Hjälp! Depression - riktas mot partner, göra slut?

Jag har lidit av psykisk ohälsa sedan 14-års åldern som bestått i självskadebeteenden, ångest, depression mm. Det hela bottnar i att jag dels är en väldigt högkänslig person, men också för att jag kommer från en fucked up familj (skilda föräldrar sedan 3-års åldern) där min ena förälder jag primärt bott med har grov narcissism och har psykiskt och fysiskt misshandlat mig hela mitt liv tills jag flyttade ut, och den andra sa upp kontakten med mig efter min 18-års dag vilket tog superhårt på mig. På min 20-årsdag blev jag diagnostiserad med en ätstörning (BED) och jag lider varje dag av ett självförakt och en otrolig stress för att jag samtidigt studerar heltid, jag har stora utgifter varje månad (lgh mm, CSN-skulder) och stressar varje dag i skolan för att hänga med tempot.

I alla fall - har en pojkvän sedan snart 2 år. Förra julen var jag i en sådan djup depression med allt, så bestämde mig för att söka hjälp för detta och fick utskrivet antidepressiva och sömnmediciner + väntar fortfarande på att få KBT via remiss. Min pojkvän vet praktiskt taget allt om varför jag mår dåligt och har stöttat mig i den mån han kan.

Helt plötsligt i somras skulle jag ta upp med honom att jag tycker att han inte anstränger sig tillräckligt mycket (inte hjälper till med disk, städning etc) då jag jobbade heltid hela sommaren och jobbade bara nätter, men ändå gladeligen var vaken för hans skull när vi väl skulle ses (distansförhållande) trots att det innebar att jag under 4 dygn enbart sovit ca 10h totalt :-) Ändå var det alltid HAN som somnade först, alltid klagar på att han är trött osvosv fastän han INTE ENS JOBBADE och chillade nästan hela sommaren, dessutom var han på 2 semestrar med sin familj under sommaren, medan jag inte alls hade ledigt. Så när jag väl tar upp dessa problem börjar han grina och utbrister ”Jamen jag kanske är deprimerad!!!” och därför menade han att han INTE kunde ändra på sig överhuvudtaget.

Alltså ni kan inte förstå hur triggered och ledsen jag blev?? Det här är just för att den här killen kommer från världens finaste familj, som älskar honom, stöttar honom, han är den som har straight A’s i alla ämnen (dvs har aldrig haft problem i skolan eller upplevt pluggångest), har det otroligt gott ställt med pengar osvosv, och jag känner mest ba - vad i helvete har du för anledning att vara deprimerad?

Och jag vet - självklart är depression totalt individuellt för alla och det behöver inte finnas en solklar ”anledning” till varför man mår som man mår, men kan ni förstå mig i varför det typ kändes som ett ”hån” för mig att han ska utbrista detta till MIG? När han VET hela min bakgrund till mitt mående? Om han är ”deprimerad”, vad FAN är inte jag då??

Det slutade med att jag blev irriterad förstås och hade svårt att dölja det - sa åt honom att då får han söka hjälp på en gång, om han verkligen menar att han inte tänker ändra på det jag tog upp - vilket han gjorde online och fick svara på exakt samma formulär jag gjorde ang depression och sömnstörning. Mycket riktigt, när hans resultat kom och fick svar av läkare så hade han ju INTE depression enl läkaren, och han blev besviken??? Han sa rätt ut att han blev missnöjd och jag sa bara att ”men vadå det är väl bra, uppenbarligen har du inte uppfyllt kriterierna, vad hoppades du på då, att få antidepressiva?” Varpå han svarar till mig att ”ja” ungefär… så jag blir ännu mer irriterad, men det slutade med att läkaren upplever att hans sömnrytm är problemet och fick därför utskrivet en svag sömnmedicin xxx (icke-beroende).

Jag har NU precis slutat med mina antidepressiva, just för att jag orkar inte mer med biverkningarna och jag tycker inte jag mår bättre av dem, dessutom upplever jag inte att sömnmediciner funkar för mig heller utan jag blir så groggy dagarna efter.

Nu är jag triggered hela tiden för han tjatar så jävla ofta om att ”nu har jag tagit xxx för att sova”, ”nu till kvällen tog jag 2st xxx för jag tänkte det skulle hjälpa ännu mer” - och jag känner mest bara OCH?!? OCH?! WOW stackars dig eller?? När vi sover tsm somnar han alltid FÖRST och DIREKT, medan jag ligger och stirrar i taket tills kl 3 på natten. Då har han minsann inga problem med att somna, vilket gör mig ännu mer irriterad för jag TYCKER INTE han har några problem?!

Asså jag känner mig HEMSK, att ens tänka såhär om och över min egen partner, jag vet inte vad jag ska ta mig till?? Just nu får jag så mycket ”the ick”-känslor att jag ärligt talat funderar på om jag ens orkar med den här relationen, för jag mår verkligen inte bra. Vad hade ni gjort?

Det är inte mer synd om dig för att ni båda är deprimerade.

Förstås är det inte kul att ha levt med den bakgrund du har men det finns all anledning att för dig att försöka hantera det du behöver. Detsamma gäller honom om han nu känner som han gör. Däremot blir det inte enklare för någon av er att du tar hans upplevelser ifrån honom.

Om han nu har de bekymmer som han säger att han har så kanske det är viktigt för honom att lära sig mer om det så att han kan vända det. Kan du vara stöttande genom det tills att han mår bra igen så kanske du själv kan må bättre av det. Det betyder inte att du ska uppoffra allt... kanske särskilt så inte din egen sömn... men att bara finnas där när det behövs är nog värdefullt. Ingen, inte ens personer med högsta betyg och de bästa familjerna, har ett perfekt känsloliv. Det finns på film men verkligheten är en annan sak. Alla har sina bekymmer och motsvarande behov som hjälper dem fram genom livet och det gäller också din partner. Det är kanske främst hans ansvar att ta hand om men det skadar inte om du också stöttar genom det.

På samma sätt gäller det omvända för honom och dig.

Jag tror iallafall att du behöver försöka fokusera på dig själv i första hand och utanför det lyssna på hans behov.

Den historia du beskriver låter knepig men det går att vända med rätt hjälp och egen motivation. Lyssna till dina behov och gör det du kan för att du själv ska må bra i första hand. Om du studerar och känner att det blir för mycket med arbete på samma gång så kanske du ska hålla dig till en av de sysslorna tillsvidare. Se över dina kostrutiner, ät nyttigt, och se till att de sakerna fungerar framför allt annat nu när du kliver av medicinerna. Prata med en läkare om sömnen och gör sånt du mår bra av på fritiden. Ingen mängd läkemedel går upp mot ett sunt leverne för att finna sinnesfrid. Kan ni resa bort tillsammans och bara släppa allt en stund? Kanske behöver du själv en semester som du säger?

Ta så gott du kan vara på dina behov snarare än att fokusera på symptomen för dina bekymmer så kommer du kanske fram tidigare än du trott.

Jag måste börja med att säga att jag beklagar bakgrunden du kommer ifrån MEN för att komma vidare kan du inte, eller du får inte utmåla dig som ett offer. Och nej din pojkvän hjälper dig inte alls tillräckligt i det här då du behöver allt stöd du kan få och förtjänar! Du lider uppenbarligen av insomnia vilket har förvärrats av att du har jobbat natt och stressat mycket. Du bör i allt detta se till dig själv i första hand, men kanske t o m ännu mer. Din pojkvän verkar tro och tycka att han är ett ännu större offer i det hela av någon anledning. Han kanske tycker att ditt mående påverkar honom psykiskt och är energikrävande. Du måste vädra detta med honom och kanske t o m fundera på att lämna honom (kanske inte för alltid) men du bör verkligen lägga all energi på dig själv just nu! Och ta dig ur din ätstörning vilket är en resa i sig. Men du måste genast sluta upp med att måla upp dig som ett offer. Många människor mår dåligt (jag vet att det inte hjälper att tänka så) men att se sig som ett offer gräver en bara djupare ner i depression och elände. Det du ska göra är att försöka tänka på dom positiva sakerna i ditt liv som verkligen fungerar och vara tacksam för det du har (tak över huvudet, mat på bordet, tv att se på, hela kläder osv osv.) Sedan måste du jobba på dig själv varje dag och endast ta dag för dag tills du grävt dig själv ur hålet du nu befinner dig i. Gör saker som får dig att må bra, och fysisk träning är oerhört viktigt. Även om det bara är en rask promenad. Men framförallt se till att få i dig näringsrik mat och tillräckligt!!

Lycka till önskar jag dig och din kille 🙏

Med tanke på vilken drama-queen du verkar vara så förstår jag varför din pojkvän känner sig deprimerad.

Alltså jag må låta som en bitch för att jag inte stöttar en pojkvän som mår dåligt, men ärligt talat; hur i helvete ska jag hjälpa honom när jag själv mår skit och när det dessutom inte hjälper ett dugg när, som sagt, jag fortfarande tvivlar på vad ”hans depression” överhuvudtaget handlar om - kan man inte ha lite förståelse för att det sårar mig också (med reservation för att låta som ett offer) när hans ”problem” ska jämföras med mina och mitt liv?

Annars bra tips du ger i slutet, men skall nämnas att jag självklart redan testat med allt för att hjälpa mig själv. Kostrutiner är inte lätt för mig pga min ätstörning, resa bort går inte för jag har varken pengar eller tid pga studier, men absolut jag vet att jag måste sluta fokusera på alla symtom för det hjälper inte direkt såklart

Tack, jag håller väl med egentligen det du säger ang att ”se sig själv som ett offer”. Jag avskyr att HAN gör det, vilket är grunden till varför jag har den här aggressionen, men samtidigt ser jag ju mig själv som ett, och det måste jag självklart jobba på. Men precis som du säger - det stör mig så mycket att han ser sig som ett ÄNNU STÖRRE offer, och det är det jag inte heller alls förstår, för jag vet bara liksom inte varifrån det kommer alls.

Jag tror bara helt ärligt att jag känner mig själv som ett ganska hopplöst fall just nu, så jag har inte den energin eller engagemanget att stötta någon annan just nu (än mer en partner man står så nära och är intim med), och det är därför jag också själv gått i tankarna att det kanske är bättre att jag är själv just nu.

Tack för dina ord och stöd!

Jag är absolut en drama-queen, och jag har även gång på gång frågat honom och gett mig själv skulden för att jag kanske är anledningen till varför han skulle säga att han är deprimerad, men det höll han inte med om. Om han är ärlig eller ej vet jag förstås inte, men du känner inte heller till hans typ av personlighet, och gjorde du det skulle du nog också förstå att han inte heller är perfekt och gör mig ledsen ofta också. Har aldrig tvingat honom att stanna med mig, skulle jag vara anledningen skulle jag gladeligen lämna, för jag skulle inte vilja vara någons anledning till att må dåligt, aldrig. Skulle inte ens önska min värsta fiende att må såhär.

Märker du inte själv hur odräglig du låter? Ta ansvar för ditt och sluta lägga på din pojkvän vad han BORDE tänka/göra/säga för att BEHAGA dig. Lämna honom fri. Ta hand om ditt eget så slipper du triggas för att en annan människa inte dansar efter din pipa.

Offerkoftan sitter hårt på dig och den är förstås praktisk som ursäkt för att vilja kontrollera och styra omgivningen. Har du någon sorts alibi för otrevligt beteende för att du kallar dig överkänslig?

Ugh, tänk att vara tillsammans med någon och störa sig såhär mycket.


Fy i fan vad folk lever i skitförhållanden bara för att...

Din kille låter omogen men jag har ju aldrig träffat honom så jag kan ju ja fel. Men som vi kommit till insikt med så ska du lägga dig själv i första rummet för tillfället. Och kom ihåg att alla tankar om att du är dålig eller inte duger, är tjock eller för smal eller vad det nu må vara för dåliga tankar du får upp i ditt huvud om dig själv som är negativa är bara just det TANKAR och ingenting du absolut ska lägga någon vikt vid! Du och vi alla är värda absolut mycket mer än så att gå runt och tycka illa om oss själva när vi i själva verket kan och förtjänar att ha det så pass bra vi bara kan. Livet är en gåva som man ska försöka att ta vara på varje dag! Och det är det som är själva utmaningen med livet. Jag själv försöker också varje dag att vara tacksam för allt jag har som många andra kanske inte har och jag har kämpat och kämpar också varje dag med tankar som jag helst vill slippa men samtidigt är det dom som gör att jag utvecklas och gjort mig till den människa jag är idag. Men när tankarna blir för jobbiga för mig så har jag nu äntligen kommit till insikt vad jag behöver göra för att bli av med dom fortast möjligast och det är för mig att meditera och i vissa fall ut och springa en löprunda då det ger samma effekt på psyket som meditation.
Man kan inte tro det kanske men mycket av ens psyke kan påverkas genom rätt andning.
Andas in ett djupt andetag genom näsan samtidigt som jag känner först magen fyllas upp med luft, sedan ända upp till lungorna och bröstkorgen som växer. Därefter håller jag andan några sekunder och sedan andas man långsamt, verkligen långsamt ut genom munnen. Gör jag så ett par gånger och verkligen fokuserar på andningen när jag gör det (brukar även visualisera att jag andas ut alla tankar vid utandningen) så brukar det värsta släppa.

Som sagt. Lycka till med livet ♥️

https://www.kth.se/om/nyheter/centrala-nyheter/meditation-gor-dig-battre-1.923018

Samma här, hatar såna. Jävligt respektlöst att somna före sin partner!

Stackars kille som har en brud som du, han förtjänar bättre ändå.