Känner någon igen sig i mina djupa tankar?

Jag är en ung kvinna som i många år har kämpat mig igenom djupa tankar och konstruktiva beteenden. Vissa dagar känner jag mig helt avtrappad/distanserad och andra dagar har jag en extrem längtan efter döden. Jag uppskattar mycket här i livet och kan se mig själv ha en fin framtid. Jag har vänner och familj. Mitt jobb är helt underbart och mina kollegor ännu bättre. Ändock känner jag längtan att dö.

Som jag ser på saken nu har jag inte kommit till den punkten där jag faktiskt skulle agera på min tankar. Det skulle inte vara rättvist mot nära och kära att lämna dem då jag vet hur mycket jag betyder för dem. Jag är bara så trött att jag inte vet hur mycket längre jag kan hålla på såhär. De stunder jag känner mig som bäst förgiftar mig och jag vill inte sätta mig i en ännu värre position än vad jag är i. När jag tänker på döden känner jag mig lugn. Det är att dö jag behöver för att få känna befrielsen jag så länge suktat efter.

Tankarna på döden har hängt med mig sedan innan jag kom in i tonåren. När jag var 13 skrev jag mina första hejdå- brev. Jag har haft många planer i åtanke men har slagit fast i en plan som jag vet att jag med störst sannolikhet kommer att lyckas med. Jag är övertygad om att döden är mitt enda alternativ för frid och jag har accepterat det för länge sen. Mitt enda hinder är dock rädslan att min familj ska splittras och komma till samma stadie som jag är i just nu och det gör mig rädd.

Det känns som att jag är undantaget till orden “Det kommer bli bättre” för jag är övertygad om att den möjligheten finns. Dock har jag varken modet eller viljan att stanna kvar och ta reda på det. För hur stor möjlighet det än finns så kommer det inte med några garantier. Och för att vara helt ärligt så känner jag att jag likaväl hade kunnat vara utan en fin framtiden, det lockar liksom inte.

Jag har nu gått KBT behandling och gjort mitt yttersta för att få en bättre självinsikt. Tyvärr fann jag inte modet att vara ärlig med mina tankar och planer. Jag vet inte om jag gjorde det medvetet eller omedvetet. En del av mig vill ha den professionella hjälpen för då kanske det blir lättare för mig att förstå vad det är som “brister” inom mig. En annan del av mig ser det som meningslöst att söka hjälp då dem säkerligen kommer vilja ge mig nå mediciner, vilket jag helst undviker.

Det är bara du själv med din egenmakt som kan förhålla sig till just ditt liv. Dö ska vi alla göra en dag, jag väntar gärna ett tag till...

Det finns mycket som inte kommer fram genom ett skriver inlägg och det finns många frågor att ställa. Jag kan aldrig säga att jag känt precis som du, men något sånär kanske? Brukar säga att det bara är turen som fått mig att slippa de riktigt svåra tankarna.
Har du träffat någon psykolog eller psykiater någon gång och försökt berätta? Även om jag förstår dig rätt att du inte berättat om dina tankar på suicid.
Finns tankarna på suicid där hela tiden eller går det i vågor?
Är du rädd för att du lyckas ta ditt liv om du bestämmer dig för det?
Tar du några läkemedel för ditt mående?
Lyckas du med det du bestämmer dig för att lyckas med, som skola, jobb, partner osv?

Medicinering är ju väldigt vanligt idag, men jag kan ju säga att jag hade inte varit här idag om det inte vore tack vare min medicin. Jag gillar heller inte att ta en massa piller, kan jag bara undvika att ta värktabletter så gör jag det. Men allt det där är bara en fixidé från min sida. Tar ju t.ex. öljäst ändå varje dag, så jag ser det mer som ett vitamintillskott!

Min läkare ville inte "medicinera ett barn" så jag fick ofrivilligt prova på KBT och allt möjligt under nästan ett helt decennium (mina problem började när jag var 11, är 32 idag). Inget av det hjälpte, och i efterhand insåg jag att hade jag fått medicinering tidigare hade jag sluppit allt jävla elände mycket fortare.

Slutligen vill jag bara säga också att jag trodde aldrig någonsin att jag skulle må bra igen, eller "bli normal". Jag tänkte inte ens tanken, jag trodde verkligen inte att det fanns någon hjälp för mig att få... Ända tills jag fick antidepressivt, och började se ljuset. Och här sitter jag idag, och kan skriva denna text!

Jag har mått bra nu i 14 år, och det är tack vare en sketen liten tablett som jag tar dagligen. Min text kanske inte ens motiverar dig men jag ville bara säga att det finns en annan väg än döden som är mycket bättre, och det är att ta min väg. Tänk inte, bara gå raka vägen in och berätta allt, och ta emot all hjälp som de erbjuder. För gör du inte det, kan jag garantera dig att din familj kommer att splittras.

Låter som att du behöver finna meningen med just ditt liv. Det finns någonstans men du har inte hittat det än för att du har sökt på fel ställen. Det kan vara själviskt eller helt tvärt om. Hur som helst har du ett uppdrag att ta reda på vad det är, om det så tar en livstid

Sök och du kommer att finna svaret!


Om inte annat så kan du få viga ditt liv till att uppfylla en persons sexuella drömmar. 😄

Hej,

Jag tror inte människan är skapad för att jobba och tjäna pengar.

Jag tror vi är här för att få uppleva.

Något har gått snett på vägen.

Prova detta, det kanske hjälper.

Stäng av alla skärmar permanent (mobil,tv,dator)
Vandra i naturen varje dag.
Skaffa några få vänner som du överöser med kärlek varje dag.
Skaffa en rolig och lärorik sysselsättning du kan utföra 2 timmar varje dag. Gärna med lärare.
Prova att hjälpa en ny människa varje dag med något litet och enkelt.
Bara om du känner att du vill och att du kan.

Jag tror vi människor behöver social kontakt dygnet runt.

Samhället vi lever i tror jag vill få människor isolerade. Vilket är på väg att leda oss till undergången.

Hoppas tipsen hjälper.
Lycka till

Jag vet hur man löser ditt problem... Bli kristen, då kan du dö och födas ånyo. Att söka vård i världen är totalt meningslöst, Jag menar det, bli kristen. Be, läs bibeln.
Fin framtid? ja inte i denna värld i alla fall, men sedan så ja. Du kan lägga över modet på Jesus, han får vara modig för dig.
Vet du vad som är problemet med världen? Det är att dom överhuvudtaget inte tror på sanningen, alltså sanningen som berättas i bibeln. Där har du ett helt nytt liv. Shalom.

Träffat en psykiatriker nu i 6 månader men har svårt att vara ärlig med mina tankar och avsikter. Har försökt men får inte fram orden. Har haft mitt sista möte där nu och har inte fått medicin. Hade inte velat haft något heller om det inte starkt rekommenderades.

Varje dag när jag vaknar tar jag skärmfria timmar där jag låter mig själv andas djupt och låter mig själv känna allt inombords. Jag är ute varenda dag och tar långa promenader. Naturen är min trygghet skulle jag kunna påstå. Styrketränar 4 dagar i veckan och dansar 2. Min kost är väldigt färgglada och jag äter regelbundet och bra. Jag drog ner på koffeinkonsumtionen från 8 koppar kaffe om dagen till 1-2. Sociala medier är inget jag är aktiv på och har tagit bort alla notiser. Stretching gör jag för att komma i kontakt med kroppen. Jag skriver texter och dikter för avslappning. JAG GÖR ALLT man ska göra för att "må bra" och har gjort i flera år men tankarna tar snart över.

Tankarna kommer i vågor men finns alltid kvar. Ibland är dem starkare, ibland svagare. Ibland kommer dem från ingenstans och ibland är dem ett resultat av ältande / negativa automatiska tankar (som jag försöker jobba bort).

Jag är inte rädd att lyckas ta livet av mig, snarare tvärtom. Min rädsla är att överleva och behöva möta alla nära och kära som jag var nära att lämna bakom mig.

Skolan har varit en extrem utmaning för mig men lyckades få mig en gymnasieexamen till slut. Jobbet går väldigt bra, har träffat underbara människor där. Jag har en dröm att bli sjuksköterska men eftersom jag har sådana svårigheter med koncentration tror jag inte att jag kommer att klara det. Men ska försöka absolut.

Vad svarar du när din psykiater frågar dig om suicidplaner?
Har du fått göra någon screening för tex
bi-polär sjukdom eller ADHD?
Utifrån vad du berättar här gör du verkligen allt rätt för att må så bra du kan! Men att det inte är tillräckligt för dig ändå för att bli kvitt dina ganska långt gångna planer på självmord. Att du verkar kämpa för att slippa de tankarna och vill ha viljan att leva. Då tänker jag också att det inte är ett nederlag att ta hjälp av läkemedel.
Vården behöver också alltid sjuksköterskor med en bakgrund av psykisk ohälsa, det är en jättebra erfarenhet. Jag tänker att du har en chans att klara det men att det kan gå lättare om du får hjälp. Känner många med koncentrationssvårigheter som lyckats kämpa sig igenom den utbildningen.

Skärp dig!

Gå en ny kbt behandling o vart ärlig.
Se till att träna varje dag

Vet din familj eller någon annan om dina tankar?