Detta är ett kåseri ifrån min ungdoms fagraste vinter. En sådan jag kan skratta åt så här i efterhand.
Jag var nyinflyttad på orten sen några månader. Kände inte så många där sen tidigare, men hade så smått bekantat mig med ett gäng tjejer och killar som verkade justa.
Det planerades en lördagskvällsfest, och eftersom jag var den enda i gänget som hade hunnit fylla 20 bast så tillfrågades jag om hedersuppdraget att införskaffa rusdrycker. (De andra var i 17 till 19 år.)
Jag var såklart inte sen att tacka nej. Att ställa upp på detta var ju en väg till att verkligen bli en i gänget, så att säga. "Den nya bruden som kirrade bäsch och spånken till vårt galej."
På lördagen gick jag iväg till Systembolaget med en dramaten-vagn för att få med mig allt. Alla deltagare hade lagt 200 kr var så pluskan var full med sedlar, och jag hade en lång lapp där jag nedtecknat allt som efterfrågades (mycket starksprit och likörer minns jag att det var).
När jag väl plockat på mig alla mina varor och ställde mig i kön så var Grannflickan och hennes pojkvän framför mig i kön. Vi började snacka om dittan och dattan.
När det blev deras tur så skulle herrn betala, men så bad biträdet om ID-kort av dem båda. Men Grannflickan hade inte sitt ID-kort på sig, och därför nekades de att handla.
Nu kom det stora dråpslaget:
Biträdet hade sett att jag pratat med dem ganska mycket i kön, och bestämde sig för att även neka mig att handla. Jag förklarade att vi inte tillhörde samma sällskap, att vi möttes av en slump och pratade för att vi är grannar. Men det hjälpte inte, hon var omutlig...
Klockan var omkring 13:30 och Bolaget stängde 14:00. Jag frågade om det går bra om jag kommer igen om en kvart, ensam. Men nej, misstanke om langning skulle kvarstå.
Nu började paniken komma krypande...en halvtimme till stängning och närmsta alternativa systembolag låg i grannstaden två mil bort.
Sagt och gjort! Jag sprang som en gasell ända hem, slet upp garageporten och kastade mig i bilen med kurs på grannstaden (jag hann inte ens stänga garageporten...).
Delar av vägen var 50-sträckor i bebyggt område men så snart det blev landsväg spättade jag på rejält. Det var mitt i vintern med dåligt väglag, och i en feldoserad kurva fick jag sladd så att hela bilen gick på tvären, samtidigt som det från mötande håll kom en liten Volkswagen vars förare fick panik och körde ned i snödiket.
Jag rätade upp vagnen och fortsatte; här fanns ju ingen tid att stanna...
När jag kom in i stans centrala delar så var det bara ett par minuter kvar och jag körde in på den närliggande parkeringen i alldeles för hög fart. När jag bromsade gled bilen på det isiga underlaget och jag kraschade rakt in i stolpen med P-skylten.
Jag sprang mot Bolaget men såg hur "järnridån" framför fönstren precis sänktes ned. Slaget förlorat.
Med darrande händer halade jag upp nallen för att ringa polaren som skulle hålla festen, men stoppade ned den igen och bestämde mig för att samla mig och tänka efter...
Jag gick tillbaka till bilen och den halvt omkullkörda P-skylten. Lyckligtvis var det en Volvo 244 vars gummigjutna stötfångare är i princip självläkande. Dock hade nummerplåten deformerats så att bilen såg harmynt ut.
Jag körde till torget och parkerade bilen på ett betydligt mer sansat sätt, varefter jag parkerade baken inne på ett café där jag drack en kopp kaffe och åt en sån där boll vars namn man inte får säga.
Inombords led jag helvetets kval, vad skulle gänget säga nu....? Jag funderade om jag skulle försöka hitta någon som kränger hembränt, men hur gör man det i en stad där man knappt känner någon?
Jag spanade in folk som rörde sig på torget för att se om någon såg tillräckligt "skum" ut för att kunna tänkas ha kännedom om sådant. När jag gick ut så kollade jag runt lite, slängde en blick mot några som såg ut som riktiga tashankar. "Nej, det är kört..."
Jag sjönk ned i bilsätet, och tog fram nallen igen. Med stakande röst förklarade jag för polaren vad som hänt, och att det verkar som att vi måste klara oss på 3.5or från ICA ikväll.
Den långa tystnaden i luren den gången har etsat sig fast i mitt minne. Tillslut suckar han och säger något i stil med "jahapp...ja...eh...ja...men huvudsaken vi får något att drick då" varefter han drog en djup suck.
Jag körde till ICA och fyllde en kundvagn med så många olika sorters sexpack som stålarna räckte till, och med dessa i skuffen (och antagligen bättre grepp på bakhjulen) tuffade jag iväg hemåt.
Efter en kurva såg jag sirener! Det är Folkan som jag skrämde av vägen som fortfarande låg kvar... Bärgaren höll precis på att förbereda uppdragning. Jag blev skrajsen och gjordeen U-sväng, så att jag själv nästan hamnade i diket. Tanken slog mig, att min kärra kan vara efterlyst efter mitt vårdslösa uppträdande. Jag tog fram kartorna jag ahde i handskfacket, och började kolla alternativa vägar. Med karta och ficklampa navigerade jag fram på smala och slingriga grusvägar tills att jag slutligen angjorde hemstaden.
Där åkte jag till polarens hem, där han med likgiltig min hjälpte mig att lasta ur X antal sexpack ur skuffen. Därefter for jag hem, ställde bilen i garaget (som stått öppet hela eftermiddagen) och noterade att den harmynta främre nummerplåten ramlat av någonstans längs vägen.
Jag gick in och duschade och fixade mig och krängde på mig de bästa partypaltorna. Därefter gick jag dit...
Som ni kanske kan räkna ut blev denna kväll inte så lattjo som jag trodde innan kl.13:30 samma dag. När jag steg in vändes allas blickar mot mig. De blängde med iskalla, arga ögon. På borden stod öppnade 3.5or lite här och var.
Jag kände i luften hur spänd och hård stämningen var hela kvällen. Och kön till toaletten (som det dessutom bara fanns en utav) var var ständigt lång, och inbjöd inte heller till några trevliga konversationer med grannflickor.
Det dröjde ett bra tag efter denna kväll innan mina nyfunna kamrater blev lika öppna och vänliga som de varit innan denna lördagskväll. Men jag blev aldrig någonsin mera ombedd att ansvara för rusdrycksinköp.
Men det bästa (dvs värsta) av allt med denna historia var att:
Medan jag sprang som en nålstungen bengalo med glödande kol innaför brallan och kastade mig i Tvåförtin, så hade Grannflickan lugnt promenerat hem och hämtat sitt FÖRBANNADE ID-kort, och de hade fått köpa sina varor innan stängning.
Så, om jag också stannat kvar där och väntat så hade även jag tillåtits köpa mina varor.
Ni ser, hur farligt det kan vara att snacka väder och vind med Grannflickan i bolagskön. Jag tror det gick på hela 50 spänn när jag ringde och beställde en ny nummerplåt. Pengar jag kunde lagt på en pizza på den tiden.
Ha för helv...med er ID-kortet när ni går ut, vuxna människor!
Tack för mig.
Jag var nyinflyttad på orten sen några månader. Kände inte så många där sen tidigare, men hade så smått bekantat mig med ett gäng tjejer och killar som verkade justa.
Det planerades en lördagskvällsfest, och eftersom jag var den enda i gänget som hade hunnit fylla 20 bast så tillfrågades jag om hedersuppdraget att införskaffa rusdrycker. (De andra var i 17 till 19 år.)
Jag var såklart inte sen att tacka nej. Att ställa upp på detta var ju en väg till att verkligen bli en i gänget, så att säga. "Den nya bruden som kirrade bäsch och spånken till vårt galej."
På lördagen gick jag iväg till Systembolaget med en dramaten-vagn för att få med mig allt. Alla deltagare hade lagt 200 kr var så pluskan var full med sedlar, och jag hade en lång lapp där jag nedtecknat allt som efterfrågades (mycket starksprit och likörer minns jag att det var).
När jag väl plockat på mig alla mina varor och ställde mig i kön så var Grannflickan och hennes pojkvän framför mig i kön. Vi började snacka om dittan och dattan.
När det blev deras tur så skulle herrn betala, men så bad biträdet om ID-kort av dem båda. Men Grannflickan hade inte sitt ID-kort på sig, och därför nekades de att handla.
Nu kom det stora dråpslaget:
Biträdet hade sett att jag pratat med dem ganska mycket i kön, och bestämde sig för att även neka mig att handla. Jag förklarade att vi inte tillhörde samma sällskap, att vi möttes av en slump och pratade för att vi är grannar. Men det hjälpte inte, hon var omutlig...
Klockan var omkring 13:30 och Bolaget stängde 14:00. Jag frågade om det går bra om jag kommer igen om en kvart, ensam. Men nej, misstanke om langning skulle kvarstå.
Nu började paniken komma krypande...en halvtimme till stängning och närmsta alternativa systembolag låg i grannstaden två mil bort.
Sagt och gjort! Jag sprang som en gasell ända hem, slet upp garageporten och kastade mig i bilen med kurs på grannstaden (jag hann inte ens stänga garageporten...).
Delar av vägen var 50-sträckor i bebyggt område men så snart det blev landsväg spättade jag på rejält. Det var mitt i vintern med dåligt väglag, och i en feldoserad kurva fick jag sladd så att hela bilen gick på tvären, samtidigt som det från mötande håll kom en liten Volkswagen vars förare fick panik och körde ned i snödiket.
Jag rätade upp vagnen och fortsatte; här fanns ju ingen tid att stanna...
När jag kom in i stans centrala delar så var det bara ett par minuter kvar och jag körde in på den närliggande parkeringen i alldeles för hög fart. När jag bromsade gled bilen på det isiga underlaget och jag kraschade rakt in i stolpen med P-skylten.
Jag sprang mot Bolaget men såg hur "järnridån" framför fönstren precis sänktes ned. Slaget förlorat.
Med darrande händer halade jag upp nallen för att ringa polaren som skulle hålla festen, men stoppade ned den igen och bestämde mig för att samla mig och tänka efter...
Jag gick tillbaka till bilen och den halvt omkullkörda P-skylten. Lyckligtvis var det en Volvo 244 vars gummigjutna stötfångare är i princip självläkande. Dock hade nummerplåten deformerats så att bilen såg harmynt ut.
Jag körde till torget och parkerade bilen på ett betydligt mer sansat sätt, varefter jag parkerade baken inne på ett café där jag drack en kopp kaffe och åt en sån där boll vars namn man inte får säga.
Inombords led jag helvetets kval, vad skulle gänget säga nu....? Jag funderade om jag skulle försöka hitta någon som kränger hembränt, men hur gör man det i en stad där man knappt känner någon?
Jag spanade in folk som rörde sig på torget för att se om någon såg tillräckligt "skum" ut för att kunna tänkas ha kännedom om sådant. När jag gick ut så kollade jag runt lite, slängde en blick mot några som såg ut som riktiga tashankar. "Nej, det är kört..."
Jag sjönk ned i bilsätet, och tog fram nallen igen. Med stakande röst förklarade jag för polaren vad som hänt, och att det verkar som att vi måste klara oss på 3.5or från ICA ikväll.
Den långa tystnaden i luren den gången har etsat sig fast i mitt minne. Tillslut suckar han och säger något i stil med "jahapp...ja...eh...ja...men huvudsaken vi får något att drick då" varefter han drog en djup suck.
Jag körde till ICA och fyllde en kundvagn med så många olika sorters sexpack som stålarna räckte till, och med dessa i skuffen (och antagligen bättre grepp på bakhjulen) tuffade jag iväg hemåt.
Efter en kurva såg jag sirener! Det är Folkan som jag skrämde av vägen som fortfarande låg kvar... Bärgaren höll precis på att förbereda uppdragning. Jag blev skrajsen och gjordeen U-sväng, så att jag själv nästan hamnade i diket. Tanken slog mig, att min kärra kan vara efterlyst efter mitt vårdslösa uppträdande. Jag tog fram kartorna jag ahde i handskfacket, och började kolla alternativa vägar. Med karta och ficklampa navigerade jag fram på smala och slingriga grusvägar tills att jag slutligen angjorde hemstaden.
Där åkte jag till polarens hem, där han med likgiltig min hjälpte mig att lasta ur X antal sexpack ur skuffen. Därefter for jag hem, ställde bilen i garaget (som stått öppet hela eftermiddagen) och noterade att den harmynta främre nummerplåten ramlat av någonstans längs vägen.
Jag gick in och duschade och fixade mig och krängde på mig de bästa partypaltorna. Därefter gick jag dit...
Som ni kanske kan räkna ut blev denna kväll inte så lattjo som jag trodde innan kl.13:30 samma dag. När jag steg in vändes allas blickar mot mig. De blängde med iskalla, arga ögon. På borden stod öppnade 3.5or lite här och var.
Jag kände i luften hur spänd och hård stämningen var hela kvällen. Och kön till toaletten (som det dessutom bara fanns en utav) var var ständigt lång, och inbjöd inte heller till några trevliga konversationer med grannflickor.
Det dröjde ett bra tag efter denna kväll innan mina nyfunna kamrater blev lika öppna och vänliga som de varit innan denna lördagskväll. Men jag blev aldrig någonsin mera ombedd att ansvara för rusdrycksinköp.
Men det bästa (dvs värsta) av allt med denna historia var att:
Medan jag sprang som en nålstungen bengalo med glödande kol innaför brallan och kastade mig i Tvåförtin, så hade Grannflickan lugnt promenerat hem och hämtat sitt FÖRBANNADE ID-kort, och de hade fått köpa sina varor innan stängning.
Så, om jag också stannat kvar där och väntat så hade även jag tillåtits köpa mina varor.
Ni ser, hur farligt det kan vara att snacka väder och vind med Grannflickan i bolagskön. Jag tror det gick på hela 50 spänn när jag ringde och beställde en ny nummerplåt. Pengar jag kunde lagt på en pizza på den tiden.
Ha för helv...med er ID-kortet när ni går ut, vuxna människor!
Tack för mig.
