Social fobi/Social ångest

Hej !

Jag tror att jag lider av någon form av social fobi/social ångest den yttrar sig på följande sätt:

När jag umgås med familj eller nära vänner har jag ingen ångest alls utan är tvärtom social, trevlig och rolig (om jag får säga det själv haha) jag har inte heller någon social fobi gentemot människor jag inte känner alls typ kassören på Ica eller liknande. Min sociala ångest/fobi riktar sig mot människor som är bekanta men som jag inte känner så jätteväl vilket gör att jag inte vet var jag har dem. Det sker oftast på typ jobbet.

Om jag börjar på en ny arbetsplats eller får nya kollegor så är jag på helspänn och skannar hela tiden av hur kollegorna agerar mot mig, samt vilken "energi" de utstrålar gentemot mig och det krävs väldigt lite för att jag ska få för mig att någon vill mig illa och kanske vill mobba mig. Har jag väl blivit triggad av något obetydligt som någon sagt skapas en mindre besatthet kring detta och jag tänker att personen hela tiden är ute efter mig och därefter går klassiska social fobi beteenden igång gentemot personen, typ att jag förbereder påhittade samtal vi ska ha flera dagar i förväg samt går igenom och analyserar i detalj vad som sagts i samtal vi haft efteråt. Detta beteende kan också hoppa mellan olika individer på jobbet men är oftast bara riktad mot en person i taget.

Jag fattar rent intellektuellt att det inte är friskt att tänka såhär, och jag försöker att KBTa lite genom att inte planera eller analysera samtal. Men känslomässigt triggas jag igång såhär. Det kan bero på att jag faktiskt varit mobbad en kortare period tidigare i mitt liv.

Min fråga är om någon annan känner igen sig i beteendet och om någon annan har tips på hur man ska hantera detta? Om någon har erfarenhet av att hantera liknande problem diskuterar jag gärna på PM också.

Jag känner igen mycket av det du beskriver. Jag skulle tro att du lider av social ångest, eventuellt GAD (generaliserat ångestsyndrom).

Det finns som tur bra medicin och behandling numera. Prata med din vårdcentral, de brukar ha psykologsamtal (i regel 10 samtal) att erbjuda. Läkare kan erbjuda lämplig medicinering, om de bedömer att du behöver det.

Lycka till!!

Stort tack för ditt svar. Medicinering tar jag nog och skippar, provade SSRI kort för några år sen, fick jobbiga biverkningar som visserligen gick över snabbt när jag slutade med medicinen, men vill inte uppleva det igen.

Terapi kan jag dock tänka mig. Har du blivit hjälpt av KBT terapi ? Har du några strategier eller sätt att angripa tankemönstren som hjälpt dig mot social fobi ?

Ja, jag har blivit hjälpt av KBT. Jag gick till en kurator under cirka ett år och fick många verktyg att ta till när ångesten slog till.

Läs även om ACT, Acceptance and Commitment Therapy. Jag tycker det verkar spännande.

https://www.humanova.com/om-oss/vara...h-metoder/act/

https://www.youtube.com/watch?v=4NgkS_2fw94

Tänk såhär. Måste du vara älskad och gillad av alla?

Det är inte det minsta konstigt att bygga upp ett sånthär tankemässigt beteendemönster om man nån gång känt sig väldigt utsatt i en grupp individer och tex blivit mobbad.
Mobbning är en vidrig företeelse som skadar människor på ett sätt som alltför få förstår på djupet.

Så steg ett i din läkning är att sluta tänka om dig själv att ”det inte är friskt”.
Det mänskliga psyket har ett massivt försvar för det som är eller upplevs som ett hot på något sätt, medvetet och undermedvetet.
Du känner dig sårbar och försöker skydda dig själv på olika sätt.
Det är hundra procent mänskligt.

Sen tror jag att de allra flesta människor upplever det här, men i olika grad...men långt ifrån alla skulle erkänna det ens för sig själva.

Människor på tex en arbetsplats umgås man mycket med på inte helt ”frivillig” basis, och dom blir ett mellanting mellan en nära person och en främling (som kassörskan på Ica)…så att känna en obalans där i sig själv är naturligt, man fastnar mellan att vara på och av på något sätt, i en relationsmässig gråzon.
Och människan är ju rent psykologiskt konstruerad så att vi VILL känna oss hemma i grupper med andra individer, det är hela fundamentet i vår överlevnad…även om nutidsmänniskan gärna leker så jävla självständig och fri genom att se cool och oberörd ut genom att sitta med sin smartphone i ett hörn.🙄
Så att inom sig själv kämpa med känslorna kring den här grupptillhörigheten är inget konstigt alls.

Men jag tror definitivt att KBT kan vara väldigt hjälpsamt för den här typen av känslor/problematik.
Och något du kan jobba med själv i stunder när du upplever detta är att dels påminna dig själv om att du känner dig otrygg/sårbar/osäker, och därför drar du igång ditt försvar för att minska/undvika den känslan.
Du ska på inget sätt skamma dig själv när du gör det, utan mer som att du pratar med dig själv när du var liten, perioden när du blev mobbad tex…om det var under din uppväxt.

Sen kan du också jobba med att söka upp och identifiera känslorna i dig själv i dom här stunderna, alltså förflytta fokus från det yttre, vad personen du fokuserar på säger eller gör, och flytta fokuset till dig själv istället…typ ”hur känns det i min kropp nu” och sen rabblar du upp konkreta saker i ditt eget huvud.
Det fungerar ju dels som en avledande manöver för psyket men blir också ett sätt att acceptera och vara i sina egna känslor och upplevelser på ett mer konkret sätt, det är terapi i sig.


Våga tro på att du faktiskt är den sociala, roliga och trevliga person som du ser dig själv vara med din familj och dina vänner.
För det är ju så du är, eller hur.

Trodde förr att jag hade social fobi då jag också kände ungefär så här. Nu har jag kommit fram till att jag är jävligt introvert bara.
Det värsta jag vet är att gå på krogen/nattklubb och stora privata fester/arrangemang. Det har jag löst genom att inte gå på dylikt, och det är så otroligt befriande.
Umgås gärna med människor en och en, men helst av allt spenderar jag tiden ensam.
På jobbet finns det oftast ett par personer jag pratar med. Resten vill jag inte umgås med och jag skiter fullständigt i vad de tycker och tänker om mig. Men mesta tiden på jobbet är jag ensam och jag är så nöjd med tillvaron numer.

Tack för ditt empatiska inlägg, nej det kanske är ganska vanligt att det blir såhär om man varit mobbad, jag var mobbad i cirka 6 månader när jag var runt 20 på högskolan konstigt nog (var typ aldrig mobbad under uppväxten fram till 20 då), det var ett plugg/kompisgäng som jag var i där några i gruppen började trycka ner mig och frysa ut mig, detta pågick som sagt i cirka 6 månader tills jag bestämde mig för att helt bryta med dem och låtsas som att de inte fanns. Det gjorde såklart ont, kanske framförallt eftersom jag trodde att de var mina vänner. Detta är dock mer än 10 år sedan så jag tycker egentligen inte att den händelsen definierar mig eller att jag borde applicera denna upplevelse på mitt nuvarande liv. Sen tycker jag att det verkar som att väldigt många människor upplevt mobbing, många har varit mer mobbade än jag också utan att de verkar ha liknande social fobi. Detta baserar jag på närstående som jag pratat med som kanske varit mobbade vid något tillfälle men som inte upplever den sociala ångest eller de tankemönster som jag beskriver i TS.


Det du skriver här är spot on, jag tycker att det är så jobbigt att man via arbetslivet liksom tvingas att umgås en massa med ett gäng människor som man inte öht valt att umgås med och så måste man liksom bara gilla läget även om man inte går ihop eller har någon kemi. Den mest harmoniska delen av mitt arbetsliv hittills var under pandemin då jag kunde jobba hemma själv i 2 år och endast träffa kollegor i korta teamsmöten. Dock måste jag ju få det här att funka utan att det ska kännas allt för jobbigt för att ha ett fungerande arbetsliv.


Ska försöka testa detta, men hur menar du när du säger prata, alltså typ att säga till sig själv att det inte är någon fara eller hur menar du ?


Låter som bra KBT strategier det du beskriver, har du erfarenhet av liknande problematik och har du i så fall kunnat jobba bort den ?

Intressant, hur gjorde du för att bli mindre lättkränkt så att säga ?

känner igen till 100% och hade problem med det länge tills jag insåg att folk är skräp och att jag fan inte tänker anpassa mig för att passa in i någon mall i vad som är socialt accepterat eller "normalt" jag är den jag är! take it or leave it!

hoppas du kommer till samma sammanfattning. frihet är att vara den man är.

Jag är sjukt imponerad av människor som dig, önskar att jag hade kunnat komma till samma inställning som du. Arbetade du dig dit på båt systematiskt sätt eller hände det bara av sig själv ?

Fanns det någon speciell anledning till att du hade social ångest/fobi ?