Sd har suttit i opposition sedan partiet startade, och utgjort en riksdagsopposition sedan de kom in 2010, dvs för ca 12 år sedan. Under alla dessa år har partiet kunnat utarbeta förslag på hur man ska komma till rätta med brottsligheten den dagen som man kommer i en maktposition – men det har man inte gjort tydligen. I stället var Jomshof ute tidigt efter den nya regeringens tillträde och aviserade att det kommer att ta flera år att vända skutan. Är det trovärdigt?
Det känns mest som att Sd består av proffspolitiker och broilers som inte är intresserade av att faktiskt göra vad som krävs för att rädda landet. I stället vill de sitta och päsa med goda middagar, drogstinna innerstadsfester och ett liv i dekadens. Die dumme Schweden, som inte har någon koll på hur passiva Sd är, går på charaden och tror att ”Sd är bra för de säger att de vill rädda oss”. Att det finns politiker som säger saker som inte är allvarligt menade som ett sätt att gynna karriären tycks inte förespegla de lättlurade fåren.
Sd hade kunnat utarbeta förslag, kollat upp empiri från andra länders rättssystem och fört diskussioner om hur man bäst bekämpar brottsligheten. Tydligen har de inte gjort det, för om de hade gjort det så hade de kunnat ha skarpa förslag i stället för att säga att saker måste utredas.
Själv är jag övertygad om att brottsligheten är mycket lätt att lösa. Ett fokus på att ge högre lön till poliser i yttre tjänst är en bra början. Fredlöshet som straff för grova sexualbrott skulle ha en mycket stark avskräckande verkan, i kombination med att de dömda fråntas alla möjligheter till anonymitet genom myndigheters försorg. De som slog ned pappan i Lund för att han försökte freda sin dotter från Taharrush gamea i simhallen borde släppas ut i närmsta skog med skottpengar på huvudet och jaktsäsongen på dessa untermenschen borde sändas i realtid som en dokusåpa. Den typen av handfasta åtgärder skulle snabbt ta skruv.
Många pratar om klaner, men den största klanen är den stora och tysta majoriteten som är trötta på allt kaos och ett rättssamhälle som saknar kraft att sätta stopp för en trasproletär hyperdekadens. När systemet ger vår stora klan grönt ljus att visa var skåpet ska stå, så kommer det snabbt att bli bättre. De tungt kriminella och asociala är få och hatade av den breda allmänheten. Den som dödar en våldtäktsman brukar aldrig få några sociala repressalier. Den som slår ihjäl en sexaktiv pedofil med ett basebollträ kan räkna med en outsinlig flod av beundrarbrev om de hamnar inne på kåken.
Oavsett om Sd förmår göra något (förutom att utreda), så förutser jag att fler och fler kommer att hantera asociala element och banditer i lokalsamhället genom SGT-metoden, helt utanför det officiella rättssystemets korridorer. När EU-migranter ockuperade sommarstugor så gick myndigheterna in och plockade bort dem efter att organiserade jägare hotade med att helt sonika skjuta av ockupanterna. Nu förespråkar jag personligen inte jaktsäsong på husockupanter, men jag bara menar att välorganiserade små grupper med ett stort våldskapital kan ha stor påverkan på det breda samhället oavsett någon allmän opinion av passiva får som hoppas att man ska lösa saker genom omröstningar, utredningar och propositioner.
Vilka är Sd ett parti för? De som på allvar vill ta tag i problemen, eller en ängslig grupp av hanrejer som vill bli accepterade av den besegrade PK-eliten?
Går det att ursäkta passiviteten inför våldet och kaoset med att saker ska utredas?
Det känns mest som att Sd består av proffspolitiker och broilers som inte är intresserade av att faktiskt göra vad som krävs för att rädda landet. I stället vill de sitta och päsa med goda middagar, drogstinna innerstadsfester och ett liv i dekadens. Die dumme Schweden, som inte har någon koll på hur passiva Sd är, går på charaden och tror att ”Sd är bra för de säger att de vill rädda oss”. Att det finns politiker som säger saker som inte är allvarligt menade som ett sätt att gynna karriären tycks inte förespegla de lättlurade fåren.
Sd hade kunnat utarbeta förslag, kollat upp empiri från andra länders rättssystem och fört diskussioner om hur man bäst bekämpar brottsligheten. Tydligen har de inte gjort det, för om de hade gjort det så hade de kunnat ha skarpa förslag i stället för att säga att saker måste utredas.
Själv är jag övertygad om att brottsligheten är mycket lätt att lösa. Ett fokus på att ge högre lön till poliser i yttre tjänst är en bra början. Fredlöshet som straff för grova sexualbrott skulle ha en mycket stark avskräckande verkan, i kombination med att de dömda fråntas alla möjligheter till anonymitet genom myndigheters försorg. De som slog ned pappan i Lund för att han försökte freda sin dotter från Taharrush gamea i simhallen borde släppas ut i närmsta skog med skottpengar på huvudet och jaktsäsongen på dessa untermenschen borde sändas i realtid som en dokusåpa. Den typen av handfasta åtgärder skulle snabbt ta skruv.
Många pratar om klaner, men den största klanen är den stora och tysta majoriteten som är trötta på allt kaos och ett rättssamhälle som saknar kraft att sätta stopp för en trasproletär hyperdekadens. När systemet ger vår stora klan grönt ljus att visa var skåpet ska stå, så kommer det snabbt att bli bättre. De tungt kriminella och asociala är få och hatade av den breda allmänheten. Den som dödar en våldtäktsman brukar aldrig få några sociala repressalier. Den som slår ihjäl en sexaktiv pedofil med ett basebollträ kan räkna med en outsinlig flod av beundrarbrev om de hamnar inne på kåken.
Oavsett om Sd förmår göra något (förutom att utreda), så förutser jag att fler och fler kommer att hantera asociala element och banditer i lokalsamhället genom SGT-metoden, helt utanför det officiella rättssystemets korridorer. När EU-migranter ockuperade sommarstugor så gick myndigheterna in och plockade bort dem efter att organiserade jägare hotade med att helt sonika skjuta av ockupanterna. Nu förespråkar jag personligen inte jaktsäsong på husockupanter, men jag bara menar att välorganiserade små grupper med ett stort våldskapital kan ha stor påverkan på det breda samhället oavsett någon allmän opinion av passiva får som hoppas att man ska lösa saker genom omröstningar, utredningar och propositioner.
Vilka är Sd ett parti för? De som på allvar vill ta tag i problemen, eller en ängslig grupp av hanrejer som vill bli accepterade av den besegrade PK-eliten?
Går det att ursäkta passiviteten inför våldet och kaoset med att saker ska utredas?
