Destruktiva människor

Konstruktiva människor säger kanske inte så mycket men de är desto mer produktiva och gör något av sina liv.

Destruktiva människor gör tvärtom, i det mesta. De är också ganska så högljudda och tycker att de generellt sett är smartare och viktigare än andra.

De kan vara destruktiva i social mening eller i ekonomisk mening eller generellt i allmän livsföring.

De sistnämnda tycker att livet är ett skämt, de super och knarkar och är lata och gör ingen ansträngning alls till att få någon ordning på sina liv.

De socialt destruktiva tycker andra människor är löjliga och drar sig inte för att baktala eller förringa andra. De är otrogna och lever utan gränser.

De ekonomiskt destruktiva tycker att regler och så vidare är löjligt och att människor som håller på regler är fåniga.

Destruktiva människor tycks alltid se ner på andra och tycker att de är smartare och viktigare. Men i slutändan så blir det ingenting av dessa människor. De blir beroende av andras välvilja, de blir utfrysta och de super/knarkar ihjäl sig. De lever efter devisen "better burn out than fade away" som om detta vore de enda alternativen.

Är denna observation något som fler kan känna igen?

Frågan är i så fall, hur kommer det sig att det är på det sättet?

Det man ska ägna sig åt, är väl - "Live and Let live". Om man redan bildat sig en uppfattning om vad som är rätt eller fel, så är man väl ofta själv körd ner i skiten, på ett eller annat sätt. Lev på ditt sätt, och låt andra leva sitt, på det sätt de önskar.

En människa med en tolerant och human människosyn, skulle aldrig få för sig, att ens ställa den fråga, som du just gjorde.

Nja, rent spontant så tycker jag att jämförelsen är ganska svart/vitt. De som inte gör väsen av sig och sköter sig har även dom mindre sympatiska sidor som man inte ser eller hör förrän man kommer dom lite närmare inpå livet.
Kanske är det så att ytan bedrar. När fasaderna faller står det en annan människa bakom, de kan vara lika självförbrännande och toxiska för andra som känner dom väl.
Den destruktiva figuren som du beskriver är uppenbarligen barnslig omogen och tycks inte kunna bli vuxen. En tragedi egentligen

Vad är det för fel på att knarka och supa om man finner nöje i det?
Vissa gillar inte att jobba, skaffa ungar och leva sin liv efter en mall för att stämplas som rediga.
På grund av min tro på döden så tycker jag personligen inte det är fel med att göra något kul med sitt liv.
Har dock också lagt märke till den skaran av människor som drar sig undan från omvärlden och anser sig själva vara smartare bara för att de inte deltar i "skådespelet" vilket är lika patetiskt som den typen av folk som anser att ett värdigt liv bara går att få genom att anpassa sig till "skådespelet".
Livet börjar med ett helvetesvrål och en sprucken vagina och slutar med ett smärtsamt hjärtstopp och en spik i kistan. Det allra starkaste lyckan man kan uppleva är kemiskt och abstrakta begrepp så som kärlek och medmänsklighet är bara benämningar på biologiska konstruktioner i hjärnan.
Inte så konstruktivt att ljuga för sig själv.

Ja.
De är nihilister.
De är bittra och elaka.
De är råttorna på det sjunkande skeppet som i panik biter sina kamrater.
De lider av Dunning Kruger och tror att deras hypermaterialistiska världsuppfattning är den ultimata sanningen.
De har förlorat tron helt enkelt.

Oj, Dunning-Kruger. Det var som fan.

Jag blev i ungdomen undersökt av en överläkare i psykiatri. Även om han inte delade min världssyn, så bedömde han att jag redan som fyraåring var minst lika intelligent som en genomsnittlig vuxen. När jag var i München förra året häpnade folk där över min goda tyska. Jag har läst allt av Schopenhauer i original. Det är inte många som har läst allt och ännu mindre i original, om de inte har tyska som modersmål.

Men ja, Dunning-Kruger, jovisst

Gemensamt är att de alltid har grov adhd eller bipolar sjukdom.

Jag tycker det som inte ger kickar borde vara receptfritt för det är så många i den här gruppen som inte vill gå till läkaren. Typ alla hemlösa.

Destruktiva människor är sällan ensamma eftersom de oftast delar destruktivitet med andra personer och alla människor gillar att ha en grupptillhörighet.
Man kan vara ensam och konstruktiv också. Eller produktiv.

Destruktiva människor är en grupp för sig.

Sedan kommer en massa nonsens om hur de skulle se på världen eller dem själva som tyder på att folk i tråden aldrig förstått sig på självdestruktiva människor.

Lite hybris kanske, eftersom du trodde att det handlade om dig

Jaha, men då noterar jag att du kände igen dig på övriga punkter. Fyra av fem är inte illa.

Har du läst "Decoding Schopenhauer's metaphysics" av Bernardo Kastrup då?

Nej, det har jag faktiskt inte.

Ja, grupptillhörigheten brukar inte sällan manifestera sig som nedsättande kommentarer om "alla de hjärntvättade optimisterna".

Det blir något religiöst kring idealiseringen av lidandet.

Jag vet inte. Jag upplever mig själv som självdestruktiv då jag är vårdslös på sociala medier och internet men jag kan antagligen inte värdera så bra. En glad människa är jag i mycket inombords och jag tycker det är för mycket med I-or mentalitet. Allt är meningslöst. Livet, åldrandet, familjebildning, framtiden. Nä, jag förstår inte hur de orkar leva i något katastrofläge.