Hur seriösa är katthemmen?

Nu är det så här att jag som socialist hatar välgörenhet av hela mitt hjärta plus lite till, men jag har alltid haft en soft spot för katter och katthem i och med att de inte tycks göra storkovan och de anställda har till brödfödan men inget mer.

Jag ser orosmoln hopas och undrar huruvida saker är på väg att förändras. Okej, så kort story som möjligt då.

Min katt som jag haft i fjorton år blev sjuk i cancer och var tvingad att avlivas. (Hade jag varit Wall-Enberg så hade jag beordrat veterinären att operera, punkt slut), men nu är det som det är. Veterinärgirigheten är en annan tråd.

Jag gråter fortfarande, för han var den bäste vän jag haft och min dotter är ledsen som haft honom i hela sitt liv. Tankarna på en ny katt dyker så klart upp och eftersom jag vet att det sitter x antal överblivna katter på katthem så är ju det så klart mitt första alternativ.

Men.

Redan för tio år sedan fick min fd fru nobben då hon ville ha en egen katt på grund av att det redan fanns en katt som då kunde skita i sitt hem och bara dra. Möjligen, men jävligt långsökt då x var en extremt flexibel katt som kunde bli innekatt i en månad utan krångel eller gnäll, leva ensam i flera år och bjuda in kattpolare genom luckan när han bodde där det drällde av katter.

Jag fick då för tio år sedan taskiga vibbar av hon som jobbade på katthemmet och nu vill jag att Fb tror mig på mitt omdöme då jag jobbar i servicebranschen sedan många år och därför blivit grym på att läsa människor efter en eller två repliker.

Jag märkte nu att när min fd fru ville adoptera en katt som min dotter blev förtjust i, så nekade de med förklaringen att just den katten måste ha en kattkompis för annars går det söder ut. Samma katthem som nekade henne förut när x var i livet. Jag började kolla lite närmare på verksamheten och såg att det tycks vara större bolag som ligger bakom katthemmen.

De som jobbar där kanske inte har fler val än katthem/arbetslös? Har liberalismen börjat påverka djurens välbefinnande?

Så här: Om en katt som placeras ut kommer tillbaks för att det inte funkade så betyder ju inte det att katthemmet måste konka och upphöra med sin verksamhet. Det tar jag som självklart. Sedan: Inte hade jag en aning om att x var såpass flexibel som han var. Det var chansningar. Är personalen verkligen så in i helvete slängda i djurpsykologi att de kan nobba folk att adoptera katter på grund av vad de vet om just den katten? Stort fucking tvek på den, kan jag säga.

Nu har jag emellertid sett järtecken, så jag kommer köpa en katt för femtio spänn tassen och har ägaren lagt ut för reg, vacc och märkning så tar jag det, annars gör jag jobbet. Jag ska ha en ny katt och det ska nog även min fd fru.

Min fråga för tråden blir: Ska jag kasta katthemmen på exakt samma soptipp som resten av den satans välgörenheten?

Det var ju en klok människa som tog till vara kattdjurets personliga preferenser och inte lämnade ut det till kreti och pleti.
Det behövs ju inga övermänskliga förmågor för att kunna se om katten vantrivs av att vara ensamkatt.
Klart du skall ta katten om ni kommer tt trivas med den och katten kommer att trivas med er.
Så skit i Lenin och kapitalisterna.

Jaha?

Det där är skit kattfolk kör. Min ena katt är en omplacering och var ärligt talat så extremt jobbig att jag ville placera bort honom då han inte accepterar hundar, vilket jag kan ha ibland. Att han bor hos mig berodde på att han inte fixade hemmet innandär han slogs med det hemmets katt efter att ha flyttats från sin egentliga hemmiljö. Han kom till mig med en annan katt från ett dödsbo och problemen som uppstod med hans humör. Att jag tog emot honom berodde på sympati för katterna, inte att jag ville ha dem. Men de hade knappast valt deras situation och djur tar man hand om. Men han uppträdde som ett manipulativt arsel när det var andra djur här och provocerade och såg till så han befann sig inom räckhåll för att hundar skulle få skäll av att de sprang på honom. Smart katt. Spelade verkligen offer och det var kaos här då en knarkares hund fanns hos mig då ingen ville hämta hunden pga att de var skyldiga mig pengar samtidigt som jag hade valp och jag var nära ett nervsammanbrott när inga djur plötsligt gick ihop med varandra och ville placera bort katten. Men då var det en t.ex. som hade något labilt utbrott om hur hemsk jag var som inte ämnade behålla katten för alltid eftersom jag själv vill ha en hund. Nu var dödsfallet inte mitt ansvar och katterna hade jag inte skaffat för att jag ville ha katter. Tar man hand om djur för att de ska ha det bra är det en betydelsefull skillnad i varför de är med en, man har inte gått och köpt dem på impuls eller liknande. Andras ansvarslöshet är inte mitt livslånga ansvar. Men folk påstod att man absolut inte fick sära på katterna och att de inte klarade sig utan varandra när det var i mitt hem de bodde och struntade helt i varandra bortsett från att ena bar sig illa åt då och då. Att de ibland sov med varandra betydde inte mycket i helheten.

Då blev favoritkatten sjuk efter att hundar försvunnit ur mitt hem och detta skedde i anslutning till att jag hade fått ytterligare en omplaceringskatt. Jag blev tvungen att ta bort katten och det var inte särskilt roligt men det som hände med min småbesvärliga katt (han har alltid varit extremt kelig precis som den han levde med) var att när katten han absolut inte fick separeras från försvunnit genomgick han en personlighetsförändring som är enorm och blev mer stabil och lugnade ner sig enormt. Kelig har han alltid varit då det är en genomgo katt som älskar människor men ha visade tecken på en hel del stress innan som till stor del försvann av att även den sjuka katten som var snällheten själv, försvann från hemmet. Det som hände var att den nya omplaceringen som var en ung katt, fortfarande kattunge mer eller mindre helt accepterades och att deras band blev otroligt starkt. Det var klart och tydligt att min bråkstake antagligen hade mått bra av att ha separerats från den andra katten och faktiskt var stressad av dennes närvaro vilket aldrig hade märkts av eftersom den katten absolut aldrig slogs eller bråkade. Människor ansåg bara för att de var två och ibland sov bredvid varandra av vana att man inte fick skilja dem åt när de borde ha skilts på varandra långt tidigare.

Människor förmänskligar genom att lägga på djuren deras egna känslor och tankar. De här två katterna skulle sannolikt lida av att delas på åtminstone sörja i början eftersom de lever i harmoni med varandra och tätt dessutom. Det innebär inte att de inte skulle ha klarat av att vara ensamma ursprungligen eller i framtiden om något skulle hända en av dem.

Måste ha en kattkompis? Nu råkar det vara som så att de inte väljer den nya livspartnern då och knappast kan kommunicera om de inte är nöjda med de val vi människor gör åt dem. För jag anade aldrig ens själv att mina två i första konstellationen, inte trivdes med varandra, jag såg det mest som att de inte var så beroende av den andres sällskap bara.

Fråga katten om den uppskattar att ha blivit omhändertagen på detta sätt. Och om den är positiv till att bli omhändertagen av en kärleksfull familj trots att den för tillfället befinner sig på ett katthem som delvis finansieras av pengar från välgörande människor med dåligt samvete.
Om svaret är mjau så köp!

Gör vad sjutton du vill. Lustigt dock att du påstår sig vara socialist samtidigt som du hatar välgörenhet.

Beklagar sorgen <3

Flera av mina anhöriga har adopterat från katthem och det har fungerat varje gång.
De som har hand om katterna ser vilka som inte vill ha med andra katter att göra, vilka som trivs i grupp och ibland är det två katter som blir vänner och då vill de inte dela på dem.

Fördelen med att adoptera är att katten får ett nytt och kärleksfullt hem, katten har också varit hos veterinären och blivit kastrerad / steriliserad, avmaskad, blivit behandlad mot öronskabb, vaccinerad mot kattpest, chippad och registrerad (kommer inte ihåg om det var något mer).

Alla katter har olika personligheter och det märks tydligt på dem så även jag som inte har egna katter ser personlighetsdrag och vad de tycker om när det handlar om både andra katter men även människor.

Många går till ett katthem för en speciell katt som de tycker är gullig men går därifrån med en annan som har mer de egenskaper som klickar.

Kan berätta om farmor och farfars katt, det är definitivt en ensamkatt, de bor på landet men katten går inte ut ensam utan de måste gå med henne ut och stå bredvid när hon klättrar lite i ett träd och hon vill inte leka själv utan de måste sitta på golvet och rulla en boll mellan sig mm.

Men hon är världens gosigaste med dem och passar perfekt i deras hem för hon behöver lugn och ro och massor av kärlek och omtanke för att våga vara katt.

Ge katthemmet en chans, var öppen för att ta emot en katt som behöver ett bra hem.
Jag kommer också att skaffa katt från katthem när jag flyttar hem till landet och skaffar familj.

Jag beklagar förlusten av din katt. Vet bara alltför väl hur det känns. Men om du ogillar personen på katthemmet - för 10 år sedan - det finns ju andra katthem. Massor av katthem (ändå inte tillräckligt många). De flesta katthem bedrivs ju frivilligt, det är inga anställda utan enbart volontärer som jobbar gratis.
Katterna hos seriösa katthem kostar ju dock mer än 50 spänn tassen. Just för att de är vaccinerade och chippade (och kastrerade, om det gäller vuxna katter).

Vi gissar ju kanske lite, men jag blir skeptisk när jag ser olika företagsnamn som ägare och tänk om ett hem blir utan katter för att efterfrågan ökar mer? De kan ju inte ha ett katthem utan katter.

Jag vet väl att de som jobbar där är volontärer, men det finns en ägarstruktur som ser lite fishy ut.
Jag vet även att det kostar att kastrera etcetera och det är ju inga konstigheter, fast köper man utanför katthemmen så ska de inte ta pröjs bara för att de kan. Man ser annonser med "raskatter" som saknar stamtavla för över sju k och undrar vilka nötter som betalar dessa summor för en bondkatt.

Djurens Vänner är seriösa och dom (flesta) som jobbar där bryr sig extremt mycket om katter.
Så dom hade jag litat på.

Jag har insyn i visserligen inte ett katthem utan en förening som arbetar med att hjälpa hemlösa katter. De arbetar alltid för katternas bästa och att rätt katt ska placeras hos rätt ägare. Man pekar inte på en katt och får den helt enkelt. Vissa katter passar med en kattkompis, vissa katter mår bäst som ensambarn, vissa katter funkar bra i barnfamilj medan andra måste ha ett lugnt hem osv. Katter är individer och katthemskatter har olika bagage med sig. De som jobbar med detta bryr sig vanligen om katterna och vill att de ska hamna rätt. Säger de att en katt mår bäst av att ha en kattkompis så ska du tro på det, de hittar inte på.