Hur vanligt är det att fysiskt bara dyka upp då tagit slut?

Det är inte vanligt alls skulle jag säga, de flesta kan hantera separationer bra men det har hänt mig någon gång att ex sa att hon "hade vägarna förbi" när hon dök upp mitt jobb. Det vet jag att hon inte hade för det var i en stor huvudstad i Europa och hon hade inget alls i de avsides kvarteren att göra, hon var inte hotfull eller så men det är ändå inte ett friskt beteende. En polare till mig har råkat ut för ett ex som inte alls kunde släppa honom och höll på att ringa konstant från olika nr, vara utanför hans bostad och jobb, kontakta hans syster och en massa annat sånt där. Han uppfattade väl inte heller henne som hotfull men det där är ju ett tvättäkta psycho bitch-beteende.

Hursomhelst, alla som efter att det har tagit slut söker upp sitt ex i vardagen och vill prata och utnyttjar att personen måste hålla sig lugn är sjuka i huvudet. Jag skulle försöka hålla mig lugn och sansad samt berätta läget för kollegor, framför allt en chef, så att folk fattar läget

Herregud. Jag märkte så fort jag höll på att få en potentiell relation eller kom i en relation så var exets expertis på att trappa upp sitt skit och då kunde det se ut som att jag antingen dejtade honom samtidigt, var otrogen. Kunde t ex vara så att han fick mitt telefonnummer genom nån läcka i min omgivning och sen så ringde han på helt andra telefonnummer än det han hade och inte bara lite utan i ett.

Nej det låter ju helt bisarrt. Jag har tänkt också att vad gör man som kille om det är tvärtom, hur beter man sig när en tjej träder över så där. Jag känner så igen det där att ex ringer från massa olika nummer. Ditt var verkligen off the map med Europa och allt. Mitt ex bodde, levde inte i närheten alls. Jag bytte jobb. Dök upp på det nya. Jag har fortfarande bilden av att jag en gång såg honom komma in i byggnaden jag jobbade i och jag hade då sagt åt honom innan att sluta. Det var så tydligt då att han bara sket i det. Hur han såg ut då på väg in - den bilden glömmer jag bara inte. Jag var väldigt generad och försökte lösa detta först med honom för jag ville inte nån skulle veta då ny på jobb och allt och vid detta laget hade jag ju nån jag träffade och som jag berättat om och så var exet där som jag inte berättat om nån för. Exet visste att jag hade nån ny och jag hade verkligen markerat trodde jag att jag inte ville ha nån slags kontakt alls med exet och han kunde inte tvinga sig på, in i en relation med mig när jag inte vill och att jag inte skulle tillåta att han skulle förstöra mellan mig och min nye. Det var som att han ville bara provocera. Jag vet jag också tänkte att min nye kommer smälla av om han får veta och vill han verkligen ha en konfrontation med honom? Jag var väldigt generad över alltihopa att berätta det för min nye också. Jag var rädd för vad han skulle tro, hur det skulle bli, urarta kanske.

Jag hade ett system så jag var trygg i det att han inte kunde komma åt mig hur som (koder), men jag drog mig verkligen från att berätta för chef, kollegor att det där är mitt ex.

Flera av mina kollegor reagera, detta också då han inte fick syn på mig och frågade om mig, de reagerade också på tiderna han kom och vad han drog ut på varför han var där. Så ju mer han höll på desto mer fick han ögonen på sig. Ändå var det som att han inte fattade riktigt. Som den gången då jag såg honom komma som att han trodde att bara han var nyduschad, nyrakad, nya kläder på, såg det ut som i alla fall, hade ett ärende så skulle detta bara fortsätta vara helt okej. Jag kände hat då. Och äckel. Och rädsla.

Jag har tänkt i dagar hur jag bäst ska skriva till dig här. Jag vill inte skriva nåt så att exen fattar att det är jag som skriver och om dem. Jag har inte alls tagit illa vid mig vad du skrev, vet att du har rätt.

Jag har rannsakat mig själv vad jag missat innan, vad är fel på mig. Vad de haft gemensamt (förutom gränslösheten då) och i början var det svårt för mig att se några kopplingar då helt olika män, helt olika år, känts som helt olika liv.

Det jag kunnat se är att de varit intelligenta och något mer kalla och envisa, de har inte fäst sig vid vem som helst. Varit mer misstänksamma. De har varit spännande. Haft humor. De har alla haft väldigt fina egenskaper också i sig. Jag har såklart tyckt de var attraktiva, både hur de sett ut och insidan. Kemin slog till. Kemin var väldigt stark och jag uppfattade det som ömsesidigt.

Två av dem verkade aldrig som att de ens funderat på att lämna relationen med mig även när det var som värst. Det var svårare för mig att komma igenom, fick kämpa för att bli hörd, när det var ett problem som jag såg det att vi hade och det tog på mig. Till sist så att jag kände mig ensam, övergiven, trött. Jag vet jag försökte olika sätt, med olika ord, att komma igenom.

Även om jag trodde att vi såklart båda var arga, sårade, besvikna i slutet av relationen, så var det att det var trots allt jag som mest ville ut ur relationen då. På nåt sätt för att nog skydda dem med i detta ville jag nog aldrig ta det riktigt på mig. Jag ville inte peta på deras värdighet. Tror man känner uns av skuld också, ansvar. Det är trots allt en man man älskat och en gång känt sig älskad av och vad man byggt tillsammans innan det rasade, men det var mest mina känslor som dött. Å andra sidan hade min kärlek inte tagit sån skada, dött om de betett sig som de skulle tycker jag, så jag var inte ensam ansvarlig för det men det är som att de och vissa verkade tro det. Jag hade inget hopp kvar att relationen gick att rädda. Så jag var på en annan sida än de var på senare fast man trott man var på samma eller på ett ungefär. Jag tyckte det var plågsamt att se. Jag försökte verkligen att inte frånta mitt ex hans värdighet, men samtidigt ville jag inte ge hopp heller så jag försökte vara så lugn, tydlig jag kunde, men när jag sedan blev pressad och pressad rann det till sist över, och det kunde ju ha blivit farligt, men även det verkade kvitta för dem. De trädde sig tillbaka men sen återkom dom igen, trappades upp igen.

Gemensamt för dem var också att de kunde agera så olika, svängningar, och agera långt efter det tog slut, när det fanns ingen anledning att ha någon form av kontakt överhuvudtaget, när allt var avklarat (boende, ekonomi osv) att nu ska du sluta tramsa dig och så kommer du hem igen flicka lilla, att nu har jag haft tillräckligt tålamod med dig, men nu räcker det. Den stilen. Dvs mötte mig inte som en jämlik utan som nån farsa av nåt slag.

Innan jag lärde känna mina ex var jag ju så att jag tog inte för mig så, jag var inte aktiv som vissa av mina kompisar var/är, så då blev det att de sökte sig till mig. Men jag trodde bara att vi följde ett traditionellt mönster där mannen ska ta initiativ, leda. Vi hade fin kemi en gång i tiden så jag ville ju också vara i en relation med dem så det var inte att jag kände mig tvingad till det på nåt sätt eller var osäker för då hade jag inte gjort det. För mig följde det ett normalt mönster, blev förälskad, satsade osv. Men senare när jag såg i backspegeln så såg jag mönstret jag inte ville se. Det var att de var ledare och jag var följsam. Jag tror inte jag såg det så innan för jag visste om det var något jag satte ner foten om så kände jag då att de respekterade det och jag förlorade inget på det (t ex att jag var nog mer blyg och hoppade inte i säng med dem det första jag gjorde). Det trodde jag också var normalt, att mannen ska då ta initiativ till det och så får kvinnan bestämma typ när, om redo. Jag kände mig inte alls överkörd där eller rädd att förlora dem innan jag var redo. Men jag har förstått: De här killarna har tyckt om att vara ledare.

Mitt absolut största misstag var när jag kom i en relation med en man som jag är mycket säker på idag att han tillhörde den mörka triaden av personlighetsstörningar. Han försökte förklä sig. När manipulationen, den psykiska terrorn började var nog efter jag frågade honom om han verkligen älskade mig. Vi levde då ett till synes bra liv. Han hade hela tiden berättat för mig om hur vårt liv skulle bli och vi hade en plan. Jag visste att känslor fanns där och tänkte att efter ett visst tag så ska vi landa, ska det bli djupare, eller vad man ska säg. Det var något som saknades. Jag kunde inte sätta fingret på det mer än att det kändes "på ytan". Han kunde ofta säga att han älskade mig, men jag kände bara det där "på ytan" från honom, inte att han gjorde nåt fel eller så. Så därför tänkte jag att han inte ville såra mig så därför sa han inget till mig. Det var bara en "koppling", "kontakten" som saknades kände jag. I alla fall var det efter det samtalet som han började visa sin andra sida.

Jag har tänkt ibland då jag sett nån intervju och så från nån kvinna som gift sig, fått barn, och han var då fullfjädrad psykopat som gift sig med flera osv, om hon inte känt att innan det gick utför att det var bara det här "på ytan" eller om hon trodde att så ska det vara.

Jag förstod inte att jag var i en relation med en sån man och sa och gjorde saker som jag senare tänkte att hur vågade jag? Senare i relationen skulle jag inte våga. Jag minns fortfarande inte hur jag kom därifrån. Min hjärna var vid det laget under så stor psykisk press från honom, hans taktiker, samtidigt som hjärnan gjorde sitt absolut bästa att skydda mig, hur jag skulle överleva. Jag var nog rädd för att psykiskt sätt kollapsa och visste att nåt hänt med mig, höll på att hända, och att det inte längre var fråga om OM utan NÄR kommer det och att han då skulle använda det emot mig. Att jag blivit psykiskt sjuk. Det värsta var sen när rädslan slog till när han försökte få mig tillbaka och vad som sen följde när jag inte gjorde.

Hos just honom blev det tydligt, att han var efter fullständig makt, kontroll, kall, särskilt kall i pressade situationer, ingen empati. Väldigt smart. Jag var nog motsatsen till det (haha helt dum i huvet med andra ord). Tror ibland det är motpoler som kolliderar där det uppstår kemi på nåt knasigt sätt.

Efter de här misslyckade relationerna och efterspelet så är jag mer vaksam om nån gräns överskrids men jag tror att när jag var i det så blev det inte så tydligt för mig när det hände. Det var nog då tydligare när jag kom ur det och inte skulle vara i en relation med dem alls.

Jag har fått beskrivet för mig hur jag uppfattas av andra och det har då varit ord där jag kunnat se att vad som normalt sätt är sedd som en positiv egenskap lyst i ögonen på särskilt då den knäppaste av exen och gjort mig till ett offer, så den sidan hos mig själv är jag idag vaksam om.

Jag kanske var otydlig, det var ju inte så att hon reste efter och sökte upp mig i Europa. Hon bodde också i den staden men jag vet att hon verkligen inte hade vägarna förbi. Bor man i en liten stad och allt ligger nära så kan man ju egentligen alltid "ha vägarna förbi" men i det här fallet så var det verkligen inte så, hon hade rest typ 40 min för att komma dit och det var dessutom inte en arbetsplats där det cirkulerar kunder och annat folk, det var ett vanligt kontor.

Det kanske är lite så att man som man förväntas tåla lite mer när ett ex börja stalka och psyka sig. Vet inte, men män har ju nästan alltid det fysiska övertaget så att säga. I både mitt och hans fall löste det sig med tiden och hans situation var ju så klart mycket värre än min men ändå.

Jag tror ändå på att ärlighet vara längst och som chef så ingår det ju i arbetet att hantera såna situationer. Jag skulle hellre berätta för en chef att mitt creepy ex kommer till arbetsplatsen i syfte att träffa, störa och kartlägga mig än att själv framstå som nån konstig person som har knäppa människor runt sig. Även om det var första dagen på nya jobbet.

Det händer ju att ex försöker sabotera nya relationer, inget jag har upplevt själv men en polare har. Hans barns mamma har kontaktat och psykat med kanske fyra-fem tjejer han har dejtat. Hon har aldrig sökt upp honom i vardagen så det är ett mysterium hur hon vet vilka han dejtar och eftersom det bara har varit på dejtstadiet och inte seriösa förhållanden så har tjejerna givetvis tyckt att det är helt sjukt och sagt tack och hej.

Ja så var det. Det började efter vi absolut inte skulle ha någon kontakt alls med varandra, då allt var avslutat med allt det praktiska. Innan dess hade vi nödvändig kontakt för att reda ut den biten och jag var inte den som gjorde det komplicerat utan ville bara så fort som möjligt nå till det steget där vi inte alls behövde ha kontakt och gå vidare med våra liv. Jag orkade inte tjafsa om materiella ting, vet vissa som bråkar om en sak och egentligen handlar det om nåt helt annat, som att hedern på nåt sätt sitter i saken, och de verkar inte fatta det heller. De kan hålla på hur länge som helst.

Men just den tystnaden tror jag som du skriver var provocerande på nåt sätt, som att jag "ghostat", fast jag inte gjort det. Tror du har helt rätt där. De kan inte skilja åt "ghostad" från att det är en avslutad relation. Vi hade sagt och gjort allt innan dess, inget mysterium varför det tog slut, ingen ära som borde ha ryckts ifrån, ingen otrohet från min sida till exempel. Det var verkligen att de trodde att det är inte avslutat förrän exet säger att det är det, eller att exet ångrat sig också, det skulle tydligen också då räknas som att då var vi på G igen (eller hur), att jag inte fick ha en egen fri vilja.

Sen var det också som att exet och vissa i omgivningen ville bara trycka på, som att jag hade fortsatt ansvar, skuld, att jag på nåt sätt var taskig som inte "hjälpte" honom att gå vidare. Att vi skulle traggla oss igenom ytterligare en gång varför det tog slut och på nåt sätt göra om slutet??? Jag fattade inte. Hur många vackra avslut finns det egentligen i en relation som gått fel? Ingen skulle jag tro. Båda mår skit, man säger och gör saker som suger. Men man kan ju inte göra om det. Det är inte som att man plötsligt hör: Ok den där var inte bra. Vi gör om den: TAGNING TVÅ...Nej...FEMTIO: TAGNING FEMTIO ÄR DET. RULLA...!

Jag förstår, tack för förtydligandet, jag är lite trög ibland, ha ha Ja, du har rätt.

Det var först när jag väntade barn (inte exet då förstås) då jag kände mig sårbar på ett helt annat plan. Plus att jag då förstod att det här bara trappades upp, att det här var annorlunda den här gången.

Jag hade hittills då kommit på läckan eller läckorna och lyckats täppa igen trodde jag men jag hade bara lyckats täppa igen en (en person). Den andre visade sig vara i en beroendeställning till honom. Den personen hade lovat mig att inte längre ha kontakt med honom.

Jag gjorde så att jag ideligen fick gå och köpa nya enkla mobiler med mobilnummer till som inte var registrerade. Detta då han lyckades på nåt vänster få fatt i mitt nummer.

Jag gav bara det nya numret till en av de här mobilerna till just den läckan/personen/beroendeställning-människan. Sen väntade jag. Så en dag hände det. Det var exet som ringde på just det numret. Då visste jag. Jag blev kall.

Den här äldre generationen skrev ju så fint och ordentligt så i sina telefonböcker, så den hade han bara glott i när den läckan/personen inte märkte när han varit hemma där. Många idag har ju sina mobiler med lösenord så där är det inte lika lätt.

Det var länge sen nu jag såg sådana billiga mobiler med telefonnummer. Vet inte om det har upphört. Allt ska ju registreras nu för tiden.

Han var som du nämner helt klart fysiskt överlägsen. Han hade dock aldrig hotat eller slått mig när vi var ihop eller efter, så som jag registrerade/förstod det, men han kunde zooma in mig på nåt vis så jag blev hörnad när vi var ihop. Han var liksom om mig på nåt vis, huvud över, lutade sig, byggde en mur eller vad man ska säg. Jag vill själv stå så långt ifrån jag bara kan.

När jag sagt eller skrikit åt honom och försökt röra mig ifrån kunde det hända att han tog tag i mig och höll om mig och ville inte släppa förrän jag lugnat ner mig (Fast det varit han som varit mest upprörd). Om jag försökte kämpa mig loss så höll han bara hårdare. Kunde vara att han sa förlåt och jag älskar dig osv samtidigt som han då höll allt mer fast jag sa släpp mig, sluta. Det var först ett bra tag efter jag slutat kämpa, som han släppte. Han höll sjukt hårt.

Jag kunde ha värk i hela kroppen efteråt, tom dagen och nån dag till efter, fast jag inte hade ett enda blåmärke på kroppen. Jag kunde säga till honom att jag vill inte att du gör så, jag får panik, jag får ont.

När jag berättade om detta (när vi fortfarande var ihop, detta hände ju mer än en gång vid bråk) för nån annan kvinna i min familj fick jag bara höra att "Det var ju inget bra. Så får han inte göra" men så fick jag också en tillrättelsevisning för att jag måste ha haft humör då, jag måste ha provocerat. Det var en kvinna i min egen familj som sa åt mig vid nåt tillfälle att jag fick passa mig för jag provocerade honom. Det var inte "flickigt", "kvinnligt" tydligen.

Nu idag fattar jag att det var ju inget fel på mig, att jag visst hade rätt som svarade som jag gjorde och stod på mig som jag gjorde. Jag har senare i mitt liv fått höra att jag inte alls har humör. Ingen fattar nånting.

Kanske också konstigt var att jag hade män i min familj som absolut inte hade problem eller tyckte jag provocerade utan att jag skulle vara som jag var i bråk. Jag fick höra från moderskällan att pappan (kvinnan/kvinnorna) gjort ett bra jobb med mig, att pappan tyckt det, att jag blivit bättre (inte likadant humör, mer mjuk då antar jag). Som vuxen undrar jag om detta överhuvudtaget sagts. Jag har svårt faktiskt för att tro på det men då trodde man på det som sades åt en. Att jag inte bara frågade pappa istället om det stämde, men jag skämdes väl för det. Det var konstigt uppdelat. Som barn bara man godtar allt. Anpassar sig. Det var normalt för mig.

Jag har tänkt på det att det ibland framställs som att vissa män då förtrycker kvinnorna medan i min var det kvinnorna som istället skulle lära mig att vara förtryckt på nåt vis, det var inte männen. Helsnurrigt. Jag såg aldrig det där att pappa skulle ställa sig över mamma på nåt vis. Jaja.

Det har varit först långt senare i vuxen ålder som jag blev förvånad när jag då skulle berätta och sa i förbifarten just det här att exet höll tag så, att stopp och belägg här, han gjorde vad? Att redan där, vid inzoomingen, har han gått över gränsen. De orden kom då från en annan kvinna och det var som att något då lossnade inom mig. Jag tror jag velat komma hem så länge, och så var det inte en kvinna ur min egen familj som gjorde det, utan det var den här andre som jag inte har något släktband med. Bara ilskan i hennes blick. Blicken från min egen familj var helt annorlunda, som att skyll dig själv, det där är ditt fel. Hur jag önskat att jag fått möta den blicken och orden istället då jag en gång var i den situationen. Det blev så moderligt plötsligt, med den här andra kvinnan. Allt jag kunde säga var "Tack" och försöka att inte få helt gråtiga ögon.

Nog om det.

Det var pappan till barnet som först blev arg, misstänksam. Arg på mig att jag inte gjort tillräckligt för att få bort exet ur mitt liv. Misstänksam om jag varit otrogen. Arg på läckorna. Sen lugnade han sig något. Bad att få se min mobil och höra allt jag hade att berätta. Då såg han ju. Det var inte jag.

Jag tror förresten att det bekymret din kompis haft kan mycket väl vara pga en läcka, läckor i hans omgivning och eller social media, facebook. Jag känner med honom, och med dig såklart.

Jag tror det retade exet att min relation nu ändå gått så långt att jag tom var med barn med den nye, och så hade jag ju då täppt igen tidigare läckor, äntligen.

Innan så var pappan till barnet anklagande då ju och jag var livrädd att han skulle lämna mig. Jag tror inte han förstod hur systemet funkade. Jag tror många tror att det är väl bara att kontakta polisen och så blir det besöksförbud och så. Det är krångligare än så. Det krävs mer och det är svårt att införskaffa bevis och tillräckliga bevis i alla lägen. Jag kunde hota med polisen men så drog han sig då tillbaka och sen började det smygande igen.

I alla fall, pappan till barnet börjad en dag använda ordet "Vi" istället för mig då. Då förstod jag att han såg det som Vårt problem, att exet var vårt problem, att han stod vid min sida nu. Det var skönt. Samtidigt kände jag skuld. Jag misstänker att exet sabbat för barnets pappa också, men kan inte bevisa det.

Pappan till barnet har senare berättat att han fattade att nåt var fel när han en dag vid mitt nya jobb lämnade något som skulle göra mig glad, överraskad men istället innan han hann göra sig till känna, såg han hur jag blev. Jag mindes att jag tänkte att nu börjar det igen, att det var från exet, inte min nya. Han sa han kände sig så taskig innan han hann fram till mig, fast han egentligen inte gjort nåt fel. Jag vet jag bara tänkte han har hittat mig, han är här, nu är det dags igen.

Han sa senare att han tyckte det var så sjukt med exet, att han kunde se hur sjuk han var, han använde ordet "besatt" och han var inte ensam. Pappan till mitt barn var arg länge. Han sa han fick försöka kontrollera sig allt han kunde för han ville bara döda honom. Tror det var fadersinstinkten också som spelade in där. Det blev ett slut på det, tack och lov.
Nu har jag kanske avslöjat för mycket, men skit samma.

Va fint ändå att det trots allt ordnade sig för dig och din kompis men för jäkligt alltså. Att man bara kan bli så fucked up så länge.

Narcissista!

Stämmer de in på narcissism? Kallas hoovering, de gör så, suger tillbaka en in igen då deras egon inte klarar avvisningen.

Hej Zigge1234, ursäkta sent svar.

Den som förföljde mig mest fysiskt (vad jag vet) hade inte det men jag tror han fixade inte hur det tog slut. Han var ansvarig tillsammans med sin familj för det, en svaghet i honom, och sen var det som att de ville bara jag skulle buga mig i detta så allt skulle bli bra om jag bara accepterat det här andra. Jag kände mig då inte trygg med vare sig honom eller hans familj efter det och jag hade alltid trott jag skulle vara trygg med honom, men han hade failat. Aldrig i livet. Tror han inte hade koll på sin familj, släktingar heller om jag ska vara ärlig även om han ville måla upp bilden att han hade det. Det var för sent.

Jag tror han blev så pass pressad, trängd, att nåt psykiskt slått slint fast han inte varit psyk sjuk innan. Det var som att jag inte fick kontakt med honom när jag sa åt honom att sluta nu, att han såg helt förbi mig. Han bara log på nåt fnys-aktigt sätt. Varför just jag fattar jag inte, han hade haft tidigare flickvänner och senare och normalt sätt så finns där ett mönster, men det fanns där inte. Han brydde sig inte om dem så. Tror han tänkte på nåt konstigt sätt att om jag vill för oss båda och är tillräckligt envis så kommer hon tillbaka till mig. Nåt sånt. Sen var det rent själviskt också såklart där jag tydligt kunde se att han kom för han ville se mig, han sket i hur det fick mig att må.

Den enda där jag sett tydliga narcissistiskt slag men inom psykopati var ett ex som också förföljde men han uppenbarade sig inte fysiskt alls utan det var på andra sätt. Det tog slut när han tyckte jag skulle acceptera vår relations förfall och hans nya villkor till än mer förfall. Då vaknade jag en gång för alla. Att göra slut med någon som han gick bara ut på att han skulle visa grymhet (och inte på ett coolt sätt). Fast jag tycker jag vaknade upp rent för sent så vaknade jag upp generellt sätt för tidigt för jag var än inte så pass svag att jag skulle stanna eller han skulle få mig tillbaka men jag är säker på att det fanns en plan för det med i hans sjuka huvud så det skulle komma förr eller senare, att jag skulle bli knäckt. Han var för smart för att dyka upp fysiskt men han dök upp fysiskt genom andra om du fattar vad jag menar, och sånt är svårt, omöjligt att bevisa.

Ingen av mina ex har haft nån psyk-diagnos på sig eller känt kriminellt förflutet, nutid. Alla jobb, familj, vänner.

Jag tror exen trott att de haft mer makt över mig än de hade när det tog slut. Jag tror jag kan vara för snäll och säkert foglig i vissa saker (men inte i andra). Att de blev dominanta när det kom till vissa bitar i vår relation. Att jag inte sett det. Generad över det. Att jag varit så dum. Känner mig dum nu också när jag berättar om det. Känt skam nu också varför inte varit inne här på så länge. Fattat ju att när andra beskriver sina ex och så att detta inte hänt dem.

Håller helt med att det stämmer in på narcissism när de betett sig så här själviskt som det gjort.
Jag kände av den här sjuka blandningen av indirekt hot, straff, ilska, stolthet, och till slut också bedjan, en blandning av allt från dem. En gjorde jag misstaget med att gå tillbaka till (fast det var ingen förföljelse då inblandad utan han kontaktade mig bara via telefon och så träffades vi och redde ut det och var på g igen). Visade sig att jag just varit så stark innan att jag satt ner foten och lämnat var något han inte kunde ta sig förbi utan sen vidare i relationen så gick han på om det där och jag blev psykad till att inte göra så igen. Så jag visste med särskilt en att går jag tillbaka så kommer straffet och jag vågade inte gissa mig till vilket straff, bara att jag fortsatte dröja så pass (Längre än sist). Därför tror jag inte hans "jakt" eller vad man ska kalla det för funkade, hur snäll, bedjande han än var efter allt det andra, för jag visste att det kommer. Då var jag så rädd och arg på mig själv också för att jag var rädd och det fanns stunder i den rädslan när han tryckte på som bäst som jag tänkte att går jag nu tillbaka så slutar han, men i nästa stund visste jag ju att det var båg, jag skulle bli så straffad så jag knappt visste vad jag hette på sätt jag inte visste vad de var, en bra bit in i relationen igen när jag trodde jag skulle vara säker. Jag hade redan gått igenom det en gång. Denna nästa gång skulle bli så mycket värre. Jag visste att jag inte skulle kunna ta mig ut. Jag såg honom då för vad han var (äntligen). Nej, tack. Det var skönt också på ett sätt för hans grymhet befriade mig, jag var inte längre förtrollad av honom, jag älskade inte honom mer. Jag var fri.

Jag minns en gång att ett ex berättade att han ville jag skulle sluta med nåt på nätet och så berättade han vad vilket då betydde att han visste och måste ha kommit åt koder för att ta sig in på t e x min email. Jag hade en nära kompis som anförtrott sig till mig via min mail och inte anförtrott sig till honom till exempel och nu visste han det. Då blev jag också så där kall, fast hjärtat slår hårt. Jag hade inga lösenord som var automatiskt inlästa eller öppna på annat sätt så jag vet inte hur han kommit åt. Men jag visste att han var smart. Än idag vet jag inte hur han gjort.

Det där var ju kul, men jag kunde inte låta bli att tänka hur det hade sett ut om könsrollerna var ombytta.

Den som förföljde mig mest fysiskt (vad jag vet) hade inte det men jag tror han fixade inte hur det tog slut. Han var ansvarig tillsammans med sin familj för det, en svaghet i honom, och sen var det som att de ville bara jag skulle buga mig i detta så allt skulle bli bra om jag bara accepterat det här andra. Jag kände mig då inte trygg med vare sig honom eller hans familj efter det och jag hade alltid trott jag skulle vara trygg med honom, men han hade failat. Aldrig i livet. Tror han inte hade koll på sin familj, släktingar heller om jag ska vara ärlig även om han ville måla upp bilden att han hade det. Det var för sent. Jag tror han blev så pass pressad, trängd, att nåt psykiskt slått slint fast han inte varit psyk sjuk innan. Sen var det rent själviskt också såklart där jag tydligt kunde se att han kom för han ville se mig, han sket i hur det fick mig att må.

Den enda där jag sett tydliga narcissistiskt slag men inom psykopati var ett ex som också förföljde men han uppenbarade sig inte fysiskt alls utan det var på andra sätt. Det tog slut när han tyckte jag skulle acceptera vår relations förfall och hans nya villkor till än mer förfall. Då vaknade jag en gång för alla. Att göra slut med någon som han gick bara ut på att han skulle visa grymhet (och inte på ett coolt sätt). Fast jag tycker jag vaknade upp rent för sent så vaknade jag upp generellt sätt för tidigt för jag var än inte så pass svag att jag skulle stanna eller han skulle få mig tillbaka men jag är säker på att det fanns en plan för det med i hans sjuka huvud så det skulle komma förr eller senare, att jag skulle bli knäckt. Han var för smart för att dyka upp fysiskt men han dök upp fysiskt genom andra om du fattar vad jag menar, och sånt är svårt, omöjligt att bevisa.

Ingen av mina ex har haft nån psyk-diagnos på sig eller känt kriminellt förflutet, nutid. Alla jobb, familj, vänner.

Jag tror exen trott att de haft mer makt över mig än de hade när det tog slut. Jag tror jag kan vara för snäll och säkert foglig i vissa saker (men inte i andra). Att de blev dominanta när det kom till vissa bitar i vår relation. Att jag inte sett det. Generad över det. Att jag varit så dum. Känner mig dum nu också när jag berättar om det.

Håller helt med att det stämmer in på narcissism när de betett sig så här själviskt som det gjort.


Jag minns en gång att ett ex berättade att han ville jag skulle sluta med nåt på nätet och så berättade han vad vilket då betydde att han visste och måste ha kommit åt koder för att ta sig in på t e x min email. Jag hade en nära kompis som anförtrott sig till mig via min mail och inte anförtrott sig till honom till exempel och nu visste han om det. Då blev jag också så där kall, fast hjärtat slår hårt. Jag hade inga lösenord som var automatiskt inlästa eller öppna på annat sätt så jag vet inte hur han kommit åt. Men jag visste att han var smart. Än idag vet jag inte hur han gjort. Han både erkände och inte, gick inte in i detalj, men med det underlaget han hade, som han la fram så visste vi båda att jag fattade vad han pratade om och i vilken omfattning han gjort detta. Han var helt cool lugn när han sa detta till mig.

Det var också som att vad jag än gjort då på nätet, emailen, var det inget som fick honom att inte vilja fortsätta relationen, men bara att han störde sig på det, att det bara skulle vara jag och han då, inte min tjej-kompis?

Tankarna bara snurrade där ett tag för mig, vad exakt hade jag gjort, hade jag någon sårbar information han kunnat använda emot mig sen kanske? Jag hade inte det, men ändå. Hur han kunnat tro att det skulle göra att vi kom varandra närmare vet jag inte? Det var så mycket som hände i mitt huvud när han berättade om det.

Hemskt också när man känner sig helt dum, när man förstår att ens ex eller nuvarande är smartare än en själv, att man är i underläge p g a det. Smart på ett sätt skulle jag väl vilja säga, men inte på ett annat, där vet jag inte om de fullt ut fattat hur det påverkar en och relationen just då och på sikt.

Ursäkta jag har gjort fel när jag skrev här ovan, blivit dubbelt på nåt vis när jag bara skulle redigera.
Ursäkta också att jag skrivit så djävulskt mycket.