Kulturmannen

Det är ju en utskälld figur i vårt feminiserade tidevarv. Men han bär vår västerländska kultur på sina axlar. Inte sant?

Kritiken och den feminiserade lustmordet på kulturmannen andas dilettantism. Män står alltid för det genombrytande och det själsliga förtrupperandet.

Jag menar, vad för sorts konst skapar kvinnor egentligen? Det är alltid reaktionärt, småskuret och känslobetonat.

Kulturmannen däremot går in i konsten med den dödsföraktande, själsdestruerande ansatsen att förgöra sig själv och hela världen. Den kulturella motsvarigheten till att uppfinna atombomben - I am become death!

Vad har den kvinnliga kulturskapande sektorn att jämföra med? Det är enbart småaktigt, inskränkt, ofullbordat kotteri av den nesligaste och av barnajoller framvärkt imbecillt stelnande slag i luften mot fantasispöken.


Är kritiken mot kulturmannen obefogad?

Är kulturmannen egentligen helt missförstådd av en feminiserad kulturetablissemang som undermedvetet känner att det är oäkta och inte egetligen klarar av att leva upp till de intellektuella anspråk som den vita kulturmannen gjorde till sina jaktmarker?

Kulturmannen är inte sällan själv en produkt av den feminiserade värld han söker dominera.

Oftast är det kvinnor som gör kulturmannen till just den han söker vara. Det är ett symbios.

Om kulturmannen gjorde sig fri de regler han ändå spelar med, d v s den rådande kulturmarxism han spelar med i, skulle han varit beundransvärd, men alltför ofta är han bara ett torn eller en häst på schackbrädet.

Menar du att kulturmannen är en feministisk skapelse? Att det i tidernas begynnelse var den gränsöverbrytande kulturskapande geniala mannen som inte hade något namn för hans varande var självklart. Och sedan i den liberala demokratin där allt av värde devalveras till sin allra mest ovärdiga, primitiva och köttsliga form när den kvinnliga sinnevärlden upphöjdes till något gudomligt väsen, inte helt olikt den kulturmystik som omgärdar diverse efterblivna ursprungsbefolkningars livsväsen i form av vidskeplighet och andlig infatilitet.

Men det ävensomatt det är så negerar inte det faktum att den vita kulturskapande mannen som en spjutspets är ett obestridligt fyrtorn för den mänskligs upplevelsen och utforskaren av det existentiella på ett högre plan.

Det handlar i stor utsträckning om en revirkamp - för status, utrymme att försörja sig på att åka runt och hålla välbetalda föredrag, sitta med i tv-soffor (från Babel till Kristallengalan, typ), välbetalda tjänster i en krympande gammelmediesektor, chefsjobb på museer och andra statliga institutioner, professorsstolar osv. För att skapa mer utrymme till "flamstanter", influencers och sociala-medier-präglade pratmakare har det varit nödvändigt att försöka nedvärdera bilden av det typiska kreativa geniet som skapar unika konstverk (inom litteratur, musik, bildkonst, film) - verk som är unika och som strävar till att ha lång livslängd.

Att vi idag knappast ser några nya kulturskapare av typen Norman Mailer, Lars Ahlin, Ingmar Bergman, Gunnar Ekelöf, Karin Boye, Carl Milles, The Who, Andrzej Wajda, Jörn Donner osv beror inte på att den sortens begåvningar inte finns längre, utan på att dagens kultursfär, massmedier och "kulturindustri" inte längre matchar fram dem, inte ger något utrymme åt dem. Både Lars Ahlin, Eyvind Johnson, Pär Lagerkvist och Karin Boye hade funnit det helt omöjligt att få till den sorts litterära karriärer de byggde upp för 50-100 år sedan om de debuterat på 90-/00-talet, och samma sak gäller många rockband och rock-/popartister från 60-80-talen: de hade omöjligt kunnat etablera sig idag. Det går inte ens att tänka sig Vilhelm Ekelund, Eyvind Johnson eller Ingmar Bergman som gäster i Babel, de hade inte passat in i det formatet, och det gäller också t ex John Le Carré eller Doris Lessing. Kulturmannen-bashandet är medias anpassning till detta.

Anar vi en medelålders akademiker med svart polotröja här? Snaggad, mörka glasögonbågar och en förkärlek för Appleprodukter?

Kulturmannen som han ser ut idag, avsåg jag, utgör symbioset. Men som Hepcat ovan skriver, den verkligen kulturmannen som han såg ut för 50-100 år sedan hade aldrig fått komma fram idag.

Tanken med det jag skrev är alltså att dagens kulturklimat behållit idén om en kulturman men på sina egna villkor, inte hans.

Dom pratade om kulturmannen i ett avsnitt i Svärges Radiopodden Snedtänkt. Också programlett av kuksugarsperma i hipsterskägget Kalle Lind och två vrålblåsta mensmystiker från kultursvängen. Båda gästerna beskrev kulturmän som bebisar som behövde/inte klarade sig utan att dessa kvinnor fick gå in och stötta och att kulturmännen dom träffat i sin yrkesroll var patetiska och lättkränkta och revirpissande nollor.

Om man läser artiklar av kulturskribenterna på kvällstidningarna förstår man att dessa är jättebebisar som poserar för att få ligga med kulturkoftor.

Dagens kulturmän är en sorglig skepnad.

DN ringde och ville ha tillbaka en av sina medarbetare.

Är dom det då menar du, jättebebisar? Varför ska man ta surfittorna på ordet? Alla bevakar så klart den positionen man själv har kloat sig fram till.

Den svänska arketypiska kulturmannen? Jag förstår inte varför han skulle vara så relevant. Men visst, i viss mån kan man nog säga att han är ordentligt medskyldig. Att han har breddat väg och möjliggjort för uppkomsten av ett blåbrunt Svärje med dålig motståndskraft genom att själv pusha för vissa värderingar och narrativ.

Han är mellangeneration i kulturklanen, son till den klämkäcka kulturtanten och pappa till de mer harmlösa och färglösa kulturbarnen. Hans officiella åsikter lutar ofta något åt vänster minus feminism som han inte gillar. Han är också homofob och ibland flirtar han med mer högerradikal politisk miljö. I kulturmannens generation skulle alla män göra allmän värnplikt enligt både lag och praxis men han smet ofta undan och skaffade frikort med hänvisning till undermålig fysik typ alltför platta och dåliga fötter som inte gick att åtgärda på den tiden, dålig tandstatus och missbruksproblem.

Kulturmannen har inte läst alla böcker som han säger att han har läst men han har lätt för att uttrycka sig bluffigt så att folk tror att han har lusläst dem från pärm till pärm flera gånger. På 1990-talet sket han i vad som hände på Balkan och på den vägen är det. I vår tid har han ofta varit ett ryskt troll. Han och kulturtanten och kulturbarnen gav Nobelpris i litteratur till Serbientrollet Handke för några år sen. Nu vill de ge det till putinisten & trumpisten Michel Houellebecq.

Om kulturmannen bor i södra Svärje så klär han sig som Ebba & Ulf när han reser norrut.

Alla män som utövar kultur är inte kulturmän. Visst krävs det en viss utmärkande begåvning, en särställning som höjer personen över pöbeln, landsortsbegåvningarna och dom glada amatörerna.

Kulturmannen har backning på kontot för sina utsvävningar. På rak arm om jag måste nämna några Äkta kulturmän så är dessa dom jag tänker på: Ingmar Bergman, Ulf Lundell, Stig Larsson, Horace Engdahl och Karl-Ove Knausgård.

Lika självklart som dom är kvalificerade kulturmän så är sådana som Gösta Ekman (den yngre), Peter Englund, Henrik Dorsin och Henrik Schyffert den totala antitesen till kulturmannen.

Om vi ser utåt mot kontinenten så är väl dom två mest storkukade kulturmännen Michel Houellebecq och Gérard Depardieu.

Jag hoppas ni håller med mig och att någon är intresserad av att dissikera skillnaderna för vad som gör en man till en kulturman eller till en tarvlig kulturutövare.