Varför är personer med Downs syndrom alltid glada? Kan vi lära oss något av dem?

Bortsett från vad idiotiskt leverne ibland/ofta eller till sist medför i verkliga negativa konsekvenser såsom skulder, skilsmässa utan äktenskapsförord, inte sällan impulsiv kriminalitet, arbetslöshet osv.
Exempelvis så räcker en praktikplats där downare får utföra någon slags uppgift såsom att lära sig t.ex. dreja lera räcker till konstant strålande humör.
Varför är "Downare" och andra idioter alltid så glada? Vad har dessa människor för slags förmågor som övriga saknar? Kan vi normala lära oss något av dem?

Ignorance is bliss.

Folk med downs syndrom kan ha en genetisk fördel i regleringen av signalsubstansen serotonin dessutom tenderar dom att ha starka sociala nätverk. Deras relativt låga kognitiva förmåga gör även att dom kanske saknar självmedvetenheten för att jämföra sig med andra. Många starka förutsättningar för att vara nöjd med tillvaron.

De har lite eller ingen koll på skulder, skilsmässa utan äktenskapsförord, kriminalitet, arbetslöshet, budgetunderskott, inflation osv.

Småungar brukar också vara glada om man ger dem en chokladbit eller en klubba

"Ignorance is a bliss". Det är sen gammalt.

Ja det stämmer, i alla fall så länge okunskapen inte leder till verkliga negativa konsekvenser.
Men barn behöver inte vara idioter. Barn i typ 10-års åldern kan vara lika intelligenta som vuxna. Så svaret är snarare naivitet.

10åringar ifrågasätter, det gör 6 åringar också men inte 3-4åringar.
Haft barn jag med.

WE don't give a FUCK!. That's Why you're Moron's

Normala idioter är inte så glada. Det är specifikt för down och några andra genetiska avvikelser. Vad i genetiken, ingen aning.

En anledning är att de med down har hög affektiv empati. De känner direkt vad du känner. Som en hund. De har bra visuell förmåga vilket gör att de kan lära sig läsa, vilket andra med samma IQ kanske inte kan. Ofta tycker de om musik och har ett starkt taktsinne. De har ett stort ordförråd vilket leder till en högre självinsikt.

De har dvs många talanger andra med vanlig utvecklingsstörning inte har. Och är folk i deras omgivning glada så är de också glada. Klart att de har emotionella urladdningar men de är ofta vid gott mod.

Känns det taskigt att man är "genetiskt frisk" så att man kan gå runt och vara sur? Kanske. Men vi får iallafall inte alzheimer i medelåldern.

De flesta downisar har så stort stöd omkring sig att de sällan upplever verkliga negativa konsekvenser av sin omedvetenhet.

De har inte samma ansvar och åtaganden som normala människor och därför inte samma bördor att bära. De måste inte jobba, men många vill väl det och får enklare jobb så de får känna sig delaktiga i samhället. Men de kommer inte hamna på gatan om de slutar jobba t.ex.

Ja de är glada. Starta babblarna framför en downis så blir de förtrollade och börjar att dansa.

Precis. De ser inte eländet i samhället