Hur hanterade ni er kris?

Hej! Har ni någongång gått igenom en kris. En kris som gjorde att ni ifrågasatte allt och t.o.m. blev deppiga av krisen? Vad hände?
Hur hanterade ni den?
Ni som inte hanterade krisen väl, hur mår ni idag?

Vad är det för kris att bli deppig över? Det är väl bara att köra på som alltid. Även om det inte är verkligt, så vet du ju hur man navigerar sig genom det.

Följer ett visst mönster, alltid, oavsett kris eller trauma.

Chockfasen - då ska man vara ifred
Reaktionsfasen - då börjar man fatta och kan vara pratbar
Bearbetningsfasen - Nu är det så här, och jag behöver smälta allt
Nyorienteringsfasen - Nu går jag vidare, även om jag behöver kämpa

Jag verkar vara jävlart mitt i en 30-årskris. Jag sparar ut mitt hår för att jag kan. Flikarna syns dock mer med långt hår tycker jag.

Jag blir inte deppig av denna kris än så länge, men kan nog bli. Vi får se.

Jag gjorde en tråd om det här för några dagar sen. Jag hade dissociativ amnesi när jag var yngre. När jag vaknade helt visste jag inte vem jag var så jag tog rollen som någon jag inte associerar med nu. Jag kände ett sug efter att kunna dissociera igen för det var mitt normala men nu när jag tänker på det ville jag nog bara bort. Det tog 9 år innan jag började bearbeta mitt liv och innan dess trodde jag att det var över. Jag ser ljust på livet nu och vill bara utvecklas som den jag är menad att vara.

Jag har varit med om en hel del trauman i mitt liv ända sedan jag va barn, till vuxen ålder.
Allt ifrån dödsolyckor, dödsfall, mord, självmord, droger, våld och blivit sviken av flera människor.

Jag tror inte att jag har hanterat någon utav de här "kriserna" på något särskilt sätt. Har mer eller mindre bara kört på med mitt egna race och spenderat många vakna timmar att reflektera över vissa händelser osv.
Det hade bitvis varit skönt att ha någon att prata med.
Vande mig vid att jag inte har någon att prata med, så har haft locket på. Funderat.

Detta har påverkat mig på flera olika sätt genom livet. Är 30+ idag.
Allt har gjort mig extremt misstänksam mot allt och alla idag. Försöker hitta problemen innan de ens dyker upp. Vill liksom ligga steget före hur dumt det än må låta.
Överanalyserar mycket. Mycket självskadebeteende på olika sätt (mest förr). Ser ut som en zebra på vissa ställen av alla äckliga ärr.
Mitt humör kan skifta jävligt snabbt med. Från att vara lugn go och glad, så kan jag explodera på några sekunder utan att jag knappt hinner reagera. (Ofta pga något inte går som planerat)

Jag blir aldrig våldsam mot levande ting utan jag slår sönder allt jag ser. Vill ofta skada mig själv när det brister.. Men sådant har jag lagt av med.

Nu för tiden hanterar jag jobbiga känslor och situationer genom att gå. Att bara gå omkring planlöst kan faktiskt funka bra när det stormar i skallen.. Besöker ofta kyrkogården där flera av mina kamrater ligger, samt min mor.

Sorgligt att läsa. Samtidigt verkar du vara otroligt självmedveten. Något jag tror att majoriteten inte är och det kommer ta dig
långt.

Jag satte mig ner och såg över mitt liv. Vad som gått snett och varför där jag var ärlig mot mig själv. Jag satte upp mål med vem jag ville bli och när jag tagit bort dåliga personer så kunde jag fokusera på de människor som är viktiga.
I dag omger jag mig av en liten skara människor som är bra för mig och än i dag åker dåliga bort.

Tro nu inte att detta var lätt och gjort över en natt. Det tog mig tio år samt att min pappa dog innan jag var i hamn. Men i dag är jag lycklig.

Jag ignorerade den och begravde alla tankar och känslor kring det väldigt djupt och började dricka dagligen.

Jag har aldrig mått bättre faktiskt så jag rekommenderar det varmt.

Tack.
Jag försöker åtminstone vara så pass självmedveten som jag bara kan.

Jo så kanske det är att många inte har den förmågan. Tycker att den känslan och förmågan borde komma naturligt ju mer man ställer till det för sig själv eller när någon annan gör en illa.
Men vi alla är olika och har olika erfarenheter.

Haha rekommenderar du att dricka dagligen? Du är en en person i min smak. Hade det inte varit för hälsan så hade jag fortsatt med mina 20 öl i veckan. Jag mådde också bättre psykiskt då.

Räknas livet? Att leva är mitt stora trauma som jag gärna sluppit om jag hade haft nåt att säga till om.