Citat:
Ett tag skulle jag göra mitt avtryck på universum och hade nån slags erkännandefetisch. Jag nådde snabbt insikten att det renderar i samma öde i vilket fall. Jag rör mig i universum precis lika smidigt med eller utan min tankeexhibitionism.... Det väntar inget gottegodis vid himmelns portar och jag får inte mer fitta av det.
Hur tror ni filosoferna genom tiderna resonerat som slösat tid på skriverier? Hade de helt enkelt inte någon porr att runka till, ingen tv att titta på, och då blev det författarskap?
Att de inte fick nån fitta tar jag för givet. Newton dog oskuld. Platon fick inte knulla heller, är jag säker på. Jean-Jacques Rousseau knullade runt, dock. Han skrev faktiskt om hur fel det är. Rosseau hävdade till sitt försvar att filosofiska sanningar är inte avhängiga hans personliga livsstil (han uttryckte sig inte lika avancerat som jag, men på ett ungefär). Rosseau hävdade alltså att han stod aldrig i någon logisk motsägelse.
Nu är jag en värdenihilist, men även om jag trodde på objektiva värden så hade jag kunnat argumentera för deras oberoende existens oavsett hur jag handlar i livet. Så Rosseau hade rätt. Det var hyckleri, men ingen motsägelse.
Diskussionsunderlaget är alltså: varför bidra? Är det en kantiansk skyldighet?
Hur tror ni filosoferna genom tiderna resonerat som slösat tid på skriverier? Hade de helt enkelt inte någon porr att runka till, ingen tv att titta på, och då blev det författarskap?
Att de inte fick nån fitta tar jag för givet. Newton dog oskuld. Platon fick inte knulla heller, är jag säker på. Jean-Jacques Rousseau knullade runt, dock. Han skrev faktiskt om hur fel det är. Rosseau hävdade till sitt försvar att filosofiska sanningar är inte avhängiga hans personliga livsstil (han uttryckte sig inte lika avancerat som jag, men på ett ungefär). Rosseau hävdade alltså att han stod aldrig i någon logisk motsägelse.
Nu är jag en värdenihilist, men även om jag trodde på objektiva värden så hade jag kunnat argumentera för deras oberoende existens oavsett hur jag handlar i livet. Så Rosseau hade rätt. Det var hyckleri, men ingen motsägelse.
Diskussionsunderlaget är alltså: varför bidra? Är det en kantiansk skyldighet?
Att man tvekar inför att "hjälpa" tiggare från en del östländer, där det förståeligen ligger viss tveksamhet i vart pengarna går, det har jag förståelse för. Men börjar mer och mer landa i att det inte finns ursäkter för att inte hjälpa våra äldre och handikappade som har det svårt.
Tänker mig en 70-90-årig människa i samma ort där man bor som har det svårt att få det att gå ihop ekonomiskt, som idag inte lever ett värdigt liv pga ekonomiska begränsningar. Jag hade LÄTT bidragit frikostigt om jag visste att varenda krona gick raka vägen till den människan och fick personen att må bättre. Står nu i något mellanläge och undrar hur jag ska gå till väga för att få kontakt med de som verkligen är i behov. Kontakta socialkontoret? Knacka dörr i området? Använda sociala medier? Ja jag vet då inte. Är tacksam för tips!
För att svara på din fråga, varför bidra? Jo, för att hjälpa en människa i nöd. Förstår att det känns opersonligt och riskabelt att sända sina pengar över halva världen till diverse företag. Men att hjälpa människor lokalt vet jag inte om det finns ursäkter för att inte göra, om man har råd.
Finns mängder med exempel på människor som är orättvist behandlade, som bidragit enormt till oss och vårt land, och som idag lever ovärdigt.
