Citat:
Ursprungligen postat av
Nils9
i norge säger man i Lofoten vet jag
är de inte samma i sverige?
Se mitt svar. Bredvid.
Vi använder prepositionen på för topografiska ting som sticker av och uppfattas som topografiska enheter : öar, halvöar, floder, berg. Även om andra rumsligt-fysiskt avgränsade miljöer: kontoret, posten (jotack, om det vore så väl), bussen m.m. som då skiljer sig från hemmet och huset exv. (och som det därför finns skäl att omtala).
Mänskligt ordnande företeelser och samhällen blir prepositionen i istället. Litegrann på mönstret att ”hemma” är ”i”: i Sverige, i Norge, i Oslo, i huset, i hemmet. Men på kontoret.
Så frågan är om Lofoten är en kommun också eller bara en formation av öar i havet.
Vi skulle ju säga på Åland om vi menade att en väldig meteor slår ner men av hövlighet säger vi i Åland när vi avser den politiska enhet som ligger utanför Sveriges rikes gräns. En bussolycka i Åland. Annars kan det bli också bli grinigt vem som ska skicka ambulansen. För det kan vara både närmre o snabbare till kapelludden än till Mariehamn.
Sen finns säkert en del olika specialfall. Där det exv är en outtalad enhet underförstådd eller det finns krav på klarhet och möjlighet att skilja på olikt definierade saker med samma namn på samma plats. ”Stora sjöfallet” är väl kanske ett lustigt exempel. Det finns inget Stort sjöfall, så varken på eller i blir rätt, men det finns en nationalpark med det namnet istället för fallet, vilket byggdes bort åtminstone delvis. Och då blir det i Stora sjöfallet (s nationalpark) förstås. Men om det är just den fysiskt-topografiska företeelsen man menar (ett vattenfall nerför ett berg) så är på fallet eller i fallet ungefär som det kan vara på eller i foten. Och på och i floden. Alltså ovanpå eller inuti.
Men vi säger inte på Örebro till skillnad från i Köping för att man är på en bro men i en köping. Utan båda är ”tätorter” med det respektive egennamnet, och kopplingen till den semantik som låg till grund för ortnamnet är givetvis ”avknoppad”. Det sker i och med att namnet blir officiellt och vanligen väljs namnformen med det i åtanke (om det fanns en bro som hette Öre eller över en å Öre eller om bron bekostades med vägtullar eller var anmodad för att betala för infärd i byn, så borde staden heta Örebron, i bestämd form — och likaså Stockholmen och Köpingen — men man frångår singulariteten som fäster vid den partikulära fysiska företeelsen och skapar ett namn, ett namneget, ett egennamn: inte Björnen utan Björn (alltså precis som en björn).
Men även när namnet behåller den bestämda formen (Bruksvallarna, inte Bruksvallar — men plural här) så är det i om det är en tätort; det är alltså ”i plus egennamn” om man förstår det som ett samhälle, en stad, en by med det namnet.
Så i slutändan kommer det kanske i realiteten egentligen an på om närmaste grannarna till Lofoten vill rycka ut med ambulans elelr om de tycker att Lofoten kan ordna med det själva… ;-)