Hur känner du inför döden?

När jag var liten hade jag ångest för döden men för varje år som gör så blir jag mer "likgiltig" för döden känns det som.

Jag är dock mer rädd för att lida innan jag dör skulle ej förvåna mig om jag får en pissig utdragen sjukdom där man måste utstå lidande innan döden.

Bästa måste ju vara de som bara somnar in under natten när de är äldre....

Det fetade är nyckeln.
Man ska inte tänka på döden förän man tar sitt sista andetag.

Men det är så klart lättare sagt än gjort..

Jag tror det helt motsatta jag.

Jag tror att det är väldigt nyttigt att tänka på döden och att faktiskt acceptera sin egen dödlighet. Man kommer ju dit förr eller senare, vare sig man vill eller inte.

Det enda jag vet är att när jag väl kommer till den där punkten, då det är slut, så vill jag känna mig någorlunda nöjd. Jag vill inte lämna en massa saker ogjort och osagt efter mig. Och jag hoppas att det går någorlunda snabbt. Vem vet, jag kanske har oturen att råka i nävarna på någon seriemördande galning som torterar mig till döds och det är ju inte ett så himla harmoniskt eller värdigt sätt att lämna jordelivet på.

Tänker på det en del. Rent allmänt om man säger så. Jag vill gärna bli minst 100 år och vara pigg. Vill dö av hög ålder.

Men vad är det som säger att man inte kan dö imorgon dag? En bil kanske kör på mig imorgon .

Jag är inte bekväm med tanken på döden. Det beror väl på att jag helt enkelt inte är speciellt religiös.

+1

Likgiltlig inför döden. Älskar livet, och vill inte dö men har verkligen ingen ångest om min tid skulle vara inne.

Det är en naturlig del av livet och någonting som jag har bearbetat för länge sedan. Jag har många gånger mediterat på idén, åldrande, känslan av att vara gammal och döden.

På sätt och vis ser jag framemot det. Kanske vaknar upp på nån annan planet med en helt ny karaktär och måste ut i rymden för och kriga? Haha, vem vet. Om man slutar och existera för all evig tid så är det ju som en djup sömn utan drömmar. Låter avslappnande.

Brukar tänka på vad filosofen Epikuros sa: ”Där jag är, är inte döden. Där döden är, är inte jag.

Har länge längtat efter att dö. Lever ett gott liv men det är något vackert med döden som livet saknar.

Den eviga sömnen. Att slippa tänka på framtiden eller ha några bekymmer öht.

Döden kommer bli fantastisk när den väl infinner sig.

Tills dess hittar ni mig på stranden med en öl

Jag hade en tid när jag var mindre där jag fick reda på att solen kommer att slockna och allt ting kommer att vara över för allt. Där jag fick en otrolig döds ångest, jag vart kristen det hjälpte lite men det var inte hållbart. Har alltid känt att det inte finns en gud eller en högre makt som bestämmer. Nu är jag inte rädd för att dö, eftersom som många andra resonerar i tråden är att jag ser döden som en frihet från detta liv. Inte för att detta liv är något jag inte vill leva, utan ett liv som jag vill plocka all frukt från och njuta av vad det har. Men döden är en upplevelse tror jag då våra celler kommer vilja kämpa för att fortsätta medans vår själ vill gå. Eftersom våra celler är programmerade för att få oss att överleva, medans vår själ (energin som finns inuti oss) vill fortsätta. Energi omvandlas hela tiden och vill inte var still. Den vill bli ny eller bli sammanförd till all annan energi. Och eftersom vårt universum är uppbyggt på energi kommer vi åter bli en del av det. Vilket gör att vi fortsätter existera oavsett bara i andra former i olika tider. Men våra cellers kamp är det som gör oss rädda, de vill inte sluta existera utan frodas, leva vidare. Därav tror jag att vi får våra döds ångest ifrån och den dramatiska synen vi någons död, då cellerna kämpar med näbbar och klor för att fortsätta existera.

Håller med

Döden är den enda garantin du får i livet.
Det som är grejen med döden är också att det är en större smärta för de efterlevande än för den avlidne, jag har märkt att många har dödsångest nu för tiden, det är något jag kopplar till att döden inte är något du kan styra över själv samt att det är något fullständigt okänt, vi vet inte vad som händer och det skrämmer många.

H.P Lovecraft sa det bäst:
"The oldest and strongest emotion of mankind is fear, and the oldest and strongest kind of fear is fear of the unknown"