Citat:
Ursprungligen postat av
lilljqnne
Jag är en ung kvinna som i många år har kämpat mig igenom djupa tankar och konstruktiva beteenden. Vissa dagar känner jag mig helt avtrappad/distanserad och andra dagar har jag en extrem längtan efter döden. Jag uppskattar mycket här i livet och kan se mig själv ha en fin framtid. Jag har vänner och familj. Mitt jobb är helt underbart och mina kollegor ännu bättre. Ändock känner jag längtan att dö.
Som jag ser på saken nu har jag inte kommit till den punkten där jag faktiskt skulle agera på min tankar. Det skulle inte vara rättvist mot nära och kära att lämna dem då jag vet hur mycket jag betyder för dem. Jag är bara så trött att jag inte vet hur mycket längre jag kan hålla på såhär. De stunder jag känner mig som bäst förgiftar mig och jag vill inte sätta mig i en ännu värre position än vad jag är i. När jag tänker på döden känner jag mig lugn. Det är att dö jag behöver för att få känna befrielsen jag så länge suktat efter.
Tankarna på döden har hängt med mig sedan innan jag kom in i tonåren. När jag var 13 skrev jag mina första hejdå- brev. Jag har haft många planer i åtanke men har slagit fast i en plan som jag vet att jag med störst sannolikhet kommer att lyckas med. Jag är övertygad om att döden är mitt enda alternativ för frid och jag har accepterat det för länge sen. Mitt enda hinder är dock rädslan att min familj ska splittras och komma till samma stadie som jag är i just nu och det gör mig rädd.
Det känns som att jag är undantaget till orden “Det kommer bli bättre” för jag är övertygad om att den möjligheten finns. Dock har jag varken modet eller viljan att stanna kvar och ta reda på det. För hur stor möjlighet det än finns så kommer det inte med några garantier. Och för att vara helt ärligt så känner jag att jag likaväl hade kunnat vara utan en fin framtiden, det lockar liksom inte.
Jag har nu gått KBT behandling och gjort mitt yttersta för att få en bättre självinsikt. Tyvärr fann jag inte modet att vara ärlig med mina tankar och planer. Jag vet inte om jag gjorde det medvetet eller omedvetet. En del av mig vill ha den professionella hjälpen för då kanske det blir lättare för mig att förstå vad det är som “brister” inom mig. En annan del av mig ser det som meningslöst att söka hjälp då dem säkerligen kommer vilja ge mig nå mediciner, vilket jag helst undviker.
Har du testat för add?
Annars är samtal det bästa. Håll fast vid de du tycker om. Men ibland är livet skit, så är det bara, jag har levt 30+ år och det har än så länge bara varit glimtar. Det blir kanske inte bättre, men det blir lättare. Det finns t ex människor som tycker om dig. Det är ditt ansvar att fortsätta leva oavsett vad du tycker om saken, samma med mig. Jag har ingen rätt att förstöra mina näras liv och inte du heller. Så ta en dag i taget, lättare. Ha strategier, ägna dig åt sånt som du mår bra av, och framförallt, du är bra och du förtjänar att må bra. Så är det, det gäller alla.