Har hamnat i en svacka

Vet själv hur det är att fastna med tankarna på någon. Det gäller att låta det bara glömmas bort, det går bättre om man inte anstränger sig.

Snälla personer raggar inte. Leta efter någon du skulle kunna bli kär i och umgås med den. Då kan du själv fråga chans.

Hej

Du kanske ska satsa på killarna du inte vill ha.

Du kanske känner till uttrycket ”de snälla killarna får inget”

Leta efter bortkomna stackare som knappt fattar hur man säger hej till en tjej utan att göra bort sig fullkomligt på precis alla sätt och vis

Då hittar du nog en snäll kille




Men allvarligt.

Är det inte bättre att aldrig någonsin ha en kille igen och bara njuta till fullo av livet?

Skaffa besöksförbud för förra killen?

Styrketräna.

Res runt jorden.

Gör precis allt man kan göra på jorden.

Njut till fullo

Men skaffa aldrig någonsin en kille igen

Sen en vacker dag när du byggt upp din fysiska och mentala styrka till Max.

Då kanske rätt kille uppenbarar sig i ett moln

Då blir du blixtförälskad och förstår att detta är rätt.

Detta kommer antagligen ske per automatik den dagen du är redo

Under tiden.

Skaffa inte en ny kille, alls.

Njut av livet till fullo istället

Lycka till

Tack för hjälpen och infon! Jag ska absolut googla mer på det Det är så himla svårt att få distans bara, i och med att vi träffas hela tiden när vi jobbar, men precis som du skriver så skulle jag aldrig råda en kompis att gå tillbaka till honom om hen befann sig i en liknande situation. Jag har så svårt att inte känna mig elak och som att jag förstör hela hans liv bara.

Vilken bra idé på många sätt! Det skulle faktiskt vara väldigt skönt att bara leva ensam och läka och kunna fokusera på mig själv. Samtidigt längtar jag efter sex, närhet och kärlek så att jag nästan blir sjuk, så det är komplicerat. Jag skulle bara vilja ha en hälsosam relation och tro mig, jag har testat att ragga själv och har verkligen ingenting emot blyga, bortkomna stackare. Ärligt talat tycker jag att det är lite sexigt! Men eftersom jag är 35 år, så har jag tyvärr inte hela livet på mig att fundera. Antagligen måste jag försöka gå vidare i livet och hitta en ny man ganska snart, eller så går jag tillbaka till mitt ex och hoppas på en förändring. Jag kommer inte skaffa barn så länge jag slår mig själv. Det vore inte rätt mot barnet. Ett tredje alternativ är att åka till Danmark och bli mamma på egen hand. Kan inte direkt säga att jag jublar över något av alternativen

Livet kallar på dig. Det är därför du känner det du gör, kroppen vill gå vidare känslorna som uppstår är en försvarsmekanism.

Gällande att slå sig själv:
Det är ett beteende med väntat resultat. Du blir arg/ledsen och vet inte vad du skall göra för att hantera det. Att slå sig blir ett resultat av det, ett väntat resultat att ta kontroll över situationen. Ingenting som är bra så klart. Detta beteende finns ofta hos folk med PTSD, Autism/Aspberger.
Säger inte tt du har något av det, men det är ett vanligt förekommande beteende när man inte vet hur man skall hantera starka känslor.

Bryt med exet, bryt och avsluta bolaget be honom köpa ut dig eller likviditera bolaget.

Livet är för kort över att gå runt och må skit. Livet är king! Men du måste börja välja dig själv!

Ja som sagt är jag inte alls någon expert

Upprepa den här meningen varje dag i resten av ditt liv:

”Eller så går jag tillbaks till mitt ex och hoppas på en förändring”

Sen upprepar du detta mantra högt för dig själv varje dag i resten av ditt liv:

”från och med idag ska jag försöka vara så snäll mot mig själv i resten av mitt liv”

Jag upprepar.

Skaffa aldrig någonsin man och barn i resten av ditt liv.

Styrketräna.

Res runt jorden.

Njut av livet till fullo.

Jag upprepar.

Njut av livet till fullo

Sen när du är 70 år kommer du träffa mannen i ditt liv och eftersom han kommer vara snällare mot dig än du trodde var möjligt på jorden.

Så kommer du inte bry dig om detta med barn

Lycka till

Gör inte jag heller har väldigt hög tolerans för galen skit de sån man är helt enkelt.
Men de gäller att acceptera det och minimera skadan de gör på än själv. Jag är inte normal och kommer nog aldrig bli det. Kärar jämt ner mig i knäppskallar och gillar att tänja på gränser. "leka med elden etc"
Men har åtminstone lärt mig att sätta gränser
Och ta upp saker vid rätt tidpunkt.
Dvs när man inte är 1000 procent agriverad och nedgången psykiskt. Det gör stor skillnad men hey ibland halkar man dit.

Men ditt beteende och dina känslor är ditt ansvar och i slutändan endast du som kontrollerar.. Kan du inte kontrollera dig och ta ansvar för dig själv Så identifiera och sätt dig i situationer som tillåter dig att göra det eller be om hjälp från någon. Men jag lyckas inte alltid själv med detta man glömmer och tycks med i diverse olika psykbryt och fan och hans mostrar. Men det bör vara mer regel än undantag. Vilket åtminstone jag har lyckats ta mig till och jag skulle tro att alla kan ta sig till.

Sen tror jag att du har något som är trasigt i dig redan som du försöker uppleva och bearbeta eller att du är en sån där emotionellt dramatisk lirare.
De drar till sig människor med samma "natur"
Som ytterligare magniterar vår redan påslagna natur. Då är det bra om man ser det och förstår det. Och inte hoppar på varenda tåg som går till psykfabriken.
Utan ba tittar o säger okey nu går ett tåg här.
Jag behöver inte stiga på det.
Jag kan röra mig bort från denna station och
Ta cykeln istället.
De kan hjälpa om du tar reda på vad "detta" är.
Jag vet vad det är och jag vet dessutom att jag är en känslospretande jäkel.
Så jag får leva med att attrahera totala mongon det verkar vara min lott i livet.
Men ja vet inte. Blir människor för knäppa labila whatever så lämnar man dom för att inte gå under själv men var den gränsen går är olika för alla. Livet är komplext.
Man kan ha en förståelse för allt jag säger och ändå inte göra "som man ska"
För kärleken är knäpp.
Va säger han komikern Dylan moran.
Do you want to be sane OR not lonely?