Odilo Globocniks rapport över "Aktion Reinhardt" motbevisar judeutrotning

Odilo Globocnik var en tysk SS-officer som under kriget arbetade som Höhere SS- und Polizeiführer för Lublin-distriktet i Generalguvernementet i annekterade Polen. Enligt ortodox förintelsehistoriografi så var Globocnik en av de högst ansvariga för de tre påstådda "dödslägren" i östra Polen – Treblinka, Belzec och Sobibor. Som jag demonstrerat i en lång rad andra trådar så utgjorde dessa läger transitstationer vars syfte var att transportera huvudsakligen polska judar till ockuperade Östeuropa i samband med likvideringen av flertalet stora judegetton i Polen. "Aktion Reinhardt" var ett projekt vars syfte var att beslagta judisk egendom i samband med denna folkomflyttning.

Mellan juli 1943 och januari 1944 så skrev Globocnik en lång rapport över "Aktion Reinhardt" som skickades till Reichsführer-SS Heinrich Himmler. Rapporten beskriver i detalj de tillgångar som beslagtagits inom ramen för Aktion Reinhardt-projektet, och diskuterar även svårigheter och framtidsutsikter för tyskarnas planer i Polen och ockuperade Östeuropa. Ingenstans i den topphemliga rapporten beskrivs någon "utrotning" av judar eller andra tvångsförflyttade folkslag, men en av de mest anmärkningsvärda aspekterna av rapporten är en lista över "Insatser för vidare folkomflyttningar". Den sista punkten i listan uppger följande häpnadsväckande poäng:

VII. Vi har för avsikt att ge bosättarna en bekräftelse på hur mycket de lämnat efter sig i form av hus, gårdar, boskap och föremål, utan att nödvändigtvis förpliktiga oss till kompensation för detta. Det återstår att se om detta en dag kommer att ske i Brasilien eller i Fjärran Östern. Vi vill ge dem känslan av att egendomen de lämnat efter sig kommer att ersättas vid ett senare tillfälle.

Detta dokument (med beteckningen PS-4024) återges i sin helhet på tyska i Nürnbergrättegångarna (blå bandet, volym 34, sida 66). I röda bandet (bilaga A, sida 767) finns en översättning av detta dokument till engelska, men av oklara skäl har punkt 7 i Globocniks lista plockats bort, antagligen för att denna punkt skapar stora problem för föreställningen att Aktion Reinhardt-projektet specifikt avsåg "utrotandet" av de polska judarna. Inte nog med att dokument PS-4024 bevisar att Aktion Reinhardt-projektet var betydligt mer övergripande än "gasning av judar", men det bevisar också att projektet obestridligen avsåg folkomflyttningar till bland annat yttersta Östeuropa. Detta innebär ipso facto att Aktion Reinhardt-lägren (Treblinka, Belzec och Sobibor) var transitstationer, och det var knappast en slump att alla tre av dessa läger var lokaliserade i yttersta öst-Polen, där det västerländska tågrälsnätverket övergick till sovjetisk standard, med bredare rälsar än i Västeuropa. Ortodoxa förintelseforskare förnekar att Reinhardt-lägren transfererade judar och andra folkslag vidare till ockuperade Östeuropa (Ukraina, Vitryssland, Ryssland, mm.), men det är smått obegripligt varför Globocniks rapport skulle inkludera övergripande diskussioner om folkomflyttningar av både judar, polacker och ukrainare om Reinhardt-lägren inte var transitläger.

Och mest anmärkningsvärt är så klart det faktum att Globocnik specifikt uttrycker en vilja att kompensera transfererade folkslag för den egendom som beslagtagits av tyskarna inom ramen för Aktion Reinhardt-projektet. Om judarna helt enkelt utrotats i "gaskammare" så hade det naturligtvis inte funnits några som helst skäl att "kompensera" dem för beslagtagna tillgångar.

Det finns en avgörande invändning mot denna tolkning av dokumentet, vilket är att Globocnik till stor del även diskuterar tvångsförflyttningar av polacker, och flera andra delar av dokumentet beskriver tyskarnas försök att bosätta polacker och tyskar i samma områden. Det finns emellertid ett antal viktiga motargument mot denna invändning: 1) om Aktion Reinhardt-projektet var ett projekt för att utrota Polens judar i "gaskammare", varför framgår inget av detta i Globocniks rapport, och 2) varför ger rapporten istället långa och detaljerade listor med tillgångar och kontanter som beslagtagits av tyskarna under projektets gång? 3) Om rapporten inte behandlade "utrotningen" av judarna, varför finns långa listor över beslagtagna judiska tillgångar? 4) Dokumentet bör även ställas i sin historiska kontext. Som jag bevisat i andra trådar så var målet med tyskarnas judepolicy att deportera Europas judenhet till Östeuropa och bosätta dem där efter kriget. I detta hänseende så skrev t.ex. SS-Sturmbannführer Carltheo Zeitschel följande i augusti 1941:

Problemet med att [istället] transportera judarna till ockuperade Östeuropa skulle till och med kunna lösas under kriget och skulle inte stöta på oövervinnerliga svårigheter efter kriget, speciellt i sken av att alla judarna i Generalguvernementet skulle kunna korsa avståndet in i de nyligen utvalda områdena med sina bilar på vanliga landsvägar.

Andra tyska dokument vittnar om liknande tankegångar i den tyska byråkratin. Guvernör Hans Frank skrev följande i sin dagbok den 17:e juli 1941:

[Vi vill inte längre] ha någon mer gettouppbyggnad, eftersom ett dekret från Führern från 19:e juni i år deklarerade att judarna skall bort från Generalguvernementet inom en snar framtid, och att Generalguvernementet enbart skall bli ett slags transitläger.

Werner Koeppen, som arbetade under Alfred Rosenberg, skrev följande i en rapport från 13:e oktober 1941:

Guvernören började sedan tala om möjligheterna att deportera den judiska befolkningen i Generalguvernementet till de ockuperade områdena i Östeuropa. Reichsminister Rosenberg kommenterade att liknande förfrågningar redan gjorts till honom från militäradministrationen i Paris. För tillfället såg han dock inga möjligheter att genomföra sådana bosättningsplaner. Men han bekräftade att han var beredd att genomföra denna typ av utvandring i framtiden, eftersom det ändå fanns planer på att skicka asociala samhällselement till de knappt befolkade territorierna i Östeuropa.

Så sent som december 1942 skrev tjänstemannen Walter Maedel följande:

För ett tag sedan så beordrare Riksmarskalken [Göring] samt Reichsführer-SS och den tyska polischefen [Himmler] att förberedelser skulle göras för den slutgiltiga lösningen på judefrågan. Reichsführer-SS gav uppdraget till chefen för säkerhetspolisen [Heydrich]. Detta inleddes med laglig utvandring av judar till andra länder med olika åtgärder. När utvandring inte längre var möjligt efter krigsutbrottet så implementerade han istället rensningen av judar från Tyska riket genom att deportera dem österut. På senare tid, inom Tyska rikets territorium, så har ålderdomshem (åldersgetton) upprättats för judar, t.ex. Theresienstadt. [...] Upprättandet av fler ålderdomshem i de östliga territorierna håller på att planeras.

Joseph Goebbels kommenterade följande i sin dagbok den 7:e mars 1942:

Judefrågan måste nu lösas helhetligt på europeisk skala. Det finns fler än 11 miljoner judar i Europa. Vid ett senare tillfälle så kommer de att behöva koncentreras i Östeuropa. Kanske, efter kriget, så kan de få en ö, t.ex. Madagaskar.

Redan 1940 hade t.ex. RSHA-chefen Reinhard Heydrich kommenterat att:

Problemet som helhet – det finns ungefär 3,25 miljoner judar på tysk mark idag – kan emellertid inte längre lösas med utvandring. En territoriell slutgiltig lösning är därmed nödvändig.

Rosenberg hade även kommenterat det faktum att judefrågan behövde lösas territoriellt, efter kriget, så tidigt som juni 1941:

Alla åtgärder gällande judefrågan i de ockuperade områdena i Östeuropa måste genomföras med hänsyn till att judefrågan kommer att lösas på ett generellt sätt för hela Europa efter kriget. De måste därför ses som förberedelseåtgärder och måste sammanfalla med andra beslut på detta område. [...] Alla former av rent illvilliga åtgärder skall undvikas, såsom ovärdiga en tysk. [...] Detta skall tillämpas med särskild hänsyn till de temporära anläggningarna för bosättning av judar från Tyska rikets territorier.

Den övergripande bevisbilden ger alltså vid handen att Reinhardt-projektet inte enbart involverade judar, men även andra populationer. Projektet hade till syfte att beslagta egendom från deporterade folkslag, framförallt judar, och sedermera transportera dem till hållplatser i ockuperade Östeuropa, där de sedan skulle bosättas inom ramen för en "helhetlig lösning på judefrågan" efter kriget. Det fanns dessutom planer inom SS för att möjligen kompensera judarna för den egendom som beslagtagits i samband med deportationen från bl.a. Polen via Reinhardt-lägren.

Det är svårt att tolka Globocniks dokument som någonting annat än en regelrätt bekräftelse på att Reinhardt-projektet inte involverade judegasningar utan, som väntat, bosättning av judar utanför Västeuropa efter kriget. Det är svårt att förklara Globocniks rapport utanför deporteringen av de polska judarna, eftersom hela Reinhardt-projektet definieras utifrån likvideringen av de stora judegettona i bl.a. Krakow och Warszawa under kriget. Treblinka, Belzec och Sobibor påstås bokstavligen ha byggts med det enda syftet att möjliggöra Reinhardt-projektets judeutrotning. Det måste därför anses obestridligt att Globocniks kommenterar om både beslagtagna egendomar och kompensation för dessa egendomar även innefattade tvångsdeporterade judar.