Alltså vände han [Hyltén-Cavallius] sig 1883 till Kungliga Vetenskapsakademin med skriften Om draken eller lindormen. På egen bekostnad lät han trycka upp den 1884. Året därpå kom den i en utökad andra upplaga. Till denna andra upplaga finns inte mindre än 48 vittnesmål – memorat – bifogade, från människor som med egna ögon sett lindormen-draken. Dessa personer, män och kvinnor i alla åldrar, beskriver i detalj djurets utseende, dess beteende och platsen där de iakttagit den. Alltsammans undertecknat på heder och samvete och i närvaro av betrodda vittnen. H-C lät också utfästa en belöning att den som kunde överlämna en lindorm till honom, död eller levande, skulle få en belöning på upp till ett tusen kronor.
Hans skrift om lindormen framkallade debatt såväl i pressen som inom forskarvärlden. Några var på hans sida, andra uttryckte skepsis, rent av löje. Man enades dock om att den utfästa belöningen var en god idé. Om ingen lindorm levererades var ju ingen skada skedd.
De människor som vittnar om sina möten med lindormen har säkerligen inte fabulerat. Men vad har de faktiskt sett? Här ger Malm en lista över tänkbara fenomen som en person i stark sinnesrörelse kan förväxla med en lindorm. Det kan ha varit en stor ålhona, en vattensnok eller en mal. På landbacken kan det ha varit en uppretad tjädertupp, en grävling, en utter eller det mest troliga, en iller. Lindormen sades ha ”rysansvärda ögon”. Illerns öron har vita kanter, den är vit kring munnen och ögonen omges av en mörk mask. Pälsen kan spreta och föra tanken till en man. Kommer man nära låter den höra ett väsande, skrikande ljud. Den visar tänderna. Den kan också genom sina analkörtlar ge ifrån sig en genomträngande stank.Mer i ämnet:
En människa som befinner sig ett stycke hemifrån i utmarkerna (där ”det farliga har sin hemvist”) och som sedan barnsben hört berättelser om lindormar, kan i uppjagat tillstånd och med en portion fantasi, mycket väl ha tagit illern för en lindorm. Tilläggas bör, att få av sagespersonerna någonsin sett ormen/draken på nära håll – till det har de varit alltför skärrade.
Alltså vände han [Hyltén-Cavallius] sig 1883 till Kungliga Vetenskapsakademin med skriften Om draken eller lindormen. På egen bekostnad lät han trycka upp den 1884. Året därpå kom den i en utökad andra upplaga. Till denna andra upplaga finns inte mindre än 48 vittnesmål – memorat – bifogade, från människor som med egna ögon sett lindormen-draken. Dessa personer, män och kvinnor i alla åldrar, beskriver i detalj djurets utseende, dess beteende och platsen där de iakttagit den. Alltsammans undertecknat på heder och samvete och i närvaro av betrodda vittnen. H-C lät också utfästa en belöning att den som kunde överlämna en lindorm till honom, död eller levande, skulle få en belöning på upp till ett tusen kronor.
Hans skrift om lindormen framkallade debatt såväl i pressen som inom forskarvärlden. Några var på hans sida, andra uttryckte skepsis, rent av löje. Man enades dock om att den utfästa belöningen var en god idé. Om ingen lindorm levererades var ju ingen skada skedd.
De människor som vittnar om sina möten med lindormen har säkerligen inte fabulerat. Men vad har de faktiskt sett? Här ger Malm en lista över tänkbara fenomen som en person i stark sinnesrörelse kan förväxla med en lindorm. Det kan ha varit en stor ålhona, en vattensnok eller en mal. På landbacken kan det ha varit en uppretad tjädertupp, en grävling, en utter eller det mest troliga, en iller. Lindormen sades ha ”rysansvärda ögon”. Illerns öron har vita kanter, den är vit kring munnen och ögonen omges av en mörk mask. Pälsen kan spreta och föra tanken till en man. Kommer man nära låter den höra ett väsande, skrikande ljud. Den visar tänderna. Den kan också genom sina analkörtlar ge ifrån sig en genomträngande stank.Mer i ämnet:
En människa som befinner sig ett stycke hemifrån i utmarkerna (där ”det farliga har sin hemvist”) och som sedan barnsben hört berättelser om lindormar, kan i uppjagat tillstånd och med en portion fantasi, mycket väl ha tagit illern för en lindorm. Tilläggas bör, att få av sagespersonerna någonsin sett ormen/draken på nära håll – till det har de varit alltför skärrade.
Etnologin var ju på den där tiden en vetenskap alltjämt i vardande, och man kan vara glad åt att Hyltén-Cavallius passade på att ta ut svängarna ordentligt, innan den nyktra, torra rationalismen bannlyste såna fantastiska spekulationer ...Du måste vara medlem för att kunna kommentera
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106