Betydelsen av frihet

Är det inte så att de flesta vill vara fria? Det är åtminstone nåt man gillar att säga, och det är nånstans tanken att alla söker frihet. Men egentligen är det väl inte alls det vi söker, inte vad gäller många saker iallafall.

De flesta här kanske tycker att drogfrihet är försvarbart, men samhället i stort är väldigt intresserade av att begränsa droganvändning. Man kan förstås argumentera hit och dit, droger är dåligt för samhället och så vidare, men det faller förstås platt när man inser att alkohol är den mest kostsamma drogen för samhället men ändå är det den som är någorlunda fri att använda.

Men det verkar finnas en motsägelse på en mycket mer fundamental nivå som leder till alla andra motsägelser. Det finns en slags frihet som inte så många verkar bekanta med. Det är egentligen en ganska uppenbar och obetydlig grej men ändå verkar det nästan helt okänt.

Som matematiker kan man stöta på det i vissa specifika tillfällen. Vi kan till exempel studera olika slags geometrier, som euklidiska och hyperboliska koordinater. För att kunna göra det måste man vara fri från koordinatsystem. Om man är fast bestämd att t. ex. euklidisk geometri är korrekt så har man inte ens möjlighet att studera något annat system eftersom dom är logiska motsägelser av varandra. Så vi måste släppa taget om våra preferenser, och om vi gör det öppnas plötsligt nya oändligheter för oss.

Den underliggande friheten i fråga är förstås friheten från koncept; från våra egna bestämda preferenser. Men som generellt fenomen är det här helt och hållet okänt. Folk kan till och med uppleva frigörelse från en förutbestämd trosuppfattning, som kristendom eller politisk tillhörighet, som fenomen är det nästan vanligt, men det som ofta händer efter en sån frigörelse är att personen i fråga söker sig till ett nytt system, istället för att uppleva friheten av att sakna system, och på så sätt ha tillgång till varenda system som finns, och mer därtill.

Det finns absolut noll nackdelar med den typen av gränslös frihet vad jag vet, och det är egentligen väldigt uppenbart, men det enda vi ser omkring oss och i oss själva är en jakt på förutfattade meningar.

Är det så att frihet är det sista vi vill ha? Varför då i så fall? Vi vinner absolut Ingenting på att stänga in oss i ett visst system, och förlorar dessutom väldigt mycket på det. Varför vill vi ha det på det viset, och varför snackar folk om frihet överhuvudtaget när dom hellre vill vara inlåsta?

Frihet är ett tillstånd av att kunna göra bildade val eftersom om man inte är upplyst med kunskapen som utrustar en för att motstå de krafter som gör en till en slav, så kommer man bli en slav. Frihet är inte den enda värderingen. För att en civilisation ska fungera behövs grundläggande gemensamma värderingar.

Frihet för många är ibland kontrollen för andra. Många vill bli befriade av Gud, samtidigt vill de att Gud ska avgöra vad befrielsen är. Befrielse är ju inte skräck, som du kan få hos Satan om du vill istället. Neej, Frihet är hög självkänsla, samtidigt kontrollen, att självkänslan ska va hög och inte låg.

Frihet kan vara att kunna styra din partner, dock är det inte Frihet för din partner,
Frihet för din partner kan vara kontroll över dig, men det är ju inte frihet för dig.

Det var därför det inte funkade mellan Lucifer och Jesus....

"Frihet är rätten att göra allt som lagarna tillåter."

"Människan är fri som fågeln i buren. Hon kan röra sig - inom vissa gränser."

"Människans frihet består inte av att göra vad hon vill. Den består av att hon inte är tvungen att göra det hon inte vill."

"Vi människor längtar efter frihet och oberoende samtidigt som vi strävar efter säkerhet och trygghet."

"Absolut frihet är samma sak som absolut meningslöshet. Människan är bara människa så länge hon är beroende av andra."

"Att göra sig fri är ingen konst; det är att vara fri som är svårt."

Nackdelen är att det kostar kognitiv energi att räkna med osäkerheter. Därför ser vi den egenskapen bara hos den mer intelligenta delen av befolkningen.

Det är en fråga om kapacitet. Folk har inte aktivt valt bort fritt kritiskt tänkande för att de inser någon nackdel med det. De klarar bara inte av det.

Att gå från Euklidisk geometri till icke-euklidisk geometri går väl om man koncentrerar sig lite och är öppen för att förstå vad som händer om man t.ex. ersätter parallell-axiomet med ett alternativ. Har svårt att se att detta kräver en fundamentalt ny sorts frihet. Men visst, att byta system eller se nya möjligheter kan vara en synvända.


Kan man inte se det som att vi har ett belief-set som vi justerar med ny information som vi accepterar och som av logiska skäl kräver modifikationer i andra accepterade beliefs för att vara konsistent och som därför ändrar helheten.


Många jagar sensationer och liknande, men många andra är öppna men kritiska och försöker bli av med förutfattade meningar genom att hela tiden testa sitt belief-set och hålla det konsistent.


Frihet i meningen att sakna grund att stå på vill nog få ha mer än tillfälligt men jag tror inte att folk i allmänhet anser sig inlåsta även om somliga är det. Men visst förekommer det nog att folk vill låsa in sig i en sån sak som religion - kanske för att de vägrar acceptera döden eller för att de vägrar acceptera att aldrig mer får träffa en älskad och avliden vän.

Jag hoppar över de matematiska delarna, inte mitt ämnesområde.

Människan är född till att vara... bunden. Efter det kommer hennes strävan efter frihet. Strävan men aldrig total obundenhet. En människa utan någon förankring i livet, är vilse.

Att ersätta-, eller ens ifrågasätta-, ett axiom är precis det som folk verkar sakna erfarenhet av. Egentligen inte, eftersom nästan alla har upplevt det, men det är ju precis det som frihet är. Att kunna släppa de övertygelser som inte behövs (dvs alla övertygelser).

Folk tvingas till det ibland, när deras övertygelser faller sönder. Men ingen söker det underliggande fenomenet, frihet som sådant. Det är inget nytt, bara ovanligt.

Visst, man kan se det hur man vill, förutom som en jakt på frihet från sitt belief-set.

Dom är inte ute efter att bli av med nåt. Vissa är mer okej med att ha fel, eftersom dom insett att det är dåligt, men som sagt så handlar det då om en jakt på något bättre. Något som behöver ändras mindre och mindre. I slutändan, det perfekta fängelset. Även om man hittar det så verkar det dumt att stänga in sig i det frivilligt.

Min erfarenhet är att det gäller cirka 100 procent av folk, även om just religion är relativt ovanligt på vissa ställen. Men att vägra acceptera nåt är väl ändå ganska onödigt? Ändrar det på nåt av substans?

Om grunden som finns att stå på är någon form av övertygelse så är det väl ändå lite märkligt att det är så vanligt. Man behöver ju inte vara övertygad om varken euklidisk geometri eller någon annan för att kunna använda dom. Faktum är att det är vettigare att inse att dom är motsägelser, eftersom det är så det ligger till, samt att man kan använda båda två, fritt fram. Det gäller förstås inte om man envisas med att använda bara en av dom.

Jag trodde inte att det finns någon som inte är förankrad redan. Min fråga är varför folk försöker förankra sig i nåt som är fullkomligt onödigt och opålitligt. Religion är bara ett exempel. Varenda kotte är troende vad gäller det mesta, och allting är lika opålitligt som kristendom.

Tro gör oss mer fria än vad skeptism gör eftersom det är lättare att släppa taget och kasta sig ut vid tanken på att vara älskad än under känslorna av att vara betydelselös.

Man är en slav och man väljer vad man vill vara slav till. Den enda friheten man har är att välja sin mästare.

Men olika geometrier är ju bara olika axiomatiska system precis som gruppteori, ringar och allt vad det är. Det är ju inte mycket man släpper om man sätter sig in i sånt. Vad är du tänker på som gör att man blir mer fundamentalt fri? Kanske insikten/synen som Joscha Bach uttrycker: “Some people think that a simulation can’t be conscious and only a physical system can. But they got it completely backward: a physical system cannot be conscious. Only a simulation can be conscious. Consciousness is a simulated property of the simulated self.” Jag menar inte att man skall tro på detta vad det än betyder, men om man förstår det han säger, tror jag det innebär en mer fundamental förändring i egna tros-satser.


Ja så är det kanske, men kan du inte konkretisera vad du menar med andra exempel än religion då? Vad är det folk förankrar sig i som är fullkomligt onödigt och opålitligt? Vad måste man kasta av sig för att bli friare?