Hur vanligt är det att fysiskt bara dyka upp då tagit slut?

Jag har efter fler förhållandens slut varit med om samma sak dvs att exet bara dyker upp på mitt jobb, närheten där jag bor och t om spionerat på mig. Det har varit superkonstigt och pinsamt. Då jag hört andra prata har jag förstått mellan raderna att deras ex inte gjort så.

De som har gjort så har sagt de saknar mig men jag menar att gå från det till att fysiskt dra till där man vet ens ex är gör man väl ändå inte? Sen är det att de utnyttjat att jag inte kan stå och skrika typ utan att jag måste hålla mig samlad. Det här att fysiskt bara göra så här har inte alls gjort att jag funderat om det ska bli vi två igen utan det är bara störigt och märkligt. Det har inte varit så att det varit jag som lämnat relationen och killen bara stått där och bett att ha mig kvar utan det har varit gräl och kända gamla problem vi aldrig löst och till slut inte orkat med längre.

Det var en som det blev separation med men vi hittade tillbaka till varandra sen. Nånstans en bit in i förhållandet igen säger han att han spionerat på mig och ger exempel på det och säger att han gjorde så för att se om jag hittat någon annan, varit otrogen (vilket jag absolut inte hade, jag måste nog ha varit väldigt tråkig att spionera på om jag gått där och shoppat t ex). Alltså: Jag blev helt kall.

Har andra varit med om detta? Är det väldigt ovanligt?

Det är inte vanligt, de är ett sadistiskt stalkerbeteende

Det är väl det som alltid händer vid misshandel o mord av ex

Hade en kärring en gång där hennes ex betedde sig så, vi provocerade honom så jag trodde han skulle spricka. Så fort hans syntes till tungrullade vi och grovhånglade, ibland vinkade vi till honom. Han slutade efter det synas till.

Det där är stört beteende som du bör va försiktig med, sånt där kan trappas upp och även hålla på väldigt länge. Det kanske har dykt upp sidor hos honom som varken du eller han visste fanns sedan innan. Har du bett honom att sluta? Om han inte skulle lyssna på det tror jag det vore på sin plats med en anmälan, han respekterar inte dig och ditt privatliv, att komma in på exets jobb sådär är ju absurt. Han försätter dig i en mycket obekväm situation av egoistiska skäl.

Du träffar en viss typ av killar som är gränslösa. Bara en sådan sak som att en utav dessa inte ser något problem med att sedan berätta för dig att han smugit efter dig är ett oerhört dysfunktionellt beteende.

Det är inte helt ovanligt att många har något sådant ex i bagaget, men när det sker upprepade gånger på det här sättet så får man börja rannsaka sig själv till varför det händer.

Jag kanske låter lite anklagande, men det är inte min mening. Det här är ett potentiellt farligt beteende som dina ex ägnar sig åt och för att undvika detta i framtiden så måste du hitta den gemensamma nämnaren till varför du har haft att göra med såpass många utav dessa killar som av någon anledning är så här respektlösa mot dig.

Nej sådant händer normalt inte och bör absolut inte tolereras. Att ett nyligt ex dyker upp full mitt i natten och ömsom gråter och ömsom vill ligga är mer 'normalt' men inte heller det bör tolereas (och absolut inte belönas med att ge hen vad hen söker).

På något sätt behöver du markera skarpt om det upprepas.

Inte gjort det själv och vet inte heller om något ex gjort det.

Men vet några män som suttit och glott vad deras ex efter att det tagit slut. En berättade han satt utanför och tittade in i hennes lägenhet i flera timmar på kvällarna.

Håller med om det senare, men tror inte att det är helt ovanligt. Tycker det verkar allt vanligare att människor inte kan acceptera att det är slut. Att bli avvisad är en grej som allt färre verkar klara av.

Läser titt som tätt trådar från människor som har problem med de blir "ghostade" av sina ex, och verkar sällan förstå att deras beteende börjar tangera det brottsliga, när de hänger utanför exets hus eller stalkar hans nya dejt. Bisarrt nog verkar många tro att de själva är offret, när de definitivt gått över till att bli förövare. Människor rannsakar inte längre sig själva eller dömer sitt eget beteende efter en moralisk måttstock. I stället går de på känsla; "Jag känner att mitt ex begår våld mot mig, genom att vägra träffa mig".

Sluta dejta psykfall så ska du se att beteendet upphör på sikt.

När jag växte upp hade jag en äldre riktigt stlrd flickvän som var väldigt svår att göra slut med, men det skyller jag delvis på min pappa då han släppte in henne så hon kunde ligga i underkläder eller naken i min säng i mitt rum när jag kom hem.

Mycket farsans fel där som tyckte hon var rolig för att hon var så störd och underblåste beteendet. Han kallade henne sin svärdotter och att jag hoppas ni gifter er och var allmänt barnslig.

Ja, jag märkte också att det trappades upp då och då. Gud ja jag sa åt honom att sluta. Det verkade inte heller göra värst nån skillnad fast han själv hade flera flickvänner, de verkade komma och gå mest, har jag förstått i efterhand, och han verkade inte bry sig om det. Jag pusslade ihop det sen med vad jag fick veta om honom innan det blev vi och då var han likadan, fast sen blev han värre. Han var inte sån mot mig. Mot min familj var han den perfekte svärsonen. Jag blev inte illa behandlad av honom under flera års tid, tvärtom. Jag kände mig mycket älskad av honom. Jag fattade inte att han var "en sån kille". Sen tänkte jag att det måste ha varit en stor ansträngning för honom, men han betedde sig inte så, jag tyckte vi levde normalt. Andra reagerade också för det hade inte varit någon tvekan om att han älskade mig. Jag vet nån gång då jag var väldigt oförsiktig och råkade skada honom rejält, vem som helst hade blivit helt vansinnig, och han bara hade attityden att det gjorde inget. Han kunde bli full och så vid nån fest och aldrig sur eller irriterad eller jobbig mot mig. Jag hade känt mig så trygg med honom innan. Han skulle aldrig ha försökt tvinga sig på mig. Men sen så då det tog slut och efter när han blev så konstig. Det var som att han bara sket i vad jag sa, hur det påverkade, att jag inte ville, sluta. Det gick inte att föra en normal konversation med honom. Han tog inte in nåt.

Inte så att jag önskat detta någon annan, inte så, men jag har faktiskt tänkt tanken ifall han haft andra bara som kamouflage så att tjejerna, fast det vore ju helt sjukt på riktigt, på nåt sätt då ska intyga att han är helt normal och nej, han håller inte på med sånt? Sen har jag tänkt att han bara behövt "leka av sig" eller vad man ska säg. Det var så sjukt att han sa åt mig att när som jag bara ville tillbaka så skulle han göra sig kvitt tjejen. Va?! liksom. Alltså han hade jobb och familj och vänner och allt. Han såg stabil ut. Man tror ju inte sånt men vad som kom ur hans mun var heeeelt.... Han kunde säga det till andra, att han bara ville ha mig tillbaka. Han hade "fastnat". Bara för han ångrat sig och hur han varit innan då det tog slut betydde ju inte det att han kunde pracka på, att då skulle jag tillbaka jag med. Han hade ju dödat mina känslor för honom vid och efter uppbrottet. Det var för sent. När han sen dessutom betedde sig så här.

Jag har tänkt ok men gud var bra när jag hört att han haft flickvän, av han då personligen givetvis som då stört mig med den infon, som att jag behövde veta det, jag brydde mig väl inte vad som pågick i hans liv, bara han lämnade mig ifred, jag tog för givet att ens ex förr eller senare går vidare med nån, när detta skulle ske var inte i mitt intresse, men det var som att det måste han bara tala om. Eller så var det nån annan som bara sagt det till mig och då höll jag det för mig själv. Men ändå fast han varit i de förhållandena så har han hållit på, fast i lägre dos då eller på annat sätt som jag inte kunde kanske helt identifiera, men det var i alla fall mer en lättnad då. När jag tänkte: Är det över nu? Det är över nu. Andats ut. Jag tror inte de andra flickvännerna fattat.

När jag tog upp med honom varför han var där så var på min arbetsplats det han sa som att jag fick bara gilla läget, luften är fri, typ, han hade lika gärna kunnat gå till ett annat ställe, det var inte som att vi var enda stället på jordklotet. Men han propsade på att jag inte kunde förbjuda honom, och att han inget gjorde, inte störde mig, inte pratade med mig utan då mer som att jag var problemet om jag nu ville starta problem med det, eftersom jag började prata med honom men att han inte hade något emot det, att jag pratade.

Jag tog reda på exakt vad som gällde i den byggnaden jag arbetade i men det var som att det där hade han redan klurat ut i förväg, så även där slank han mellan. Det var svårt.

Just han var uppväxt i en familj där pappan hade en för stark roll och mamman backade, jag har sett samma spel med ett annat ex som också höll på sen. Som att de lärt sig att bara köra över. Att det är normala gränser för dem fast det inte är det. Jag vet bara att jag var annorlunda i bråk än deras mammor för det förvånade mig när jag såg det. Att de var rädda för att fortsätta och så skulle pappan se ut som vinnaren då. Vi var inte såna. Vi kunde ryka ihop, ja, men jag var inte rädd och jag tänkte inte göra så. Tror visst grannarna hört oss men vi var inte helt utflippade.

Jag tror man tappar själv också lite vad som är normalt eller inte vid uppbrott och efter när det nu hänt flera gånger så tänkte jag måste bara höra.

Just han sabbar inte för mig längre, och det är ju bra.

Tack så mycket för ditt stöd.