Lindormen som europeisk stor orm ?

Det är väl så, ja - och jag antar att ditt konstaterande även gäller de trosuppfattningar du själv hyser?

Jag tycker att dina inlägg är kul att ta del av, Ambelain, men det skulle vara trevligt om du lite oftare kunde presentera belägg för det du påstår i sådan tvärsäker ton.


Om du anser dig veta att ormar och drakar (eller kanske snarare avbildningar av sådana djur) under järnåldern fanns "på var och varannan båt och husknut", bör ju åtminstone några såna reptilavbildningar ha bevarats till vår tid. Kan du länka till några bilder?

För egen del har jag inga teorier att framföra kring bakgrunden till föreställningarna om drakar eller lindormar. Och jag avhåller mig respektfullt från att försöka gissa, vad alla dessa hederliga och gudfruktiga smålänningar, som berättade om sina möten med sagoreptiler för Hyltén-Cavallius, egentligen hade sett. Detsamma gäller alla de otaliga personer som genom tiderna har påstått att de mött troll, tomtar, älvor, vättar, skogssnuvor, sjörån, spöken och alla möjliga andra väsen.

Dock kan jag omöjligen ignorera den lärde Bengt af Klintberg, som i företalet till Svenska folksägner (1971) gör långa utläggningar om den verklighet där 1800-talets och det tidiga 1900-talets lantbefolkning levde, de människor som bokens 430 sägner blivit upptecknade efter. af Klintberg noterar bland annat:

Även om de flesta supranormala upplevelser kan härledas till något slags varseblivning, så får man också räkna med inslag av rena hallucinationer. Omkring en tiondel av alla människor har en eller flera gånger upplevt hallucinationer. Dessa föreställer oftast människor, i första hand levande bekanta, men också sådana som man inte känner igen. /---/ Hallucinationer bör ha varit vanligare förr än i våra dagar, eftersom felslagna skördar kunde ge upphov till långvarig, ofrivillig fasta och brännvinskonsumtionen på sina håll var av en omfattning, som man idag har svårt att fatta.

Hick! Ne-nenne-nej, det är no-nog scha-scha-schant!

Jag önskar att jag kunde göra lite citat ur fågelkännaren Erik Rosenbergs bok Uvberget och tjäderskogen från 1978 (den utkom första gången 1937). Jag har den i min ägo, men i mitt stora bibliotek råder oordning, och jag kunde till min stora förtret inte hitta boken när jag gav mig in i den här diskussionen. Dock minns jag att där finns en essä om Hyltén-Cavallius och hans jakt på lindormar. Rosenberg verkar ganska övertygad att åtminstone en del av de allmogemän och -kvinnor som blivit uppskrämda av lindormar i själva verket hade stött på ovanligt hormonstinna och ilskna tjädertuppar.

Ämnet tas också upp i en annan av mina för ögonblicket oåtkomliga böcker, Uno Willers essäsamling Spöksyn och verklighet (1974, utkom ffg 1961). I essän Midgårdsormen i Ransäter berättas om de skeptiska huvudskakningar och välmenande fnissanden som Hyltén-Cavallius 1884-85 utlöste med sitt upprop om lindormar. Vid den här tiden stod gammal vidskepelse inte högt i kurs inom forskarvärlden.

En av dem som reagerade var biblioteksmannen Erik Dahlgren, son till Wermlänningarnes skapare Fredrik August Dahlgren (och givetvis namngiven efter pjäsens hjälte). Dahlgren kommenterade Hyltén-Cavallius fantastiska teorier med att relatera en episod från sommaren 1867, då han som nybliven student hade gästat sina släktingar i Ransäter. En dag spreds i socknen nyheten att en jättelik orm hade krupit in i en liten lada vid den närbelägna kvarnen. Fasan hade fått hela trakten i sitt våld, och ingen vågade komma till kvarnen för att få sin säd malen. Men unge Dahlgren med bror och kusiner blev mycket intresserade. De beväpnade sig med jaktvapen ur herrgårdens förråd och tågade i väg till kvarnen. De smög försiktigt fram till ladans dörr, och kunde inne i dunklet skymta en hög med hö och i den en svart upphöjning, som mycket riktigt såg ut som en ofantlig orm.

Efter ett kort krigsråd laddade hela jägarskaran sina vapen, lade an och avlossade en skur av kulor mot otyget. Sedan störtade de in i ladan för att beskåda resultatet - och fick då märka att "ormen" var en gammal mössa som låg nedtryckt i höet, på en plats där den med lite fantasi kunde tas för en reptil. När herrskapspojkarna skrattande kom ut ur ladan med sitt byte, blev mjölnaren och hans gumma förstås rätt snopna, och påstod att ormen nog hade "förskapat sig"!

I KB:s tidningsarkiv kan man säkert hitta ett och annat om Hyltén-Cavallius' lindormsupprop. Se till exempel vad Ystads Tidning skrev om broschyren den 7 juni 1884, under rubriken Drakar (längst ner till höger).

https://tidningar.kb.se/2618977/1884...part/1/page/1/

Arbetet har - utom sitt förnämsta värde för den utredning det bringar i ett dunkelt och af de flesta till amsagornas område förvisadt ämne - äfven betydelse såsom en roande kulturbild genom framställningen af det sätt, hvarpå allmogen i Wärend under olika situationer uppfattat sina tillfälliga och stundom skräckinjagande möten med "draken eller lindormen".

HAr du aldrig sett på de gamla fornnordiska vävnaderna, såsom "skogsbonaden" och "Överhogdalstapeten" ... eller för den delens skull den som gjordes vid William Erövrarens segertåg i England.

Där har du iaf en del representationer av just drakhövdade byggnader osv.
Vi har ju även vikingabåtarna som hittades i Norge, med mäktiga drakhuvud och de medföljande gravgåvorna visade upp djurornamentiken i sin allra präktigaste form.

Vi har ju även, för att inte gå alldeles för långt från Norge, de gamla stavkyrkorna och deras utsmyckningar.

Det är alltså inte på något sätt en udda eller ens kontroversiell sak att se järnålderns förkärlek för just orm- och drakmotivet som rikligt representerat i - kanske framförallt - den dåtida överklassens arkitektur och design.
Något som praktiskt taget alla på den tiden hade sett och kunnat appropriera i sitt estetiska medvetande.

Glöm heller inte att tex Vendeltidens så spektakulärt utsmyckade och designade "präkthjälmar" (som hittats i Vendel och Valsgärde, och Sutton Hoo) har just en finurlig "orm-figur" som läser rakt över toppen från panna till nacke - i form av en, ytligt sett, fågel. Men "orm" var, är, vad det föreställer.


Och, som jag föreslog så borde ju alla dessa designföremål ha hamnat någonstans när deras tid var ute.
Antingen låg de i ägarfamiljernas lador och skräpade, eller så slänges de på någon sophög.
I båda fall skulle det nog inte dröja länge innan de "fick fötter" (och/eller vingar) ...

Tusen år gammalt trä har emellertid dåliga utsikter att bevaras intakt utan att samtidigt skyddas, och vårdas. Det mesta - allt - torde ha multnat eller använts till bränne.


Och, på tal om just "svenska drakar," så finns det faktiskt svenska samhällen som har "drake" som led i ortnamnet. Vilket såklart inte måste betyda något, namnet kanske är av modernt datum.

Om du vill läsa en mer personlig, självbiografisk beskrivning av hur 1800-talets landsortsbefolkning förhöll sig till "ormen" som både fysiskt djur liksom övernaturligt väsen, så kan jag rekommendera "Från Ölands Alvar til Livets" av Hugo Hammar (född ca 1860) , vilket är en självbiografisk skildring av hur den svenska, moderna, varvsindustrin uppstod och utvecklades, då, strax före förra sekelskiftet.
Men det är nog hans egna, mer personliga, betraktelser av livet som han och andra levde, som ger boken till den pärla det verkligen är.

Annars kan jag rekommendera den rätt så nyligen utgivna pristagarboken "Skånesägner" (2021) som vann guldmedalj för folklivshistoria) - av en Per Gustavsson.
Inte så mycket om sägner och skrönor som en slags "reseguide" till platser i Skåne med sägenomspunnet förflutet. Ett mer intressant "pedagogiskt grepp" än det gamla vanliga (dvs att "bara" räkna upp historia efter historia, och kanske gruppera efter ämnes ord), tyckte jag, eftersom historierna blir mer "Påtagliga" när de kan kopplas till en fysisk plats, med verkliga personer och adresser, landmärken, lokalhistoriska fakta, osv.
Bla står där om lindormar också.


---

Det var ju ändå rätt så passande att du redovisade vad de dåtida inom forskarsverige tyckte om "jakten efter Lindormar" tyckte om tilltaget - dvs att de skrattade åt det.
För, det var ju exakt det jag menade när jag skrev att liknelsen med illern var tramsig.
Det lyftes alldeles säkert fram uteslutande i syfte att håna och driva gäck med både "Lindormsjägaren själv" liksom de obildade bonnarna på landet som "fortfarande trodde på lindormar och oknytt."

Samma sak med tjädertuppen.
Dvs även det handlade ju om att driva med, vad man menade vara, dumma och obildade bonnläppar.
- "Se så dumma de är, som tror att en tjäder är en jätteorm," menade författaren alltså, och med riktning mot läsarna.



Men, det var alldeles säkert ingen som trodde att spelande tjädertuppar var några lindormar.
Framförallt eftersom 1800-talets landsbygds- och skogslevande befolkning naturligtvis mycket väl visste precis vad en tjäder var för något och hur den och orren spelade.
Det var ju delar av deras vardagsliv, och hade varit i lika många generationer som de levt med sådana fåglar som jaktbart vilt.


Folk var inte dumma förr bara för att de inte hade läst vid vare sig Lunds eller Uppsalas universitet.

Inte ens ännu tidigare, som under medeltiden tex.
Det finns en hel del nerskrivna berättelser om synnerligen kloka och svårlurade medeltida bönder, som riktar mer än bara skarp kritik mot de kristna berättelserna.
Särskilt vanligt var ju att håna prästen när den försökte slå i den boskapsägande församlingen att Jesu moder minsann hade fått barn utan att någon man befruktat den åkern ...
- "Vi vet nog hur barn kommer till världen," kunde de säga.
De avlade ju t.o.m. på sina djur, så de visste precis hur sådant fungerade - och då också att prästens berättelse var en dum lögn som överheten försökte slå i dem.


Man visste ju redan under istiden - för 30-40-tusen år sedan alltså - precis hur många månader som specifika arter var dräktiga (och de dokumenterade antalet månader vid sina grottmålningar, för alla att se och lära sig från.)
Och då var de ju inte ens bönder än ... utan jägare och samlare. Men hade ändå ett behov av att "veta." Särskilt om det liv deras viktigaste bytesdjur, och konkurrenter om födan, var dräktiga..



---

Så, istället för att försöka förstå vad och varför det är som ligger bakom folktro som tex "lindormen" så försökte "man" skämma bort vantron istället för att lära sig.
Det är synd, skulle jag vilja säga.
Inte så att jag tror att en "äkta lindorm" hade kunnat hittas, utan istället hade vi kanske åtminstone kunnat få en böter förståelse kring vad och varför det var som var upphovet.
Men nu så tystnade ju alla istället, eftersom ingen gillar att bli utskämd och förlöjligad.
Särskilt inte i det offentliga genom "fina herrars försorg."

Herregud liksom, de skämmer ju ut hela Wärend och kallar dem efterblivna mer eller mindre.
Inte snällt.

Ingen har ju pratat om lindormar sedan dess.


Ändå så var ju folktro i allra högsta grad levande under den tiden, slutet av 1800-talet.

Hej, läser men Hyltén-Cavallius vittnesberättelser om lindormen på 1800-talet så kommer man fram till att det måste ha handlat om en jättelik ål i de flesta fall. Det är den beskrivna manen som avgör. Inget annat djur har en sådan ryggfena. Inte förrän man fångar en stor ål kommer det mångtusenåriga mysteriet med lindormen att lösas. Gäller även Lochnessodjuret.

Men, jättelika gammelålar hade ju tydligen två stora Horn på sitt huvud ...
Och lindormen har väl aldrig blivit begåvad med sådana resurser, eller hur.


Nuförtiden lär vi väl heller inte kunna fånga några jätteålar, med tanke på att kraftverken stängt in dem alla, och hackar sönder de som försöker ta sig ut.

Men, ibland så är det väl så att man invid de stora vattenkraftverkens turbiner, ibland kan hitta konstiga biologiska utväxter, som med lite god vilja hade kunnat tas för horn.
Ibland tystas ju vissa större strömavbrott oförklarligt ner, och han erbjuder en dum bortförklaring istället.
När sanningen förmodligen mer handlat om att gammelålen i ren desperation tagit sats och formligen Vräkt sig ut ur turbinens malström, och då fastnar ju hornen, och strömmen går.
Sen får vi läsa bortförklaringar i lokaltidningen, om att en gammal sjuklig spillkråka råkat fastna.
Precis som om en spillkråka hade kunnat orsaka strömavbrott. Jag tror inte det iaf.
Kanske om det hade varit en uv då kanske ... en riktigt fasligt stor en. En lappuggla med en bäver i klorna. Bäverns svans hade ju lätt kunnat stå emot vattenkraftverkets fasor - det är ju faktiskt bäverns huvuduppgift här i livet, att bygga dammar. Så självklart vet den hur en sådan ska raseras då också.
Bara att sätta bäverpaddeln in i turbinen, så tar det stopp.
De är tydligen så starka att de kan överleva från Vikingatiden ända till våra dagar.
Deras svansar alltså.

Nja, så är det nog inte, att alla jätteålar ska ha horn. Tänker du på hornålen i Bombi Bitt?

Svårigheten är att hitta spår av ovanligt stora ålar i litteraturen.

"Hornålen" är nog en feltolkning av ett rätt vardagligt fenomen: en vanlig snok i färd med att svälja en groda eller padda, med bakbenen spretande ur munnen..!

Lindormen är en mycket gammal gestalt inom germansk, inte enbart dess nordiska förgrening, mytologi. Den stora "draken" som Siegfried von Xanten (Sigurd Fafnesbane på svenska) i den tyska "Nibelungenlied" dräper är egentligen en Lindorm, även om man med tiden började kalla den för drake när de muntliga berättarna så småningom förlorade kontakten med förfädernas föreställningsvärld.

Det är intressant att det svenska ordet för orm är etymologiskt besläktat med engelskans worm, alltså mask. Även tyskans ord för mask, der Wurm, betecknade tidigare både maskar och ormar, som man senare började kalla för Schlangen. Således heder lindorm på tyska Lindwurm, och det är en sådan som Siegfried dräper.

Det är verkligen konstigt att draken lyckats få sådant starkt fäste i germansk mytologi. Jag tycker det är ologiskt. Det hade varit mer förståeligt om det funnes myter om en jättekatt eller jättevarg (det senare kanske vi har, tänker på Fenrir).

Det är ett mycket långt avstånd ner till tropikerna med jätteormar i varje fall. Eller fanns det stora ormar nere i Sydostasien så att sägner kunde transporteras "uppåt" mot nordväst? Man kan ju också tänka sig att varaner kan ha varit ursprung till historier om drakar.

Crecganford har en bra YT-kanal om gamla myter. Här är ett klipp om drakmytens ursprung.

https://www.youtube.com/watch?v=cwDPt1E4_Cg