Hur känner du inför döden?

Om du föds som människa kommer du att dö innan du lever 100 år.

Jag är väldigt rädd att tänka på att dö smärtsamt av sjukdomen.

Har du någonsin tänkt på slutet på ditt liv?

När jag var yngre var jag inte så brydd, bara ännu en okänd grej på horisonten man inte kan göra något åt. Det var nog efter min första gång med rökt n,n-DMT som jag fick uppleva utplåningen i sin helhet, utan att få någon ordentlig tripp. Att bara få sitt sine totalt utplånat i steg för steg, tills ingenting var kvar. Det var läskigt, i och med hjälplösheten. En simulering av total utplåning, med andra ord. Det gav mig något perspektiv på döden som ett tag var rät ångestfylld och i det närmaste något av en existentiell panik. Det var tre år sedan nu. Idag jobbar jag på det fortfarande, men jag har börjat bli mer och mer okej med att vara dödlig och att döden innebär evig utplåning, något som också är min övertygelse. Det har också hjälpt att befinna sig i situationer där evig utplåning uppenbarar sig mer som en nåd mer än något annat, vilket har hjälpt väldigt mycket faktiskt. Snart är man väl fri från den fasen i livet, förhoppningsvis blir livet bättre eftersom man vill göra det mesta utav det. Jag vet inte med säkerhet dock, utan man kör på hoppet om att få ha det lilla man har, och av någon anledning tycker den mänskliga hjärnan om sådana parametrar.

Jag kommer inte dö en smärtfull död, förmodligen kommer en sjukdom som cancer eller demens ta mig och då står hagelgeväret i vapenskåpet.

Vården av äldre och sjuka är skrämmandes.
Jag jobbade som assistent ett tag, en kille fick andningsproblem så jag ringde ambulans och han fick ligga inne på sjukhus några dagar.
Jag var tolk åt min brukare och hjälpte till med småting under hans vistelse.'
En kväll ropade rumsgrannen, ganska svag röst men ändå ganska gällt och högt (svårbeskrivet)

En grupp sköterskor var då inne hos henne och bad henne att inte skrika eftersom det skrämde de andra på avdelningen.
Rumsgrannen var tunn som en stjälk och hade slang i näsan, syrgas?
Dagen efter kom jag tidigt in på avdelningen, de rullade ut henne på en bår - avliden.

De skriken hon gav ifrån sig kvällen innan var hennes dödsskrik, hon visste förmodligen att hon var nära döden.

Jag skulle kunna skriva ganska mycket om hur äldrevården fungerar, eller inte fungerar. det är dödens väntrum och döden är inte vacker.

Jag gick nog mycket OT på denna fråga men den är solklar för mig

Jag var död i miljardtals år innan jag föddes. Man saknar ingenting när man inte existerar. Man kommer dö oavsett vad man gör. Därför är jag inte rädd för döden.

Döden är ofarlig. Det är värre med resan dit. Typ, 70 till slutet.

Tror alla kapitel i livet har sina fördelar. När man gammal kan man ägna sig åt läsa mycket, odla sina rosor och sådant man kanske inte tycker viktigt som yngre. Man tänkar nog inte likadant då som nu. Det är nog ganska skönt veta att "eländet" snart slut och man kanske till och med ser fram emot döden ?

När man ser en riktigt gammal människa så tycker man ibland synd om denne för de kan inte gå utan rullator och allting ser väldigt jobbigt ut. De kanske tycker synd om oss också?

redan levt på övertid länge , så länge döden kommer fort så är det inget att va rädd för alls

ett kliv in i evigheten och lugnet enbart

Jag är inte det minsta rädd för döden utan det tröstar mig med döden och jag har alltid sett det som en styrka hos mig själv att jag inte har någon existentiell ångest alls. Vill du verkligen leva för alltid? nej fy fan !. Det som dock skrämmer mig är rädslan för smärta. fysisk smärta som man potentiellt kan uppleva i detta liv.

Jag har tänkt en hel del på döden. Att vara död i sig själv är väl inte skrämmande kanske, men det är själva vägen dit som skrämmer mig.

Nu skulle jag vilja slippa livet som är meningslöst så skulle jag kunna få dö snabbt så ja gärna.

Döden kommer att vara en befrielse.

Hoppas man får mycket smärtstillande