En del äldre folk, framför allt babylonierna men även grekerna, studerade stjärnhimlen ganska noga. De kunde se att de flesta stjärnor tycktes "sitta fast" på himlen, så att till exempel stjärnbilden
Orion alltid såg likadan ut.
Men de gamla grekerna och babylonierna lade märke till att det fanns starka ljus på himlen som verkade flytta på sig. Ta planeten Mars, som känns igen på sin orangea färg.
På den här bilden kan man se när Mars har vandrat in i närheten av den kända stjärnhopen Plejaderna. Och
på den här bilden kan man se hur den ljusa planeten Venus (som faktiskt ser ut som en månskära när den står mellan oss och solen) har hamnat i stjärnbilden Leo, Lejonet.
Planeterna rör sig på himlen därför att de kretsar runt solen precis som jorden gör. Men eftersom de olika planeterna rör sig olika fort (där planeterna närmast solen rör sig fortast och de mer avlägsna planeterna rör sig långsammare) så förflyttar sig planeterna på himlen i förhållande till varandra och i förhållande till stjärnbilderna. Detta lade babylonierna och grekerna märke till.
Ordet planet betyder vandrare. De gamla grekerna räknade med sju planeter: Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus. Och så solen och månen, som de gamla grekerna också räknade som "planeter" (vandrare).
De gamla grekerna och babylonierna kände inte till Uranus, Neptunus och Pluto, eftersom de lyser för svagt för att man ska se dem utan teleskop (eller, när det gäller Uranus, åtminstone en kikare).
