Lindormen som europeisk stor orm ?

Jag kan absolut föreställa mig att det vi kallar för jättar egentligen är neandertalare!

Vad gäller stora ormar finns massor med historier, som att en sjöorm tog sig ur Storsjön upp till en potatisåker och började äta glupskt.
Bönderna jagade bort den med krattor och spadar!
-Vad var det för djur??

Myterna om lindormen verkar ha försvunnit fullständigt sedan åtminstone 100 år som det ser ut.
Idag finns det ju ingen som någonsin pratar om lindormar, och än mindre påstår sig ha sett någon.

Men det finns ju faktiskt äldre berättelser, "vittnesmål," och tydligen var det inte alls så värst ovanligt "förtiden" att folk ute på vischan såg lindormen.

Det beskrev som en stor, mycket stor, orm.
Och med stor menar jag att den mer eller mindre kunde liknas vid en Anakonda eller Pytonorm.

Berättelserna om dess farlighet kunde tex inkludera att någon skogsvandrare (oftast barn eller unga damer - men även vuxna män) eller så som ute i skogen plötsligt råkade springa på en jättestor orm som var lindad runt ett stort träd.
Lindormen kunde då, ibland, välja att gå till attack och sluka vandrare.

Andra berättelser talar om att man sett hur ormen kommit till deras hus, och lagt sig ovanför dörren, på taket.
Där låg den och lurade för att - antar jag - kunna falla ner på den som öppnade dörren för att gå ut och ta sig en nypa frisk luft.


Tydligen så var dessa berättelser om en Lindorm så gäckande för tidiga vetenskapsmän att man aktivt vände sig till "allmänheten" för at få den att inkomma med sina egna vittnesmål.
Det blev tydligen en hel del ...

Ofta var det emellertid uppblandat med sådant man känner igen från myter och sagor, så en del av vittnesbörden fick lov att läggas åt sidan.



Frågan är ändå ...
Hade det varit möjligt för en så stor orm att kunna leva, och överleva och föröka sig, i det så kärva klimatet här i Nordeuropa ???

Att ingen någon gång - vad jag vet - hittat några benknotor ute i skogen efter en hädangångne lindorm måste naturligtvis inte betyda något.

Och med tanke på att nordbor redan från Bronsåldern och upp till Medeltiden hade för vana att resa ner till stora ormars närheten, så att säga (Bysantinska riket, i östra Medelhavet, och Nordafrika på den västra delen).
Där hade ju äventyrslystna väringar, eller vikingar, riddare och herremän, enkelt kunna komma över några pytonormar av lämplig storlek att frakta med sig hem till gamla Norden igen.
Och sen släppa lös på sina grannar, eller sina gamla fiender tex.

Så möjligheten hade ju trots allt funnits där.
På sätt och vis, åtminstone ...

Sen så vet vi ju att det funnits mycket stora djur här också, för många, många tusentals år sedan förvisso, en ändå.


Ingen talar emellertid längre om Lindormen.
Så har en sådan funnits så är det inte så längre.



Jag tycker nog ändå att berättelserna om Lindormen är lite läskiga faktiskt.
På ett helt annat sätt än tex berättelser om "tomtar" och "troll" ...
Lindormens betydelse i sagorna tycks ju inte uteslutande ha haft att göra med sådant som var det vanligaste - dvs moraliska slutklämmar osv.
Utan Lindormen hade ett eget värde, som sig själv, så att säga.

Konstigt bara att man fortsatte hävda att man bevittnat lindormar så nära inpå den moderna tiden som början av 1900-talet.

Det finns inga stora ormar i några av de andra delarna av världen på samma breddgrader som oss.
Inte i Ryssland och inte i Nordamerika.

Nu var visserligen neandertalarna kortare än homosapiens…

Myterna om lindormen verkar ha försvunnit fullständigt sedan åtminstone 100 år som det ser ut.
Idag finns det ju ingen som någonsin pratar om lindormar, och än mindre påstår sig ha sett någon.

Lindormen spelar samma roll som drakar i ost-asiatisk mytologi. Ost-asiatiska drakar har också en ormliknande kropp.

De är naturens väktare och besitter mycket visdom.
En lindorm (eller ost-asiatisk drake) behöver inte vara ond eller farlig, den kan lika gärna vara god och hjälpsam.
Goda lindormar ger lycka och tur, på samma sätt som (goda) ost-asiatiska drakar.

Som barn (70-tal) såg jag en gång en gigantisk orm som låg o solade på en stenbrygga. Den måste ha varit närmare två meter lång o grov som en falukorv.
Då den hade två gulvita fläckar på huvudet så var den tydligt en snok.

Så ja. Det finns stora ormar i Norden.

Varför vill du inte nämna gamle Gunnar Olof Hyltén-Cavallius vid namn, trots att det är helt uppenbart att du läst om hans märkliga broschyr från 1884? Han hade fått höra så många historier om drakar och lindormar, att han var övertygad om att de existerade. Han utlovade en furstlig belöning till den som kunde leverera ett exemplar av detta märkliga kräldjur.

https://sagobygden.blog/2018/01/25/o...-drakens-gata/

Alltså vände han [Hyltén-Cavallius] sig 1883 till Kungliga Vetenskapsakademin med skriften Om draken eller lindormen. På egen bekostnad lät han trycka upp den 1884. Året därpå kom den i en utökad andra upplaga. Till denna andra upplaga finns inte mindre än 48 vittnesmål – memorat – bifogade, från människor som med egna ögon sett lindormen-draken. Dessa personer, män och kvinnor i alla åldrar, beskriver i detalj djurets utseende, dess beteende och platsen där de iakttagit den. Alltsammans undertecknat på heder och samvete och i närvaro av betrodda vittnen. H-C lät också utfästa en belöning att den som kunde överlämna en lindorm till honom, död eller levande, skulle få en belöning på upp till ett tusen kronor.

Hans skrift om lindormen framkallade debatt såväl i pressen som inom forskarvärlden. Några var på hans sida, andra uttryckte skepsis, rent av löje. Man enades dock om att den utfästa belöningen var en god idé. Om ingen lindorm levererades var ju ingen skada skedd.

Thomas Malm kommenterar observationerna som sysselsatte Hyltén-Cavallius' fantasi.

De människor som vittnar om sina möten med lindormen har säkerligen inte fabulerat. Men vad har de faktiskt sett? Här ger Malm en lista över tänkbara fenomen som en person i stark sinnesrörelse kan förväxla med en lindorm. Det kan ha varit en stor ålhona, en vattensnok eller en mal. På landbacken kan det ha varit en uppretad tjädertupp, en grävling, en utter eller det mest troliga, en iller. Lindormen sades ha ”rysansvärda ögon”. Illerns öron har vita kanter, den är vit kring munnen och ögonen omges av en mörk mask. Pälsen kan spreta och föra tanken till en man. Kommer man nära låter den höra ett väsande, skrikande ljud. Den visar tänderna. Den kan också genom sina analkörtlar ge ifrån sig en genomträngande stank.

En människa som befinner sig ett stycke hemifrån i utmarkerna (där ”det farliga har sin hemvist”) och som sedan barnsben hört berättelser om lindormar, kan i uppjagat tillstånd och med en portion fantasi, mycket väl ha tagit illern för en lindorm. Tilläggas bör, att få av sagespersonerna någonsin sett ormen/draken på nära håll – till det har de varit alltför skärrade.

Mer i ämnet:
https://poddtoppen.se/podcast/150448...t-22-lindormen
https://expo-vgr.se/overlays/drakar/

Varför vill du inte nämna gamle Gunnar Olof Hyltén-Cavallius vid namn, trots att det är helt uppenbart att du läst om hans märkliga broschyr från 1884? Han hade fått höra så många historier om drakar och lindormar, att han var övertygad om att de existerade. Han utlovade en furstlig belöning till den som kunde leverera ett exemplar av detta märkliga kräldjur.

Hyltén-Cavallius största fel var att han tog fakta från rapportering om folktro och även fakta ex från häxprocesser och byggde sedan extremt spekulativa grundlösa "teorier" som helt saknade grund.