Stina Oscarsson

Utanför står två poliser i uniform, en kvinna och en man, tre ambulansförare och en vän jag inte träffat sedan julafton. Packa vad du behöver, säger den manliga polisen. Jag ska ingenstans, säger jag. Du har ett par minuter på dig, säger han. Vi måste prata om det här, säger jag. Vi har inte tid för det nu, säger han och min vän lägger ner min telefon och en tandborste i en väska.

En halvtimme senare sitter jag ensam i ett väntrum på psykakuten.

Jag har under året som gått blivit sämre i min anorexi och min vän och andra i min omgivning har blivit alltmer oroliga för att den ångest jag upplever ska leda till att jag tar mitt liv. Jag kan förstå deras oro. Samtidigt har jag levt med min sjukdom i över trettio år och att min väns ord i det som sedan följer ska väga tyngre än mina är en gåta.

Väl på sjukhuset konstaterar man ganska snabbt att jag inte är suicidal. Efter att ha talat med min vän bestämmer man sig ändå för att hålla kvar mig på ett vårdintyg över natten. Därefter slår råttfällan igen. Ett alltför lågt BMI, får jag veta, likställs nämligen med en allvarlig psykisk störning vilket enligt lagen ger rätt till tvångsvård och jag blir intagen på LPT (alltså enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård) på obestämd tid. Över en natt är jag omyndigförklarad.