseende emellanåt, och folk skrattar åt mig ofta då jag har svårt att läsa av sociala situationer pga mina diagnoser ofta, vilket kan leda till att folk gör narr av mig, osv. Skall även tillägga att jag blivit slagen några gånger i gymnasiet också.

Har en tendens till att "snöa in" på saker osv, dvs fastna i en loop, vilket jag ofta gör med många olika grejer, mycket nonsens. Har även alltid uppfattats av andra som rolig och humoristisk.

Har höga (extremt höga) mål på mig själv, har bolag med en ganska så okej omsättning för min ålder, har toppbetyg (högst i klassen), läser två böcker i veckan och tränar och tar hand om mig själv. känner aldrig att jag gör nog, vilket det också genererar ångest. Mycket av detta kommer från att jag ser mycket av livet som en revansch på olika folk, mobbare främst. Känner en form av avsky och sorg när jag ser folk i min ålder vara ute och ha kul, festa, dricka osv, även om en del av mig vill göra det, och en annan inte då jag MÅSTE uppnå mina mål. Blir genuint ledsen innerst inne, för jag känner mig som en ensam, pervers kuf utan något umgänge alls. ALDRIG i HEEEELA mitt liv varit på en enda fest, dricker dock varje helg, i min ensamhet dock. Såg just bilder från folk som jag känner som firar Valborg, och ser detta varje helg, vilket knäcker mig. Vad fan är felet på mig?

Festa är gravt överskattat min vän, bygg dig framgång så kommer kärleken när du minst anar det, vänta några år så kommer du nog inse att dina bekanta egentligen är loosers

Det är inget fel på dig.

Du har bara inte haft riktigt trygga vänner. Det behöver alla för att bli stabila människor.

Jag har också diagnoser, men jag skrattar ofta åt dumma saker jag gör, därför att mina kompisar aldrig skulle håna mig på riktigt, de skrattar bara åt sådana saker jag skrattar åt själv. Det kan få mig att skratta tills jag gråter om det är tillräckligt roligt.

Skillnaden är att jag har en trygg bas att stå på. Därför blir det inte farligt att bli retad och deras stöd hjälper ju även om någon skulle vilja mobba på riktigt. Det sitter i ryggmärgen att de stöttande vännerna har rätt och mobbarna har fel.

Diagnos eller utan, alla människor tappar medkänslan om sig själv om man blir mobbad. Det är deras fel att de vill vara svin.

Det du bör göra är att inte utsätta dig för vidriga människor. De flesta människor är inte mobbare.

Att du har ångest är väl rätt uppenbart varför: du känner att du inte passar in. Du vill verkligen passa in men det går inte.

Skönt och höra, tack. Problemet är att jag "måste" typ iallafall vara i närheten av dessa vidriga människor, då jag trots allt går i skolan. Försöker undvika men de tar ofta kontakt.

Ja jo jag vet, delvis är det nog det. Vet dock ej vad jag skall göra åt det.

Under gymnasietiden tvingas du in i ett socialt sammanhang och en slags majoritetens diktatur.

För folk som är annorlunda är det ofta en tuff tid.

Du är uppenbarligen väldigt duktig på att både ta hand om dig och genomföra det du vill. Du kommer komma långt i livet när du själv får välja din arena.

Tack du, håller med om det du säger och har läst liknande i andra trådar här på forumet.

Kan du snälla förklara lite mer av det fetmarkerade?

Jag tycker du beskriver ett rätt grymt liv för din ålder. Du hakar upp dig för mycket på detaljer (pga din Asperger) så du sabbar för dig själv. Eventuell "mobbing" kommer sluta såfort du gjort klart skolan. Sök till nån lagom svår utbildning eller nåt du är intresserad av. Bara losers mobbar folk på eftergymnasiala utbildningar. Att du ens har ett bolag är ju fantastiskt. Kort sagt så är det du själv som sabbar för dig själv genom att fastna på detaljer som "jag har inga kompisar att supa mig medvetslös med!" - Nä men om du vill så kan du lätt gå ut på närmsta ställe och supa dig redlös med vem som helst. Du har ju uppnått den åldern ungefär så gör ingen big deal av det. Dessutom är det många som "ser ner" på de som dricker mer än en öl, nuförtiden. Ta det lugnt, fokusera på intressen och bolaget, vänta tills du slutar skolan och se vad som händer.

Felet är att du vill passa in där du inte passar in. Du vill festa med en massa fulla nollor. Vara en av dem. Men det är du inte. Det ”problemet” är olösligt. Du måste hitta ett mer passande sammanhang. Jag föreslår universitetsstudier där du träffar mer likasinnade. Håll ut och lycka till!

Du behöver inga vänner.

Varsågod:

https://www.youtube.com/watch?v=Wvo2bH2f_q8

3,5 miljoner visningar

Tror att du har satt fingret på någonting väldigt viktigt där, tack!

Gällande universitetsstudierna så har jag lite planer, funderar på att ta ett MBA på Harvard/Wharton, men vet inte direkt. Blir lätt att jag går vilse i tankarna ibland.