I ett inlägg (i en tråd om brunpapper) lyfte användaren infidel (sic) upp hur attityden gentemot invandrare förmånga svenskar är en klassmarkör.
Även om etniska motsättningar skymtar förbi, så ser man också en mycket intressant klassanalys här. För många svenskar är den toleranta attityden till blattar en fråga om godhetssignalering och någon slags klassmarkör. Är det så? Ingår det i "konceptet medelklass*" att man ska gilla mångkultur, brinna för asylrätt, tycka att det är bra med vietnamesiska diskare som tjänar 50 kr i timmen och inte kan svenska?
*
Begreppet kälkborgare är intressant, för det handlar om folk som egentligen är ganska enkla, men som vill ha en slags borgerlig livsstil utan att vara borgarklass eller ens småborgerlig arbetarklass utifrån en marxistisk klassanalys. Dock tror jag helt klart att det här är korrekt observerat. Kälkborgaren kännetecknas av en strävan att passa in i den borgerliga hegemonin trots att den förres ekonomiska ramar inte tillåter den att dela den sanna borgarklassens ekonomiska intressen. Marxister kallar ibland det här för falskt klassmedvetande (om det handlar om genuin identifikation) men man kan också tala om falsk klassmarkör (det vill säga att man försöker låtsas tillhöra en annan klass än sin egen).
Kälkborgerligheten har finansierat sin livsstil till stora delar med billiga krediter. Genom en sällan skådat ohållbar lågräntepolitik kunde stora delar av kälkborgerligheten tillåtas köpa bostäder på avbetalning som översteg deras kreditvärdighet på en marknadsmässig räntemarknad. Så kunde den liberala/reformistiska eliten förmå stora delar av den svenska kälkborgerligheten att köpa en bostadsrätt på belåning i utbyte mot att sätta framtida inkomster i pant.
Den som är satt i skuld är inte fri att ge chefen fingret, eftersom det kan leda till att man blir vräkt från sin bostadsrätt när det saknas betalningsförmåga. Så skapade man en lydig samhällsklass. Det var på många sätt viktigt, för det var med en ideologiskt och hegemoniskt lydig kälkborgerlighet som man kunde trycka i svenskarna att det var ok att de skulle låna till sina egna boenden medan (de nyanlända) flyktingblattarna skulle få gå före i bostadsköerna och dessutom få detta betalat av det allmänna.
Jag startade för tio år sedan en tråd här om sannolikheten för raskravaller när bolånebubblan spricker. Här tog jag också upp att ränteavdragen är en slags drog som bolånetorskarna måste ha som pacificerande medel för att kunna förlika sig med sin lott som skuldsatta högskatteslavar. Då skrev folk att vi inte var där än. Nu kanske vi snart är där.
Räntor stiger, elpriser stiger och allting blir dyrare. Medan fler och fler måste nalla på besparingar för att få vardagen att klaffa, och fattigdomen ökar i landet så skrålar vår samhällselit sitt stridsrop: "Slava ukraini!". Allt färre bryr sig nog över tid om vilken korrupt president som ska bossa över någon provins i Östeuropa. Man kan tycka vad man vill om denna apati inför ett krig i grannskapet, men någonstans är den mänsklig. Var och en är sig själv närmast. När de egna barnen får gå med trasiga skor en hel vinter för att eliten har sålt ut oss, då kommer det vara fler som av ren nödvändighet börjar fråga sig vad det ska vara bra för. Samtidigt som detta sker tjänar våra politiker miljonlöner på att administrera en mer utbredd fattigdom, fler nedlagda vårdcentraler, fler nedlagda BB:n, nya skatter och nedskärningar inom det mesta.
Man kan lura någon som lånar till lyxkonsumtion att den är rik, borgerlig eller så kallad "medelklass". Man kan dock inte lura någon till att tro sig tillhöra en klassidentitet som är byggd på konsumism, när de materiella förutsättningarna saknas för den konsumtion som förutsätter illusionen. När krediter torkar ut (alternativt blir för dyra), så krossas drömmen. Kvar står det överbelånade boendet, Kronofogden som knackar på dörren när amorteringarna slutar strömma in och banken som vill ha tillbaka boendet men kräver att bolånetorsken fortsätter betala av skulderna.
Nu kan allt hända. Kanske reder man ut krisen utan kaos och våldsamma motsättningar, det får framtiden utvisa. Däremot lär nog fler få ställa sig en väldigt instrumentell fråga:
Varför ska jag vara lojal mot ett system som behandlar mig lika illa som de där WT-luffarna som röstar på Sd? Varför ska jag stödja multikulti och rösta på Mp när jag blir vräkt från min borätt på Södermalm och en flyktingfamilj ska ta vår plats?
Jag menar att många svenskars attityd till multikulti ofta har varit just instrumentell - och därmed falsk. Många svenskar har saknat en djupare respekt eller ens förståelse för främmande folkgruppers kulturer. Toleransen för det annorlunda har varit en accessoar som många har visat upp på sociala medier och jobbet. Det betyder inte nödvändigtvis att gemene svensk egentligen gillar NMR och önskar våldsam etnisk rensning. De flesta svenskar gör inte det. De flesta svenskar är mest bara väldigt aningslösa inför mångkulturen och har sällan tänkt särskilt mycket kring den över huvud taget. De har fått ett paket åsikter serverade sig av en elit, och på olika sätt förstått att "detta är vad som gäller" om man ska ha ett jobb och accepteras.
Vad händer när en djup ekonomisk kris deklasserar tusentals svenskar? Vad händer när den sociala kontrollen av PK-folk i fikarummet byts ut av tillfälliga gigjobb där man inte lär känna sina kollegor? Vad blir konsekvenserna av att svenskar upplever att de inte har något jobb att förlora längre, och därmed tycker att de har en mycket lägre fallhöjd till botten? Många av Hitlers anhängare var deklasserade individer, personer som hade förlorat mycket och kände sig socioekonomiskt rotlösa. Samtidigt var nazismen inte en rörelse primärt för de allra mest utblottade - de som levde på svältens rand röstade oftast på kommunisterna.
Alla kommer inte att bli nationalister etc. En del svenskar kommer att ha ett genuint utbyte med blattar på samhällets botten. Det kan säkert göra dem gott. En pakistansk mopedförare kommer att kunna ge goda råd om hur man hushåller med knappa resurser till en svensk familj som har varit van vid villa, två teslor och årliga thailandsresor.
Däremot ska man ändå komma ihåg att den stora importen av ett låglöneproletariat från u-länder innebär en slags paradox. Å ena sidan innebär en större bas av billig arbetskraft att man kan driva ner priser på enkla tjänster som många svenskar nyttjar. Svensken kan beställa hem sin pizza med hemkörning och gå och köpa sig happy ending för en billig slant. Å andra sidan fordrar denna import av en etnifierad underklass också ett växande behov på bostadsmarknaden. Endast genom billiga krediter har man kunnat lösa den ekvationen.
Kommer rasismen öka i en kommande kris?
Kommer ökad fattigdom bland svenskar göra att de kommer fattiga blattar närmare?
Kommer folks självuppfattning om klasstillhörighet att ändras?
Citat:
Det ser ut som om att i en inte alltför avlägsen framtid så kommer alla kälkborgerliga småsvennar som trodde de var medelklass och kunde glida ovanpå att få upptäcka att de egentligen är arbetande fattiga, och de som trodde de var överklass kommer att upptäcka att de blivit medelklass ett steg från ghettot. Lite förödmjukelser är precis vad stroppiga svenssons behöver. Inte så kul att godhetssignalera längre när kommunen köper villan och stoppar in kvotblattar i den, medans man själv hamnar med kärring och knoddar i en andrahandstrea i ett lågstatusområde fyllt med kaosblattar. "Det kostar bara en pizza i månaden!".
Även om etniska motsättningar skymtar förbi, så ser man också en mycket intressant klassanalys här. För många svenskar är den toleranta attityden till blattar en fråga om godhetssignalering och någon slags klassmarkör. Är det så? Ingår det i "konceptet medelklass*" att man ska gilla mångkultur, brinna för asylrätt, tycka att det är bra med vietnamesiska diskare som tjänar 50 kr i timmen och inte kan svenska?
*
Medelklass är ett begrepp som inte bygger på marxism, eftersom marxistisk analys av en kapitalistisk ekonomi bygger på relation till produktionsförhållanden. Att tillhöra de 33 % mittersta inkomstpercentilerna säger inte egentligen någonting om vad folk får sina inkomster ifrån. Medelklass är i stället ett politiskt begrepp som liberaler och revisionister/reformister använder - ofta för att försöka tona ned klassmedvetandet bland befolkningen.
Begreppet kälkborgare är intressant, för det handlar om folk som egentligen är ganska enkla, men som vill ha en slags borgerlig livsstil utan att vara borgarklass eller ens småborgerlig arbetarklass utifrån en marxistisk klassanalys. Dock tror jag helt klart att det här är korrekt observerat. Kälkborgaren kännetecknas av en strävan att passa in i den borgerliga hegemonin trots att den förres ekonomiska ramar inte tillåter den att dela den sanna borgarklassens ekonomiska intressen. Marxister kallar ibland det här för falskt klassmedvetande (om det handlar om genuin identifikation) men man kan också tala om falsk klassmarkör (det vill säga att man försöker låtsas tillhöra en annan klass än sin egen).
Kälkborgerligheten har finansierat sin livsstil till stora delar med billiga krediter. Genom en sällan skådat ohållbar lågräntepolitik kunde stora delar av kälkborgerligheten tillåtas köpa bostäder på avbetalning som översteg deras kreditvärdighet på en marknadsmässig räntemarknad. Så kunde den liberala/reformistiska eliten förmå stora delar av den svenska kälkborgerligheten att köpa en bostadsrätt på belåning i utbyte mot att sätta framtida inkomster i pant.
Den som är satt i skuld är inte fri att ge chefen fingret, eftersom det kan leda till att man blir vräkt från sin bostadsrätt när det saknas betalningsförmåga. Så skapade man en lydig samhällsklass. Det var på många sätt viktigt, för det var med en ideologiskt och hegemoniskt lydig kälkborgerlighet som man kunde trycka i svenskarna att det var ok att de skulle låna till sina egna boenden medan (de nyanlända) flyktingblattarna skulle få gå före i bostadsköerna och dessutom få detta betalat av det allmänna.
Jag startade för tio år sedan en tråd här om sannolikheten för raskravaller när bolånebubblan spricker. Här tog jag också upp att ränteavdragen är en slags drog som bolånetorskarna måste ha som pacificerande medel för att kunna förlika sig med sin lott som skuldsatta högskatteslavar. Då skrev folk att vi inte var där än. Nu kanske vi snart är där.
Räntor stiger, elpriser stiger och allting blir dyrare. Medan fler och fler måste nalla på besparingar för att få vardagen att klaffa, och fattigdomen ökar i landet så skrålar vår samhällselit sitt stridsrop: "Slava ukraini!". Allt färre bryr sig nog över tid om vilken korrupt president som ska bossa över någon provins i Östeuropa. Man kan tycka vad man vill om denna apati inför ett krig i grannskapet, men någonstans är den mänsklig. Var och en är sig själv närmast. När de egna barnen får gå med trasiga skor en hel vinter för att eliten har sålt ut oss, då kommer det vara fler som av ren nödvändighet börjar fråga sig vad det ska vara bra för. Samtidigt som detta sker tjänar våra politiker miljonlöner på att administrera en mer utbredd fattigdom, fler nedlagda vårdcentraler, fler nedlagda BB:n, nya skatter och nedskärningar inom det mesta.
Man kan lura någon som lånar till lyxkonsumtion att den är rik, borgerlig eller så kallad "medelklass". Man kan dock inte lura någon till att tro sig tillhöra en klassidentitet som är byggd på konsumism, när de materiella förutsättningarna saknas för den konsumtion som förutsätter illusionen. När krediter torkar ut (alternativt blir för dyra), så krossas drömmen. Kvar står det överbelånade boendet, Kronofogden som knackar på dörren när amorteringarna slutar strömma in och banken som vill ha tillbaka boendet men kräver att bolånetorsken fortsätter betala av skulderna.
Nu kan allt hända. Kanske reder man ut krisen utan kaos och våldsamma motsättningar, det får framtiden utvisa. Däremot lär nog fler få ställa sig en väldigt instrumentell fråga:
Varför ska jag vara lojal mot ett system som behandlar mig lika illa som de där WT-luffarna som röstar på Sd? Varför ska jag stödja multikulti och rösta på Mp när jag blir vräkt från min borätt på Södermalm och en flyktingfamilj ska ta vår plats?
Jag menar att många svenskars attityd till multikulti ofta har varit just instrumentell - och därmed falsk. Många svenskar har saknat en djupare respekt eller ens förståelse för främmande folkgruppers kulturer. Toleransen för det annorlunda har varit en accessoar som många har visat upp på sociala medier och jobbet. Det betyder inte nödvändigtvis att gemene svensk egentligen gillar NMR och önskar våldsam etnisk rensning. De flesta svenskar gör inte det. De flesta svenskar är mest bara väldigt aningslösa inför mångkulturen och har sällan tänkt särskilt mycket kring den över huvud taget. De har fått ett paket åsikter serverade sig av en elit, och på olika sätt förstått att "detta är vad som gäller" om man ska ha ett jobb och accepteras.
Vad händer när en djup ekonomisk kris deklasserar tusentals svenskar? Vad händer när den sociala kontrollen av PK-folk i fikarummet byts ut av tillfälliga gigjobb där man inte lär känna sina kollegor? Vad blir konsekvenserna av att svenskar upplever att de inte har något jobb att förlora längre, och därmed tycker att de har en mycket lägre fallhöjd till botten? Många av Hitlers anhängare var deklasserade individer, personer som hade förlorat mycket och kände sig socioekonomiskt rotlösa. Samtidigt var nazismen inte en rörelse primärt för de allra mest utblottade - de som levde på svältens rand röstade oftast på kommunisterna.
Alla kommer inte att bli nationalister etc. En del svenskar kommer att ha ett genuint utbyte med blattar på samhällets botten. Det kan säkert göra dem gott. En pakistansk mopedförare kommer att kunna ge goda råd om hur man hushåller med knappa resurser till en svensk familj som har varit van vid villa, två teslor och årliga thailandsresor.
Däremot ska man ändå komma ihåg att den stora importen av ett låglöneproletariat från u-länder innebär en slags paradox. Å ena sidan innebär en större bas av billig arbetskraft att man kan driva ner priser på enkla tjänster som många svenskar nyttjar. Svensken kan beställa hem sin pizza med hemkörning och gå och köpa sig happy ending för en billig slant. Å andra sidan fordrar denna import av en etnifierad underklass också ett växande behov på bostadsmarknaden. Endast genom billiga krediter har man kunnat lösa den ekvationen.
Kommer rasismen öka i en kommande kris?
Kommer ökad fattigdom bland svenskar göra att de kommer fattiga blattar närmare?
Kommer folks självuppfattning om klasstillhörighet att ändras?
