Citat:
Ursprungligen postat av
turtlesequence
Jadu, inte supersmidigt liv.
Nej, jag fattar inte riktigt vad jag håller på med... Därför blir jag så trött på mig själv och jag tycker att jag är helt jävla trasig.
Och jag försöker hitta orsaker och samband till detta vilket upptar en del tid. Men jag kan ju hitta något eller iallafall man kan ju inte peka på en orsak och varannan säker på att det var därför.
Citat:
Ser att du skrev mitt på natten. Jag var också vaken då. Klarvaken. Odefinierbar ångest av medelnivå.
Man undrar ju hur sjuk i huvudet man är när man inte ens vet varför man ballar ur. Oftast är man ju besatt av ett visst orosmoment eller några få orosmoment, vilka man återkommer till och ältar. Men sen kan man vara uppskruvad och på helspänn, helt utan uppenbar anledning. Även då har man ju fysiska symptom och då tänker man att det kanske är något fysiskt fel.
Citat:
Märkligt på något sätt att FB ska vara det bästa sättet att få prata av sig.
Ibland behöver man få ur sig saker, men det finns ingen psykolog eller liknande att tillgå. Speciellt inte kl 3 på natten. Möjligen finns en psykolog på akutpsyk. Men det känns dramaqueen att bege sig dit! 😁
Man får "körare" av ångest, som visserligen inte är lika kraftfulla såsom regelrätta panikångest-attacker men som är tillräckligt besvärliga för att man tror att man håller på att tappa det helt. Men dessa "mindre" körare lägger sig ju tillslut eftersom att kroppen inte orkar vara i ångestillstånd hur länge som helst.
Citat:
Sovit max 3 timmar i natt. 1 1.5 h period. Känns fysiskt som värk och gift i ådrorna. Mentalt oväntat pigg men ändå trött. Natten kändes klassisk nojjig. Varit där förr men trodde faktiskt att jag blivit mycket bättre med åren.
Jag har upplevt många sådana nätter. Även i tonåren med hjärtklappning osv.
Värk i muskler är ett återkommande gissel. Speciellt rygg, nacke, axlar...
Citat:
Ser likheter i mycket av det du skriver men det verkar som vi är på olika "platser" i livet. Jag är nog äldre samt har fru och barn. En anekdot ang det är att det var min fru som hittade mig en gång i tiden i 30-årsåldern. I nyktert tillstånd i en arbetssituation. Jag mådde förvisso ovanligt bra då så utrstrålande väl inte "psyko" haha. Är inte ful och har haft goda möjligheter innan men mest ofrivillig celibat och precis som du beskrev, hittade mycket behag i kraftig fylla. Blev dock inte alkholist.
Jag tvivlar inte på att personer med "issues" kan bli bra föräldrar. Men personligen är jag skeptisk till att föröka mig då jag misstror min förmåga i avseendet.
Jag har haft en del möjligheter till det täcka könet, ty jag ansågs attraktiv men jag har ju burit på en inre trasighet vilket fått mig hellre att vilja isolera mig.
Citat:
Gissar att oron och tankarna hjälpte mig lite där genom att jag hela tiden självreflekterar.
Låter som en hälsosam självreflektion och tyder på självbevarelsedrift! 😁
Citat:
När vi fick barn tänkte jag mest att det kanske är något som kan ge en känsla av mening. (är tyvärr oftast låggradigt deprimerad sedan 20-årsåldern.). Barn var mest asjobbigt och ledde till utmattning och sjukskrivning. Lite egositisk tänker jag att de kanske kan ta hand om mig om jag blir gammal.
puh...
Jag tror att alla påfrestningar ångest innebär och har inneburit, gjort att jag möjligen är låggradigt deprimerad på konstant basis (låggradig, långvarig depression är "dystymi" eller "persistent depressive disorder").
Just det att barn ju innebär såpass mycket "extrajobb" samt att man inte längre kan vara "självisk" kan för mig verka avskräckande. Det är ett stort ansvar!
Men det sägs ju att det räcker med att vara en good enough parent! 😁
Citat:
Tog några öl igår och under 2-3 timmar var livet ok. Men som du säger, det löser ju inget. Tyvärr inte heller hittat någon medicin som jag känner skulle funka men funderar mycket på att återuppta mirtazapin eftersom sömenn är så kass.
Har ingen NPF diagnos. Gjorde en förundersökning för några år sen men läkaren tyckte att det inte fanns skäl att gå vidare. Förklarade inte varför men det kan säkret stämma. Enligt skattningar så är jag precis på gränsen. Sorry om jag skriver lite huller om buller idag men lite kaos i hjärnan.
Vet inte om man skulle bli hjälpt av en diagnos heller. Tillgång till CS mediciner tänker jag av riskerar att öka ångesten istället.
Vilken diagnos skulle varit aktuellt i ditt fall?
Citat:
Mina försök till tips för att få livet att bli lite lättare (som funkar ibland) är att träna hårt (men inte så hårt att du går sönder eller får feber). Och göra fysiska saker i allmänhet. Skärmliv och modernt liv i allmänhet är sämst. Har dock haft mycket ångest och problem innan internet fanns också (yes, that old). Och att klassikern "fake it till you make it". Låtsas att du mår bra, gör en "rollperson" som är mer som du önskar och spela den rollen. Byt till en pigg klädstil. Utsidan kan hjälpa att spegla en insida som du ömskar fanns. Jag hade bara svart på mig, lyssnade på blackmetal och identifierade mig med mörker fram till 28. Sen bestämde jag mig för att klä mig "som vanligt folk", "sälja ut mig" och försöka få till ett förhållande med godtycklig flicka även om jag egentligen allitd letad efter romantisk sann kärlek. Det funkade då och bröt en lång ond spiral. Som du förstår var det ju inte lösningen på allt eftersom jag fortfarade har problem och skriver här. Men utan den förändringen vet i fan var jag varit idag.
Meditiation har jag försökt mig på sedan 18-årsåldern och vill gärna säga att det funkar men får aldrig ro och kan inte hålla kvar vid det.
Hoppas du hittar något sätt att hitta lite lugn och harmoni.
Det var bra tips. Har ägnat mig en del åt meditation i perioder.
