Fikade på konditori där man givetvis rökte till kaffet, på ett av stamfiken fick man inte röka vid borden närmast kylmontern och försäljningsdisken för grädden i bakelserna tog smak av cigarettröken.
På konditori kunde man alltid vara säker på att få heja på folk man kände. Om man inte sågs på stan åkte man hem till varandra och pratade och diskuterade rökte cigaretter och drack kaffe och lyssnade på musik. Tv hade så usla program, konserter gick man på med både svenska och utländska band. Det var många band som turnerade.
Jag hade telefon men rikssamtal var dyrt, lokalsamtal var billigare, utlandssamtal ska man inte prata om. Var med om att få långsamtal på natten med någon kompis avbrytet av telefonist "detta är från telefonstationen samtal väntar på (sedan telefonnumret) "(helt förskräckt slängde man på luren för att genast bli uppringda av någon som tröttnat på att vänta på att det skulle bli ledigt på linjen. Samtal väntar funktionen fanns inte. Alla hade telefonkatalog men skulle man ha tag på någon som bodde i en annan stad och inte orkade gå till bibblan för att kolla bland Sveriges alla lokala telefonkatalogen kunde man ringa nummerupplysningen eller nummerbyrån som man också kallade det. Man sa namnet och staden det fortaste man kunde och slängde snabbt på luren när man fått svaret för det var jättedyrt och debiterades per minut. Enda telefonbolaget var Televerket.