Hur formar ni era politiska åsikter?

Ibland kan politiskt inkorrekt perspektiv eller information leda mig till åsikter som är ovanliga bland de som likt mig definierar sig som nationalister. Det finns många feministiska principer jag inte köper - men när det kommer till exempelvis konstnärlig verksamhet anser jag att vi självklart måste uppmuntra en mångfald av kvinnor och män; detta eftersom jag politiskt inkorrekt nog tror på biologiska skillnader. Just för att skillnaderna finns blir det problematiskt om antingen kvinnor eller män totalt dominerar som dramatiker eller poeter eller annat. Skillnaderna leder till en värdefull mångfald av perspektiv och annat. Även om det inte måste och inte kan bli 50/50.

Även jag tror de flesta har en känslomässig anknytning till sina åsikter. Det stämmer åtminstone för mig. Men det skiljer sig lite beroende vilken politik det handlar om. Vi har en global miljö-katastrof som vi måste försöka lösa. Jag är öppen för nödvändig livsstilsförändring och bidrag till forskning om miljövänligare teknologi och allt annat. Miljö-krisen är en katastrof.

Men jag känner mer för andra frågor. Framförallt är jag förbannad över hur all politisk korrekt propaganda förstör vår västerländska civilisation (finns massor med exempel men ett är det aldrig tillåts stolthet över vad som västerländska samhällen lyckats med utan endast en besatthet av historisk rasism och liknande). I den frågan blir jag lätt känslosam. På Flashback kör jag mest en resonerande stil med ett sökande efter kunskap. Men eftersom det finns hot mot det jag värderar som storartade mänskliga bedrifter kan man inte bara sträva efter en öppensinnad och objektivitets-inriktad debatt. I ett bättre samhälle hade det kanske varit tillräckligt. Men i dagens samhälle pågår istället en förstörelse av den civilisation som genom bland annat debatt och fri forskning de senaste 500 åren stått bakom en överväldigande del av den konst och framförallt vetenskap som förbättrat världen. Den förstörelsen gör mig förbannad. Och om någon lyckas hitta någon närmast science fiction-artad lösning för miljöproblem kommer det antagligen vara någon med europeisk bakgrund - eller möjligen en öst-asiat.

Sedan känner jag ibland en splittring mellan känsla och tanke. Att en känslomässig anknytning till något politiskt leder till en så mycket starkare vilja att förändra samhället att man i sökandet efter någon som kan rädda läget investerar hopp och tillit i fel politik eller politiker. Det låter väl märkligt men jag kan känna en känslomässig sympati för exempelvis auktoritära ledare som jag egentligen inte kan godkänna moraliskt (även om jag är lika övertygad att domen över dem inte får förhindra en objektiv historisk skildring av dem).

Finns forskning (tror namnet på den som spridit den är Jonathan Haidt) som menar att liberaler och konservativa (den politiska profil de begreppen står för i amerikansk politik) drivs av olika känslor i sitt val av åsikter. Om jag minns rätt är rädsla en känsla som påverkar konservativa mer.

Jag tror att personlighet påverkas av genetik och jag tror det än mer gällande begåvning. Med tanke på trådens ämne vill jag tillägga att den tron också formar min politiska uppfattning. Och jag gillar på sätt och vis din kommentar - den säger något viktigt. En del menar dock att man lyckas bättre i livet om man tror att allt är i egen kontroll än om man tror att genetik eller ens uppväxt eller samhället styr ens öde (ibland är som det finns värdefulla visdomar som ändå motsägs av statistik). Värdet och nyttan i kunskap innebär för mig att forskning om det genetiska bör bedrivas trots nyss nämnda fatalistiska nedslående effekt. Men det kan kombineras med att samhället uppmuntrar dygder som gör att människor tar kontrollen av sitt öde så mycket det går - dygder som betonar att svårigheter kan övervinnas och att man har personligt ansvar för sin framtid även om man påverkas av genetik eller annat.

Det är min både spontana och djupgående samhällssyn. Att värdera kunskap utesluter inte att man också måste välja sina ideal för hur samhället ska fungera.

Absolut. Är det staten som förtrycker en landar man kanske i liberalism och är det företagen blir man nog socialist. Och för mig är det inte bara en beskrivning av hur det är - jag anser att det är en bra växling: självklart måste politik måste baseras på vilka problem som finns. Vi har väl också sett det i Sverige - många arbetar-väljare som förut röstade socialistiskt har blivit sverigedemokrater. De har sett problemen med invandringen och valt att prioritera den frågan mer än klasskamp och socialism i ekonomiska frågor.

Respekt för din metod. Inte samma väg som jag följt i min politiska utveckling och val av parti men det är en öppensinnad och rationell metod.

Tänkvärt att du menar att din vana som ingenjör hjälpte dig i det politiska sökandet. Politik är kanske tillräckligt omfattande för att det ska finnas alla möjliga vägar till hur man tänker och röstar - erfarenheter i jobbet och hur det utvecklat en är en sådan väg.

Sedan vill jag slänga in att din förmåga att hitta motsägelser - som det som inte matchar logiskt - inte bara är ett resultat från ditt jobb utan en anledning att du valde det jobbet. Är lite osäker om jag borde nämna den teorin från min sida men den är relevant för tråden. Relevant för att jag ser de individuella skillnaderna i vad som skapar ens åsikter som en tillgång - det leder till en bredd av perspektiv. Och en av mina politiska uppfattningar är att samhället bör erbjuda alla möjliga alternativ för hur man kan bidra till samhället och få ett liv man trivs med. Ett centralt ideal.

Tack så mycket, mannen. Fint sagt av dig. Det var kul att skriva inledande inlägget - precis som man i en diskussion med någon får tankar utifrån vad den andra säger får jag genom att skriva lite nya idéer och kanske framförallt struktur på mina tankar.

Det var ett väldigt bra och utvecklande inlägg gällande dina åsikter och dina reflektioner kring dem.

Du har nog helt rätt i din analys av varför jag valde mitt yrke. Logik och rationalitet har alltid varit min starka sida, jag har inte låtit tillfälliga känslor löpa amok. Det är troligen just därför jag landat på högersidan i politiken men det hindrade mig inte från att studera alla partiers program. Litet "kul" att upptäcka att (v) rent ut inte accepterar normala demokratiska principer och om man skulle byta ut "män" och "kvinnor" mot "svenskar" och "invandrare" i (F!):s program får man ett ruggigt rasistiskt parti. Sedan håller jag inte nödvändigtvis med om precis _allt_ i det parti jag fastnat för men det stämmer ändå överlag väldigt bra.

Det som formar mina åsikter är nog, utan någon inbördes ordning, min personlighet, mina erfarenheter och fakta.

Konservativa är - till skillnad från progressiva - medvetna om att samhället tyvärr kan bli sämre/det kan gå illa. Medan progressiva är övertygade om, att samhället bara kan utvecklas åt ett håll - till det bättre. (Därför finns det fler öppet konservativa idag - den svenska samhällsutvecklingen har knappast varit ljus.)

Det här stycket är en kort sammanfattning av Haidt (av någon som själv beskriver sig som liberal):

Jonathan Haidt and colleagues propose that human beings have six different areas of moral concern: care, fairness, liberty, loyalty, authority, and purity. They argue that individuals and cultures differ in how they define and value these six areas, which they call “Foundations.” For instance, secular Westerners are unusual in giving very heavy weight to the first three.

Within the USA, conservatives care about all six and realize that liberals are only concerned about the first three; but liberals fail to grasp conservatives’ concerns for loyalty, authority, and purity.

Therefore, conservatives can predict liberals’ answers to specific questions quite accurately, but liberals do not understand conservatives–with consequences for elections and public debates.

Personligheten fungerar som ett par glasögon genom vilken erfarenheter och fakta bryts och skärskådas.

Trevligt skrivet av dig antar att det handlar delvis om lite mentalt obalanserade inlägg från min sida - inlägg på litteratur-forumet.

Har också noterat en del sådan inkonsekvens och hyckleri och orättvisa. Att forska om det så kallade patriarkatet är okej i samhället. Att förklara sig som fiende till patriarkatet är också okej. Och det bör det vara - i frihetens namn (min bestämda uppfattning är att en diskussion om patriarkatet kräver kunskap om biologiska könsskillnader - men folk har rätt att resonera annorlunda) men varför får man inte diskutera judisk politisk makt då? Finns mest statistik om läget i USA men utifrån den kan man se att amerikanska judar har höga inkomster och är överrepresenterade i den finansiella eliten - varför kan inte det diskuteras om vi kan diskutera att män tjänar mer?

Eller ta faktumet att det juridiskt inte existerar hets mot folkgrupp om hetsen riktas mot etniska svenskar.

Bra poäng - viktig skillnad! Ska man vara polemisk kan man väl nämna hur de progressivas framstegstro och utopiska visioner ofta slutat i förtryck och krig. Och det är naivt att inte förstå att saker kan förfalla och försämras lika mycket som det kan förbättras. Jag tror på vetenskapliga framsteg men ser klokheten i att inte plötsligt slita sönder något kulturellt som funnits länge. Och en av de mest eleganta fraser som yttrats för att sammanfatta en ideologi kommer från konservativa filosofen Roger Scruton: han var i Paris vid kravallerna 1968 och har sagt om det att han insåg att han ville bevara hellre än förstöra.

Nice med rätt forskning. Måste varit en annan forskare än Haidt jag tänkte på. Men det Haidt kommit fram till är mer betydelsefullt! Talande att konservativa förstår liberaler men inte vice versa. Jag anser dock att det går att ha ett bra samhälle även om olika grupper av medborgare skiljer sig åt i värderingar. En läkare måste inte ha exakt samma moral som en soldat. Sedan krävs det förvisso vissa gemensamma värden för att ha ett bra samhälle - man får balansera individuell frihet och skillnader mellan individer med behovet av sammanhållning och faktumen att vissa värderingar helt enkelt är viktigare och bättre.

Kanske ses som en egocentrisk tendens att väcka sin egen tråd till liv på nytt. Men ämnet intresserar mig fortfarande. Följande är endast två tankar:

1) Är inte en del människor mer självständiga än andra i sitt val av ideologi och åsikter? Göran Persson växte upp i ett socialdemokratiskt hem. I intervju-volymen med honom - titeln är Aldrig ensam, alltid ensam - nämner han den stolthet han kände i vetskapen att hans familj var en del av den socialdemokrati som byggde den tidens Sverige. För att ta ett uppenbart kontra-exempel kan man nämna Olof Palme. Vad som än drev honom till socialdemokratin var hans vandring dit ett avsteg från hans bakgrund (en äldre släkting skrev eller sa vemodigt att Palme ställt sin begåvning i tjänst till de krafter som förstörde Sverige. Och Olof Palmes bror deltog i mass-demonstrationen mot löntagarfonderna). Oberoende hur relevant det är för en politikers karriär och uppdrag ser jag mer intellektuella kvalitéer hos en Olof Palme-typ än hos en Göran Persson.

2) Framstående politiker kan givetvis leverera argument för sina åsikter. Men det är inte samma sak som att djupt redogöra för sina skäl att ha dessa åsikter. Kanske låter det mycket märkligt eller som en omöjlig distinktion, men min tanke är följande... Det handlar om olika processer och olika förhållningssätt till politik och säkerligen olika personligheter. En politiker väljer inte bara parti utifrån en jämförelse mellan partier och hur de matchar honom eller henne. Alltifrån socioekonomisk bakgrund till ren opportunism och än massa annat påverkar. Och väl inne i politiken handlar det om att vinna stöd och verkställa sin politik. Stödet vinns bland annat via tal och tv-sända debatter. Det finns en taktisk dimension i det. Jag skrev tidigare "leverera argument för sina åsikter" och menar då att för en politiker handlar det om att vinna debatten oberoende vilken taktik som krävs. En partiledardebatt är en retorisk strid och inte ett djupgående samtal som uppmuntrar till introspektion om vad som verkligen format ens åsikter. Och när det kommer till att utföra politik efterfrågas nog handlingskraftiga individer mer än djupa tänkare. Framförallt är dock min poäng att politiker vill vinna debatten och valet och makten och i det politiska spelet vet de rätt sak att säga för att få stöd mer än de kan handskas med svåra politiska frågor enbart utifrån sitt eget fria tänkande. Det är snarare uppgiften för en filosof. Även om vissa politiker lyckats bättre än andra i att förena ideologiskt sökande och filosofiskt ansträngning med att debattera för att vinna snarare än att uppvisa intellektuell hederlighet (i politik är intellektuell hederlighet en svaghet). De som på djupet försöker förstå grunden för sina åsikter är en annan typ än politiker-typen jag beskrivit.

Ska varna att nu skriver jag en del osammanhängande dravel.

Jag verkligen avskyr när det kommer folk från överklassen som Palme och tror att de ska rädda alla stackars arbetare med sina fina åsikter, de är som alla politiska broilers som blir fina rödingar men är själva uppväxta i övre medelklassen med politiker/styrelseproffs som föräldrar.

De flesta har väl egentligen väldigt få egna åsikter utan de tar till sig vad andra har sagt som de tycker låter bra. Är man låst i någon ideologi blir väl det lite svårare, eller om man bor någonstans där det är polariserad. Många är väl påverkade av den tid och plats de har växt upp på också.

Sett var jag kommer ifrån, bott och arbetat med borde jag bara väldigt röd, men ser väldigt få fördelar med alla röda ideer. Och högen i Sverige har väl aldrig varit något att hurra över. Har nog ganska tråkiga mittenåsikter medans i vissa frågor spretar jag åt ena eller andra hållet. Och Personligen har många av mina åsikter formats av att jag sett hur något man lärt sig som barn varit helt fel och sen har man börjat ifrågasätta allt mer av sånt man lärde sig som barn. Sen när jag har blivit äldre har åsikterna formats av vad som är realistiskt och vad som inte är det. Sen har man ju jag många åsikter enbart pga okunskap "så här har det alltid varit".

Har påverkats en del av min mor som aldrig gillade Palme, men hon kanske bara lärde det av sin mor. Jag har alltid haft svårt för partiledarna i S, gillade dock Juholt och har på senare år börjat tycka om Göran Persson men det kanske bra är nostalgi från barndomen. Jag har nästan aldrig hört min far som är en gråsosse ha en egen åsikt om någonting när det kommer till politik, men samtidigt är han ingen folkhemsromantiker som längtar tillbaka till 60-talet. Han säger allt nästan var skit hela 60- och 70-talet.

Politik däremot verkar mera handla om hur dålig ideer ska säljas in som bra. Debatter som du tar upp är det mest värdelösa som finns att titta på, ingen byter ju ståndpunkt ändå. Samtal däremot är något helt annat. Ju mindre politikerna lägger sig i något ju bättre verkar det oftast bli, sen ska samma människor som skapat ett dålig system styra upp skiten de skapat. Börjar mer och mer förakta demokratin ju äldre jag blir. Äganderätt och personlig frihet med ansvar om sitt lokalsamhälle/landet man bor i.

Själv röstar jag på det alternativet jag tror förstör Sverige minst även om jag inte håller med om så mycket de står för. Att rösta efter klasstillhörighet skulle ju bara vara löjligt, när det just nu nästan kvittar om S eller M har statsministerposten. Drägg kommer alltid finnas precis som eliter, arbetare och småföretagare är de som kommer få dra lasset oavsett vem som styr.