Ni med generaliserat ångestsyndrom

Ok, jag trodde att autister oftast inte är så bra på att läsa av sociala situationer och andra människors känslor (mentalisering).


När jag väl är intresserad av något, vilket sällan inträffar, skyfflar jag mer än gärna bort allt annat. Gäller att ta vara på tillfället...


Men ju mer aktiv jag varit under dagen, desto svårare att varva ner och släppa tankar på jobb eller dylikt.

Jag har ganska livlig fantasi till skillnad från autister. Dessutom, när jag ibland tappar fattningen, kan jag inte tänka logiskt.

Det är väldigt induviduellt. Men som sagts, man är dålig att läsa av. Men det betyder inte att man inte kan påverkas.

En NT har nog en större chans att koppla att han/hon fick en viss sinnesstämning för att de märkte att det var en annan som "smittade av sig" medans en ASD inte förstår varför de plötsligt fick en viss sinnesstämning.

Någon mer med GAD som har väldiga problem med andningen? Min andning är väldigt dysfunktionell och andas oftast snabbt och ytligt vilket leder till sjukt jobbiga symtom som tex. Andnödskänsla, tryck över bröstet, extremt ont i axlar och nacke. Har haft detta i många många år och provat allt men inget hjälper. Kan inte koppla av tillräckligt mycket för att göra andningsövningar och benzo eller några andra mediciner hjälper inte heller direkt. Har blivit utslängd från psykvården för dom anser att dom gjort allt dom kan för mig utan nån förbättring. Har dock fått sjukersättning på heltid för jag klarade inte min arbetsträning på soc. Ligger mest hemma om dagarna men försöker ta mig ut och göra grejer fastän det är jobbigt. Men går ju inte att njuta av nånting när man mår så kasst alltid. Hela jag är bara ett enda stort symtom. Har kroppsliga symtom även när jag känner mig bättre psykiskt. Hopplöst!

Min andning är nog ganska ytlig.

Jag upplever att kroppen domnar bort. Framförallt fötter och ben. Det sticker i huden. Jag känner yrsel.

Jag upplever att jag är stel i nacke, axlar och rygg. Därmed känner jag ömhet och smärta i dessa kroppsdelar.

Huruvida mina ovanstående symptom hör ihop med andningen vet jag dock ej.


Övning, övning, övning.

Jag är inte säker, men jag har för mig att ångestdämpande substanser tenderar att förlora sin verkan på sikt. Kroppen finner en ny normalnivå.


Konstigt beteende.


Ta små steg i taget. Betrakta inte "bakslag" som bakslag - betrakta dem istället som en erfarenhet.


Nej, måendet sänker sig som ett tungt skynke över tillvaron och färgar upplevelserna därefter. Ta små steg, testa sig fram.

Jag har mindre ångest då jag är hemma - då kan jag oftare känna kontroll över situationen samt jag kan välja och begränsa stimuli. Jag kan välja och kontrollera hur mycket stimuli jag föredrar att ha, vilket brukar innebära litet stimuli. En aktivitet i taget. Jag brukar balla ur om det sker alltför mycket på en gång. Lugn och ro är min melodi.

Jag blir mycket snabbt uttröttad och matt.


Det är vanskligt att distrahera sig från starka symptom och starka känslor eftersom att de till sin natur är så pass påtagliga. Tillslut blir symptomen det enda man kan fokusera på - vilket leder till en känsla av hopplöshet eftersom att man upplever sig vara fast i tillståndet. Ett tillstånd som är allt annat än behagligt.


I övrigt kan följande nämnas:
Jag kallsvettas.

Jag får plötsliga känslor av värmevågor genom kroppen, framförallt lår och rygg.

Det verkar som om att jag ständigt går omkring med en känsla av overklighet. Ungefär som om att jag befann mig i en dimma, bubbla, avskärmad, borta, bortkopplad, helt väck.

Jag har ju hjärtklappning vilket känns som om att hjärtat håller på att hoppa ut ur bröstkorgen. Det dunkar i öronen.

Det susar och piper också en hel del i öronen.

Ibland får jag obehagliga känslor av fjärilar i magen trots att det inte finns anledning. Det kan kännas som om att jag åker en åkattraktion på ett tivoli - trots att jag bara ligger i min säng och skall sova.

För övrigt är jag rastlös, på spänn, redo, trött, seg, omotiverad, slö, irriterad, otålig, okoncentrerad, överväldigad i största allmänhet, stel, darrig, tankspridd, trög, virrig samt rörig i huvudet.


Frågor:
a) Hur länge har du upplevt dina symtom?
b) Vad utlöste symtomen?

Ja ketamin är det som funkar för mig men är ju inte en långsiktig lösning då levern,pissblåsan tar stryk och dyrt. Så nu är jag utan och börjat göra minst 10min feel safe meditation på youtube varje morgon och kväll. Känns fan som de gör skillnad i mitt mående. Men ska hålla i det och se om nån månad

Eh en fråga: förekommer GAD i skov? Jag upplever det så för min egen del. Kan vara näst intill oberörd och risktagande i perioder för att sedan ha det mer intensivt.
Tar ett exempel: mådde ganska bra i december men blev stressad i januari på grund av faktiska stressorer. Det ledde fram till att jag i slutet av januari var ett litet nervrak, åt oxascand nästan dagligen i låg dos för att ta av topparna, och slutade med att jag börjde få ganske rejält nojiga tankar och var väldigt nära att tappa kontrollen över tillvaron. Funderade på allvar om det var dags att ta sig till akutpsyk. Sov mycket lite på slutet.
Sen försvann stressorerna men ett par dagar senare åkte jag på rejäl migrän (klassisk, med aura) som gjore mig sämre och passiviserade en vecka till. Mycket GADDigt under denna tid.
Men, nu i tisdags vände det som på ett femöring. Fick superladd och åkte till gymmet, upplevde mig som minst 20% starkare än vanligt. Tog rekord i bänk och var lite speedad. Sov max 50% av normal sömn senaste två nätterna med har ändå energi och känner mig kanon på det hela taget. Inget GADDigt utan snarare lite provocerade i beteendet. Kåt på första gången på ett bra tag. Frun undrar så klart vad som står på hehe. Alltså, det är ingen mani eller så, har ju koll på verkligheten och har inte legat med grannen
Jaja, skumt är det i alla fall. Har ni andra liknande upplevelser? Att det går i perioder/episoder?

Under perioder med mycket stress och påfrestningar, lär ju GAD:en bli värre. Är man trött och inte sköter diet, sömn osv blir effekten desto värre.

Under stressigare perioder blir mina eksem värre och det kliar så s*t*ns. Mer hälsbränna och yrsel. Mer illamående och mindre aptit. Mer hjärtklappning och sämre sömn med "rörigare" drömmar.

Jag går ofta runt, avskärmad, som i en bubbla, som en robot. Ibland handlingsförlamad och apatisk. Upplever då att ljus blir obehagligt bländande. Jag blir passiv, ängslig och orolig. Tar inte in sinnesintryck och information utan istället är jag helt borta i huvudet. Tröttheten är ibland övermäktig.

Jag försöker ofta maskera min oro och nedstämdhet.

Hehe, vilken jävla mes-sjuka detta är alltså. Är så man vill ge sig själv en örfil. "Man the fuck up cunt!" typ. Gled efter förra veckans trevliga känslor ned i medelångest och allmän obalans. Mycket värk i huvud och nacke samt halsbränna mm. Stirrhöns.
Är mest passiv nu. Önskar jag kunde få slappna av och ha energi att göra saker igen. Känns ibland som allt bara är hittepå. Som om man skulle kunna ruska av sig skiten. Nu måste jag äta sömnmedel igen. Har några immovan kvar samt drivor med lergigan. Några 100 mirtazapin också.
Vad är det för jävla fel liksom?

Har du blivit utredd för om du har andra saker förutom GAD? Det är ju lite av en slaskdiagnos egentligen men luddiga kanter. Har du hittat någon medicin som hjälper? Personligen är jag väldigt mycket emot medicin för jag vill tro att jag är frisk. Skiträdd för att mediciner ska fucka upp hjärman också. Litar inte på vården, inte för att jag tror de vill ont utan för att de inte förstår att de är stryda av de stora bolagens behov av att tjäna pengar. (hehe och säger man sån't här så säger dom att man är paranoid också haha)

Med det sagt så gav mirtazapin mig sömn några månander förra året och vetskapen om att jag hade ett par paket oxascand underlättade också. Men den nya läkaren jag har totalvägrar all benso och även Z-analoger så nu är det bara allergimedicin som gäller (tycker inte det hjälper mot ångest)

Absolut, det är verkligen så att man vill ruska om sig själv och slå sig själv men det hjälper ju inte? Hade det hjälpt att slå sig själv, hade jag slagit ihjäl mig själv för länge sedan.

Jag är verkligen en tafatt virrpanna som inte kan samla tankarna och fokusera på någonting. Vilket är väldigt opassande eftersom mitt yrke går ut på att ha många bollar i luften och multi-taska. Mitt minne är åt helvete och mitt logiska tänkande lyser med sin frånvaro. Det bubblar och pyr av ilska och irritation som jag förvisso kan hålla tillbaka. Jag borde verkligen ha ett hjärndött arbete.

Ja, livet kan titt som tätt glida på hyfsat bra med energi och hoppfullhet, men sedan kommer plötsligt ett bakslag från ingenstans. Panikattacken jag fick för ett tag sen kom plötsligt när jag var avslappnad efter mycket jobb.

Har inga andra formella diagnoser än ångestsyndrom. Har dock ganska nära släktingar med neuropsykiatriska diagnoser. Då ökar väl sannolikheten att man själv har en NPF-diagnos? Dessutom en annan ännu närmare nära släkting med div issues vilket innebar inläggning på psyket samt självmordsförsök.

Har du någon annan diagnos?

Jag har SNRI samt Lergigan och Propavan. Tar jag inga lugnande, blir jag vaken om natten och funderar och lyssnar på min hjärtklappning och tinnitus. Eller så sover jag ytligt och har uppvaknande under natten. Stresshormoner slår i taket när jag får möjlighet att tänka och inte kunna distraherad mig.

Du känner bäst själv om du vill ha medicin men det kan i vissa fall vara mycket jobbiga in- och utsättningssymptom. Jag tycker det är ganska tjatigt att behövande komma ihåg att ta medicin och ha koll på hur mycket man har kvar osv. Det blir ytterligare ett stressmoment!

Mitt måendet är bättre med SNRI men det verkar som om dess effekt avtar något och jag misstänker att jag blir väldigt trött av SNRI. Jag blir ganska dum i huvudet av Lergigan och Propavan.

Det är pågår ett konstant "tankebrus" i min hjärna. Små saker blir stora och övermäktiga. Ofarliga saker blir farliga. Jag försöker hela tiden sysselsätta mig. Om jag inte gör något, får jag snart panik.

Gör jag något misstag, tycker jag att jag är dålig och så ger jag upp. Ofta vill man bara dra täcket över sig och försvinna, som den patetiska och meningslösa person jag är.

Senaste gången jag kände viss "eufori" eller "lycka" vara en dag förra sommaren, med gott väder. Jag tog någon/några stark och skruvade loss plåtskärmar från bilen som jag skulle lacka om pga rost. Då kände jag total närvaro, inga tankar eller orosmoln. EN stund av lycka på åtta månader??

Alkohol som medicin är dock förkastligt egentligen. På krogen har jag aldrig siktet inställt på töser utan min stora passion då var att bli någorlunda på lyset. Men nu är det ganska länge sedan man var ute. Mina gamla polare har barn vilket inte jag har, dessutom skiter jag ofta i att ta kontakt. Man skall inte ha barn med ett labilt psyke jag har.

Jadu, inte supersmidigt liv. Ser att du skrev mitt på natten. Jag var också vaken då. Klarvaken. Odefinierbar ångest av medelnivå. Märkligt på något sätt att FB ska vara det bästa sättet att få prata av sig.
Sovit max 3 timmar i natt. 1 1.5 h period. Känns fysiskt som värk och gift i ådrorna. Mentalt oväntat pigg men ändå trött. Natten kändes klassisk nojjig. Varit där förr men trodde faktiskt att jag blivit mycket bättre med åren. Ser likheter i mycket av det du skriver men det verkar som vi är på olika "platser" i livet. Jag är nog äldre samt har fru och barn. En anekdot ang det är att det var min fru som hittade mig en gång i tiden i 30-årsåldern. I nyktert tillstånd i en arbetssituation. Jag mådde förvisso ovanligt bra då så utrstrålande väl inte "psyko" haha. Är inte ful och har haft goda möjligheter innan men mest ofrivillig celibat och precis som du beskrev, hittade mycket behag i kraftig fylla. Blev dock inte alkholist. Gissar att oron och tankarna hjälpte mig lite där genom att jag hela tiden självreflekterar.
När vi fick barn tänkte jag mest att det kanske är något som kan ge en känsla av mening. (är tyvärr oftast låggradigt deprimerad sedan 20-årsåldern.). Barn var mest asjobbigt och ledde till utmattning och sjukskrivning. Lite egositisk tänker jag att de kanske kan ta hand om mig om jag blir gammal.
puh... Tog några öl igår och under 2-3 timmar var livet ok. Men som du säger, det löser ju inget. Tyvärr inte heller hittat någon medicin som jag känner skulle funka men funderar mycket på att återuppta mirtazapin eftersom sömenn är så kass.
Har ingen NPF diagnos. Gjorde en förundersökning för några år sen men läkaren tyckte att det inte fanns skäl att gå vidare. Förklarade inte varför men det kan säkret stämma. Enligt skattningar så är jag precis på gränsen. Sorry om jag skriver lite huller om buller idag men lite kaos i hjärnan.
Vet inte om man skulle bli hjälpt av en diagnos heller. Tillgång till CS mediciner tänker jag av riskerar att öka ångesten istället.
Mina försök till tips för att få livet att bli lite lättare (som funkar ibland) är att träna hårt (men inte så hårt att du går sönder eller får feber). Och göra fysiska saker i allmänhet. Skärmliv och modernt liv i allmänhet är sämst. Har dock haft mycket ångest och problem innan internet fanns också (yes, that old). Och att klassikern "fake it till you make it". Låtsas att du mår bra, gör en "rollperson" som är mer som du önskar och spela den rollen. Byt till en pigg klädstil. Utsidan kan hjälpa att spegla en insida som du ömskar fanns. Jag hade bara svart på mig, lyssnade på blackmetal och identifierade mig med mörker fram till 28. Sen bestämde jag mig för att klä mig "som vanligt folk", "sälja ut mig" och försöka få till ett förhållande med godtycklig flicka även om jag egentligen allitd letad efter romantisk sann kärlek. Det funkade då och bröt en lång ond spiral. Som du förstår var det ju inte lösningen på allt eftersom jag fortfarade har problem och skriver här. Men utan den förändringen vet i fan var jag varit idag.
Meditiation har jag försökt mig på sedan 18-årsåldern och vill gärna säga att det funkar men får aldrig ro och kan inte hålla kvar vid det.
Hoppas du hittar något sätt att hitta lite lugn och harmoni.

Är varje dag en kamp?
nej men vissa dagar börjar jag med whiskey i kaffet

Känns det mesta överväldigande?
beror på men vissa dagar vill jag beskriva att gå ut med soporna att jämföra med att bestiga mount everest

Är ni obeslutsamma?
tvärt om

Har ni svårt att ta beslut?
nej

Har ni hjärtklappning?
det händer

Får ni känslor av både värme och kyla i kroppen?
ibland har jag frossa, sitter och skakar som ett asplöv, ibland får jag värmeslag och svettas.. oberoende temperatur

Har ni ofta huvudvärk?
Ja men det beror mest på bieffekter av stroke

Har ni yrsel?
Ja men det beror mest på bieffekter av stroke

Har ni tinnitus?
Ja, de där med att ha högsta volym till motörhead och liknande musik i lurarna i 20+ år är ingen bra idé

Är kroppen spänd; framförallt käkar, nacke, axlar, rygg?
nacke och axlar, konstant.

Blir ni trötta i kroppen fort?
24/7

Har ni svårt att koncentrera er?
beror på vad jag gör men det kan ha med diagnostiserad ADD att göra

Är ni glömska?
farmor på 80+ har bättre minne

Är ni virriga?
fråga mig inte om vägen.

Är ni trötta?
kroniskt trött tvättbjörn

Är ni "sega" och tröga?
24/7 men samtidigt pessimist

Får ni ibland en känsla av att vara tom i huvudet?
efter en stadig holk, tack och lov.

Känner ni, då och då, hopplöshet?
mer ofta än inte

Känner ni, då och då, uppgivenhet?
när jag är nykter... nykterhet är överskattat

Är ni stresskänsliga?
alltid varit

Upplever ni förändringar som stressande?
ja, de känns som min IQ halveras, typ.

Är ni irriterade?
beror på situation men jag är lättirriterad ja, speciellt på småsaker. skulle det börja brinna eller bli slagsmål, vid hot eller fara känner jag något sorts lugn och har en fokus och vet exakt vad jag ska göra.

Är ni arga?
nej, men bitter.

Är ni otåliga?
oftast, ja

Har ni rusande tankar?
24/4 om jag inte hällt i mig en kvarting.

Har ni stort kontrollbehov?
beror på vad det gäller men ja, oftast.

Ängslas ni mycket?
över tammefan allting, katastroftangar, värsta cenario... över allt, hela tiden, minsta lilla grej.

Oroar ni er, hela tiden, över allt och inget?
ja

Grubblar ni mycket; lever ni era liv i huvudet?
enda gången jag kan fokusera och få det tyst, lugnt och skönt i skallen är full lika a kastrull eller efter en joint

Har ni katastroftankar?
ja, t.ex en gång när jag på jävulskap tejpade igen cigarettpaketet för en kompis, senare när jag kom hem började hjärnan bråka "tänk om hon håller i sin nyfödda bebis och inte får upp paketet, tänk om hon bråkar med paketet så mycket så hon tappar ungen, tänk om ungen dör, det skulle vara ditt fel, skulle hamna i fängelse, du skulle vara skyldig till dödsfall av en bebis" så jag ringde och talade om, hon skrattade åt mig..

Har ni "inkräktande" tankar?
väldigt sällan men det händer, speciellt vid helt oväntade situationer

Har ni ångestpåslag utan uppenbar anledning?
när jag åt antidepressiva hände det 2-4 gånger i veckan, efter jag slutade händer det 0-1 ggr i månaden

Har ni overklighetskänslor?
när jag tar LSD :P

Isolerar ni er?
Jag gillar ensamhet, folk är skräp, energitjuvar och sällan värda tiden.. förutom mina syskonbarn och min syster

Hur började er ångest?
första gångerna var jag 19 år

Började den utan någon särskild, uppenbar anledning?
out of the blue, kollade på tv en kväll och fick bara en plötslig överväldigande känsla av att någonting fruktansvärt var på väg att hända

Vilka strategier har ni för att parera symptomen?
cannabis eller alkohol


Vilka strategier fungerar bäst?
cannabis eller alkohol

Lustigt att du nämnet det... Jag och mina 2 systrar har vuxit upp under samma förhållanden. En farsa som nästan varje dag betonade hur värdelösa vi var, och att hur bröd var mer värt än vad vi var. Så är det bara jag, lillebrorsan som lever med konstant ångest och mindervärdeskomplex. Jag har fått förklarat för mig av psykolog att människor är olika känsliga, och det är en jävligt tung börda att bära för mig. Men det är så det ser ut... Jag kan bli avundsjuk på mina syskon som jag pratat med. Som visserligen har väldigt många hemska minnen och känslor från åren under det taket. Men som inte alls kan relatera till den ångestbördan jag känner.