Son på 2år 8mån avfärdar mig (Pappa). Vad är grejen?

Tjena! En fundersam farsa här.

Jag och min son hade en superbra relation, första ordet han yttrade var Pappa och han ville alltid vara med mig, fråga efter mig om jag inte syntes till, och så vidare.

Jag jobbar natt (dock hemifrån) så han ser mig inte på morgarna - det är mamman som vaknar med honom, ger honom frukost, tar honom till förskolan m.m. Jag hämtar honom dock från förskolan och är med honom hemma hela dagen. Vi går ut tillsammans på promenader (med och utan barnvagn), går till lekland, m.m.

Den senaste tiden (3-4 mån) så har han blivit väldigt, väldigt nära sin mamma.
Och jag kan förstå det. Det är ju mamma! Och hon spenderar mycket mer tid med honom jmf med pappa.
Men det är inte kul direkt att höra "Nej pappa! Inte saknat pappa!" när man ska plocka upp honom från förskolan. Om han och mamma leker och jag kommer nära så har han börjat säga "Inte pappa!"
Eller om vi skall ut tillsammans, "Pappa inte följa med!" ... och så vidare.


Han bryr sig bara om mamma när hon inte syns till (t.ex går till toan, då blir han helt tokig)
Om jag och min grabb är ute tillsammans och har kul, exempelvis på ett lekland, så kan han plötsligt börja säga "Mamma kommer snart!" "Mamma, mamma, mamma". "Vill gå till mamma".
Lite grann som att han är sur på mig, jag förstår inte riktigt.

Tänker inombords "ungjävel, du är min son! Min bästa vän!"
Skämt åsido, men det gör ju lite ont. Vi brukade säga (eller jag, brukade säga: Vem är bästa vänner?! och han svarade med en lite machoröst Papa och X (hans namn) - men om jag frågar det idag så blir det ett argt NEJ.

Han har i övrigt blivit mycket trotsig och höger är vänster, vänster är höger, och han har börjat få ett jäkla temparament.

Är det här en fas eller är jag en misslyckad farsa?
Jag spenderar 99% av min tid med honom - och spenderar PÅ RIKTIGT - inte på telefonen eller liknande, men det hjälper inte. Han har helt enkelt blivit fäst vid mamma och det börjar bli lite irriterande, även för någon som förstår hela mamma-son relation/kopplingen och inte är avundsjuk på det sättet, men det är ju inte kul.

Någon som varit med om något liknande och kanske har tips, idéer, synupunkter, erfarenheter eller liknande?

Tack!


OBS! Trollpost kommer rapporteras. Håll en vänlig seriös ton, tack!

Normalt att mamma är nr 1 i den åldern. Jag tror du kommer bli viktigare senare.

Jag har en syster-dotter som älskade mig men nu e ja mer eller mindre hatad. Jag förstår varför.
I början "simpade" jag för ungen som fan. Jag var alltid "närvarande" och gav mängder med bekräftelse. Men då detta tog energi så att ja crasha på kvällarna så kom jag på: "fan, de e fan inte mitt barn!!". Så ja slutade "simpa" o ge bekräftelse. För jag pallade helt enkelt inte. Sen hata barnet mig.

Detta e iallafall min story...

Det är en fas, men tala med din partner om hur du känner. Men framför allt försök att komma ihåg att med all välmening, barn i den åldern är riktiga puckon så ta inte din sons bettende personligt. Du verkar genuint finnas där för din son, det är det viktigaste.

Vad lustigt, min son, nästan exakt lika gammal, är precis likadan

Det är sjukt frustrerande men det är bara en fas. Har förstått att det vänder och blir tvärtom senare.

Låter självfallet som en fas. Det går över.

Är du känslomässigt närvarande ?

Det går över, för min grabb varierar det.

Det visar på att mamman är mamma på rätt sätt. Om mamman varit dålig hade barnet sagt, "jag vill vara hos pappa". Jag kan inte svara på om det är en fas eller om du gör något fel.

Läs lite barnspykologi av nån av dom äldre herrarna. Inte modern woke/feministskit. Utan dom som väger in hur vi har levt i tusentals år. Typ Gabor mate eller någon av dom döda gamla genierna. Det hjälpte mig mycket att förstå varför barn gör som dom gör och vilka behov dom har.

Det är som många andra skriver en fas och det går över. Inte kul men man får bita ihop och sen vänder det.

Det är en fas. Det har varit så med bägge mina barn, periodvis bara pappa och periodvis bara mamma.
Små barn förstår inte riktigt hur de uttrycker sig och hur vuxna upplever det. När barnet säger "inte pappa" menar det oftast inte att det inte vill vara med pappa eller inte tycker om pappa, utan att det just då hellre är med mamma.