Stressen i dagens samhälle och hur ni påverkas av den

Bor du i en stad får du väl skylla dig själ?. Där alla fattiga hjon samlas för att få jobb i smutsen bland kriminella och annat löst folk. Men om du måste vara där njut av mångfalden bland invånarna! Nu har vi ju fått det så fantastiskt med alla olika människor som kommit. Förövrigt kan jag rekommendera att sluta vara så jävla fattig och jobba mindre, eller sluta jobba och jobba bara när du har lust.

Äsch. Det var rätt stressigt förr också och då kunde man inte surfa på mobilen och ordna tusen saker samtidigt som man reste utan man var fast med det resesällskap slumpen tilldelat en. Uppstod ofta obekväma situationer där man tvingades konversera med någon alkis. Absolutister som väljer bort mobilen visar bara att de inte kan hantera ny teknik på ett balanserat sätt.

Är många faktorer. Vi bombaderas med information varje dag. Vi jämför oss med de snyggaste i samhället så fort vi trycker igång mobilen. Hundratals karriärsval. Tusentals matval. Hundratusentals klädval. Vad är på modet denna veckan?! Rädsla för att man valt fel kläder. Rädsla för att man gör fel rent allmänt. Rädsla för putin. Rädsla för zombie apocalypse corona. Rädsla för klimat.

Är inte förvånande att många mår dåligt. Hemligheten är tyvärr att vara självsäker och inte bry sig om pressen man utsätts för. Då stressar man inte upp sig lika lätt och kan leva ett bättre liv. Men det är lättare sagt än gjort för dem som inte har bra självförtroende.

flyttade från stan var det första jag gjorde och det hjälpte direkt, efter det gjorde jag mig av med vänner och bekanta som brydde sig alldeles för mycket om krogen, kläder, yta, och status.. dvs människor utan personlighet och djup.

Jag håller mig borta från sociala medier och mainstream nyheter, om det ens får kallas det nu för tiden då det bara är statspropaganda och skvaller.

den enda "stress" jag har nu för tiden är från grannen som spelar dansband på högsta volym nån gång i månaden.

Jag stressar inte
Lämnade Stockholm 2008 och har inte ångrat mig en sekund.
Bor på landet.

Jag hanterar det genom att inte jamsa med och att ta tydligt avstånd. För mig har det nästan blivit som små protesthandlingar. När jag var yngre var det svårare och jag kände att jag behövde låtsas som att jag var mer upptagen och stressad än vad jag faktiskt var, eftersom det blivit någon märklig norm att vara stressad och sen sitta i fikarummet på måndagar och berättar hur jobbig helgen varit för man var ju tvungen att göra x, y och z. Nej. Man måste ingenting. Hela det här stress-samhället är alive and kicking för att vi upprätthåller det.

Så numera när någon frågar vad jag gjort i helgen så kan jag ärligt svara att jag knappt gjort någonting, och att det varit riktigt nice att inte göra någonting. När någon frågar vad jag planerat till helgen svarar jag "absolut ingenting!". När jag är på stan så går jag långsammare än majoriteten. När någon frågar hur det går med julklappshandlandet svarar jag att jag inte handlar julklappar och att jag helt undviker att gå i butiker november och december. Osv osv.
Och nu pratar jag om livet utanför arbetet. Alla jobb är stressiga ibland och att inte ha något jobb är också stress. Men utöver pengar som ger mat på bordet och tak över huvudet verkar folk förjävla duktiga på att välja en livsstil som är direkt förödande för återhämtningen och välmåendet.

Men det är svårt. Man måste aktivt välja att inte stressa. Och vara beredd på att vissa tycker man är konstig. Men ärligt talat så får jag oftare reaktionen "men gud, det låter helt fantastiskt, så borde jag också göra" eller "fan vad härligt att höra" eller när man går med någon som springer fram och man frågar "vad fan går du så fort för?" och personen säger "oj, jag vet inte" vilket för mig antyder att människor gör jävligt mycket (läs: stressar jävligt mycket) för att dom tror att det förväntas av dom, när dom egentligen hade velat göra saker annorlunda. Det är som att alla åker en karusell som snurrar runt, runt. Dom mår illa och det har slutat vara kul för längesen. Men ingen säger "vänta, stopp, här kliver jag av, hejdå".

Om du blir stressad för att någon annan sitter på tåget eller skyndar sig förbi i rulltrappan för att hinna med sitt tåg så är det din egen stressnivå det är fel på. Vem bryr sig om andra har bråttom någonstans?
Man kan ha det alldeles stressfritt och lugnt i stan som i någon stuga mitt i skogen i norrland. Det blir vad man gör det till...

Ens stressnivå påverkas såklart av omgivningen.

Det du skriver blir lite som att påstå att varför oroa sig om man är i krig, kulorna viner förbi örat, och granater exploderar runt om en och människor sprängs i bitar bredvid en, varför inte bara ta det lugnt.

Det är ingen slump att de enda djur man ser i centrala Sthlm är nattetid, och då främst råttor. Dagtid endast flytande råttor sk duvor. Någon enstaka skygg räv kl 04 en tisdag på Mosebacke om man har en jävla tur (har jag själv sett) som frossar på råttor, eller en hök som tar en duva på trottoaren vid Stureplan en eftermiddag.

Djur flyr från miljöer som är onaturliga, och där de/vi inte kan tillfredställa sina instinkter. Djur flyr skogen vid skogsbränder, och de flesta djur flyr på samma sätt från staden. Men människor tvingar sig att leva där. Det är ingen slump att färre människor skaffar barn i storstäderna...

Jag upplever ingen stress alls. Faktum är att jag inte går ut så mycket. Jag går egentligen bara ut med hunden och när jag behöver handla något och hunden och jag går ofta ut på märkliga tidpunkter och på ställen utan folk, så ibland ser jag inte människor på dagar trots att jag bor mitt i stan.

Jag är faktiskt inte särskilt intresserad av varken mitt lokalsamhälle eller landet i stort så jag intresserar mig inte nämnvärt för exempelvis politik och samhällsfrågor. Jag har låg social fallhöjd och är allmänt folkskygg så jag har redan från början inte så mycket att förlora på att "allt blir sämre".

Jag försöker fokusera på mig själv istället för på alla andra i mesta möjliga mån. Och här hemma är det ingen stress. Kylen är full, jag har öl på balkongen, datorn är full av spel och filmer och sedan finns ju alltid Flashback och Reddit. Jag har dessutom ett par väggar med böcker varav säkert hälften är olästa. Det gör att jag inte ser någon anledning att gå ut och umgås med folk.

Så det är väl mitt bästa tips, undvik människor i mesta möjliga mån för människor för sällan något gott med sig.

Det är i hemmet som stressen från samhället syns mest då det är där man borde slappna av.

Klart städer skapar stress, stora städer är ju helt onaturliga att leva i. Förr levde man väl i flockar om 50-150 pers? Nu ska folk ha hundra tusentals personer omkring sig. Därtill bilar, cyklar osv som man ständigt måste hålla koll på. Minns en dokumentär där de i Japan testade att först låta en kvinna sitta i skogen och sen sätta sig mitt i stan och sedan jämförde de blodtryck osv. Stan var såklart betydligt mer stressande för kroppen.

Har känslan av att vara jagad och påpassad. En ständig oro som gnager. Antingen en arbetsgivare som spionerar eller myndigheter. Som att leva under konstant hot. Så upplever jag det iallafall. Människor är jävligt jobbiga. Min natur är som en lugn och slö orangutang men de flesta är som galna chimpanser.