Känner att jag kommer bli som Theodor Engström

Jag vet inte om jag bör vara bekymrad över detta eller inte. Det finns ingenting jag kan göra åt tillvaron än att flyta på, i och med hur länge jag har haft problemen.

Jag är en 25 år gammal man med autism som har levt i utanförskap hela livet. Har en depression och generaliserad ångestsyndrom, och inga vänner alls (vilket jag aldrig haft haft). Har aldrig kunnat relatera till någon, i större delen av mitt liv var jag mobbad eller helt enkelt utanför samhället.

Sedan 15-18 års åldern har jag haft ett förakt mot samhället och frekventa tankar om terrordåd, självmord och annat liknande. Vid detta läge är dessa tankar vardagen. Tankarna och känslorna riktar sig inte mot vanligt folk; utan politiker, poliser och andra sorters personer som styr samhället i helhet. Dessa tankar och känslor har aldrig eskalerat till planer, däremot känner jag att jag går en väg som kommer medföra att jag begår ett terrordåd i framtiden. Jag kan se mig själv göra något dumt när mina föräldrar går bort i framtiden, eftersom då har jag ingenting att förlora. Kanske någon dag då jag fullständigt tappar förståndet efter en social incidens eller dålig dag.

Jag har alltid skjutit bort dessa tankar och känslor och ansett dem "intrusiva", "slumpmässiga" eller tankar som symboliserar en frustration. Jag upplever däremot att dessa tankar och känslor börjar bli mer och mer övertygande över åren, att det är något jag vill göra (eller känner att det är dit jag är på väg). Fortfarande inga planer. I verkligheten, om jag lyckas få tag på ett vapen, är sannolikheten högre att jag avslutar mitt liv än någon annan. Det är en sak att tänka och känna om dessa saker, och något helt annat när man hamnar i en situation där den möjligheten finns. Kör jag bil väljer jag hellre att köra in i ett betongvägg än en folkmassa, den tanken har dykt upp. Hur många har ansett sig vara en hjälte, för att sedan kissa på sig när en liknande situation inträffat? I mitt scenario är det liknande.

Jag känner igen mig en del i Theodor Engström, bortsett från all nazism, droger och dylik. Mer specifikt känslan av att vara fullständigt utanför samhället och med oförmåga att integreras i sagd samhälle trots att jag föddes i den. Allt i livet är totalt meningslöst när man inte har någon och man lever i ett samhälle som inte är till för vissa personer som jag. Detta är säkerligen ett problem med det svenska samhället. Hur kommer det sig att detta inte är ett lika stort problem i andra länder? Tänker främst Asiatiska länder, samt länder runt Medelhavet.

Jag vill bara leva ett normalt liv, utforska naturen och världen, lära mig vetenskap och ha ett stabilt liv och mående. Detta verkar omöjligt att uppnå. Vet inte hur framtiden ser ut, tror knappast det är något positivt med tanke på hur allt verkar eskalera.

Tack för att du delar med dig, jag är i en mycket liknande situation fast är 18 år, så jag är du när du var 18 basically. Hur autistisk är du? Jag personligen har Aspergers och hade inte förvånat mig ifall du har det med, av din text att döma låter du högfungerande. Antar att du inte gjort någon utredning ännu eller? Det bör du i så fall göra så snart du kan anser jag (är dock medveten om att Sveriges psykiatri suger, där håller jag med 4chan runkaren T Engström). Samhället är inte byggt för "aspergare" och autister som oss tyvärr, vi tänker annorlunda och står i minoritet till "vanligt folk". Asien ur min erfarenhet är mer "logiskt" och "strukturerat" vilket passar oss autister och aspergare. Där är det mindre "leva för dagen, inget spelar någon roll, socialt dravel" och snarare mer fokus på vetenskapliga upptäckter, etc (kortfattat).

Egentligen är jag lite väl lik dig, småmobbad i högstadiet och fast i terrorhomicidala tankar dagligen, så är kanske inte bästa personen att hjälpa dig. Får jag fråga hur pass allvarlig denna "sociala incidens" eller "dåliga dag" behöver vara för att du ska gå bananas och planera nåt att utföra rätt kort därefter? Låter väl lovande att du inte törs göra något innan dina föräldrar gå bort, personligen känner jag inte samma (oroa dig ej dock är ingen psykopat lol).

Det sämsta du kan göra är att trycka undan tankarna, då blir dom värre. Du har inte tvångstankar då? Det bästa är att du tar kontakt med din vårdcentral om du inte har kontakt med psyk och berättar hur du känner. Du kan skriva till dom genom 1177 och förklara hur du känner så bokar dom en tid åt dig.

Jag tror att du kan bli av med dina tankar och leva ett fridfullt liv precis som du vill. Ta kontakt med vården som ett första steg så kommer dom slussa dig vidare. Ett alternativ är psykolog på nätet samt diverse vårdappar. Ett exempel är min d*ktor där man kan skriva ifall man känner sig obekväm med att prata.

*=o

Vad du än gör, ta inte ut ditt hat på andra människor. Livet är orättvist ibland, men även om du har autism så borde du kunna studera och göra saker som intresserar dig.

Du bör också ha rätt till att träffa likasinnade inom din kommun. Antingen via LSS eller habiliteringen.
(Se också om du kan gå med i någon aktivitet/hobby som intresserar dig. Då kommer du må bättre. För vi människor är sociala djur).

Du är en ledsen pojke som vill bränna ner världen för att känna av värmen i den.

Finns det inga positiva förebilder för aspergare?

Det är ett socialt handikapp men det är ju inget omöjligt uppdrag. Du får göra som andra autister och dissekera det sociala spelet in i minsta detalj så att du kan lära dig reglerna och ”passa in” i en bekväm mall, först då kommer gruppen anamma dig som varelse.

Ingen väljer hur man föds. Inte heller de man avskyr har valt att födas.

Utgå från att alla gör så gott de kan. Man vill bara få vardagen att funka.

Om någon är i grunden ond så finns det ofta (inte alltid) rimliga förklaringar till det med våld i barndom och icke kärleksfull uppväxt.

”Samhället” är inte en homogen grupp som är emot någon. ”Samhället” är bara alla andra. Men alla ser världen utifrån sitt eget perspektiv och utgår ifrån att ”samhället” är alla andra.

Tänk på att andra ser dig som en del av alltet. Därför så knäppt med terrorbrott.

Vad hade den oskyldiga flickan gjort Akilov?
Han hade kanske råkat köra på en Imam?

Våld mot oskyldiga är alltid en felaktig tanke. Det går aldrig att rättfärdiga.

Hej,

Prova att hjälpa en ny människa varje dag.

Bara om du känner att du vill och om du kan.

Fråga även din granne om du laga mat med denne varje dag i resten av ditt liv.

Jag tänker att du skriver den här tråden för att du ber om hjälp.

Om du vill få hjälp av någon annan kanske du kan tänka dig att hjälpa någon annan också?

Men som sagt endast om du känner att du vill och kan.

Fråga psykiatrin om de kan ordna social kontakt åt dig dygnet runt.

Mest troligt säger de nej.

Men du kanske kan ordna det själv?

Fråga dina närmsta grannar om det är ok för dem att du diskar deras disk.

Så har du fått social kontakt åtminstone några fler timmar varje dag än du hade tidigare.

Tror det kommer hjälpa dig enormt.

Fundera även på att starta en kolonilott för människor med psykisk ohälsa.

Prova även att vandra i skogen och meditera.

Be att få en sysselsättning med lärare att göra 2 timmar per dag via staten och psykiatrin.

Ja lite idéer.

Men bästa idén är nog att höra av dig till psykiatrin.

De kommer nog veta precis hur de ska hjälpa dig.

De kommer inte kunna göra dig frisk.

Endast en människa på jorden kan göra det.

Men du kan få så mycket hjälp och stöd du vill från sjukvården.

Men det hårda jobbet.

Det behöver du göra själv.

Och orkar du inte göra det hårda jobbet.

Jobba bara liiite på din situation varje dag. Så kommer du må bättre så småningom.

Och under tiden.

Finns hjälp och stöd från 7 miljarder människor.

Det enda du behöver göra.

Är att be dem om hjälp

Hoppas det går bra för dig

Lycka till

Ps. Hör av dig till sjukvården nu så får du hjälp. Det enda du behöver göra är att be om hjälpen. Ds.

Det här är nog bara helt vanligt ungdomsgnäll där man är besviken på att livet inte är som på film.

Folk idag jagar drömmar som de aldrig kommer att uppnå, men det man ska göra är att göra upp en plan för sitt liv och sätta ut små mål på vägen för att kunna uppnå dem. Utan tydliga mål så blir man en zombie som bara vandrar planlöst omkring, alternativt en hamster i ett hamster hjul.

Vill man bo utomlands? Se över då vilka länder som söker arbeten som du kan klara av, tex telecom? Börja sedan att söka

Men det absolut bästa tipset jag kan ge är
1. Dra ner på skärm tiden
2. Börja träna någonting
3. Se över din kost

Samtliga av dessa 3 punkter kommer att öka erat välbefinnande.

Något ni absolut OK NTE ska göra är att tala med 1177 eller en psykolog och överdriva era normala tankar så att ni hamnar i något register

Det borde finnas någon stödverksamhet in socialpsykiatrin, boendestödjare som kan stötta i vardagen, någon samtalsgrupp man kan gå till regelbundet eller så, sätt press på vården. Man kanske kan söka på olika håll, vårdcentralen? Ring kommunens växel om de vet vart man kan vända sig, jobba för att må bättre ge inte upp!
Stor kram ❤️

Skönt när det kommer in läkare i trådar och kan ställa en riktig diagnos.

Varför tror du att det inte är ett lika stort problem i andra länder? Kan vara så att du har rätt men jag har inte lagt märke till att så skulle vara fallet.

Satt på jobbet här om natten och kikade lite på alla trådar du startat genom åren, Mitochondria.
Helt klart verkar du vara inne i en djävligt ond & självdestruktiv cirkel, som pågått i många år och inte visar på någon ljusning.
Det är verkligen inte särskilt svårt att tugga sig själv ned in i det djupaste mörker av bitterhet, frustration och vanmäktigt hat.
Kunde känna igen mig själv lite grann i det du har skrivit, såsom det var för mig för ett antal år sedan.

Något som hjälpte mig då var att tänka mycket på döden, och försöka betrakta livet som en slags lek, ett gästspel som man kan göra vad man vill med.

Sen så tycker jag också att nåt slags zen-buddhistiskt perspektiv är det klokaste sättet att förhålla sig till tillvaron.