Vad är värst? psykisk eller fysisk smärta?

Det sägs att cellerna registrerar fysisk smärta men inte psykisk.

Psykisk eller emotionell smärta är ju klart värre.

Fysisk smärta kan regleras, du kan genom tankekraft och meditation reducera dess effekt, dess intensitet och även bli kvitt känslorna kopplade till smärtan. Sedan vet man också att den här typen av smärta är högst temporär, man vet att det kommer gå över.

Emotionell smärta saknar ord. Känslan är att du kommer känna och bära detta resten av ditt liv, det finns ingen framtid och du lever i en avgrund. Det finns inget hopp om att någonting skall bli bättre, det finns inga ord eller handlingar som kan rädda dig.

Sedan är det ju inte sällan man vill dö i båda fallen, men jag hade alltid valt fysisk smärta över psykisk smärta.

Semantik. Men om vi säger så här då... Den djupt hjärtskärande sorgen måste väl kunna mäta sig med vilken fysisk smärta som helst?

Min bestämda uppfattning är nej. Har varit med om båda och det är två totalt olika upplevelser. Hjärnan beter sig väldigt olika för att hantera det.

Det går inte att jämföra enligt min mening.

När jag pratar om fysisk smärta så menar jag smärta som får en att spy rakt ut och att döden känns som ett bättre alternativ. Inte när man hamrar sig på tummen.

Svårt..varit med om fysisk smärta till jag tuppade av..men det är ju trots allt ganska kortvarigt. psykiskt kan ju vara en livstid.

Intressant. Följdfråga på det. Om sorgen inte kan mäta sig med smärtan, betyder det att du skulle välja att offra ett barn till framför att uppleva den smärtan igen?

Vill du dela med dig av vad den fysiska smärtan bestod av?

Naturligtvis inte. Skulle ta vilken fysisk smärta som helst över det scenariot. Smärta går över.

Sprucken höft vid en motorcykelolycka i skogen följt av 15 mil skumpig grusväg till sjukhus. Det är ett exempel som var väldigt prövande. Då var jag var glad när hjärnan stängde av kroppen till slut.

Det gör den inte vid sorg. Kan tänka mig att hjärnan agerar annorlunda för en mor som förlorar sitt barn då banden av naturliga skäl är mycket starkare. Bara spekulationer från min sida dock.

Vet inte vilket kroniskt tillstånd som gör lika ont som vad du va med om, men om något. Skulle det förändra ditt svar? Annars är det ju något mer till det än tidsaspekten.

För att skruva upp det ett snäpp till. Ok, det du känner är djup, hjärtskärande sorg. Men om vi leker med tanken att du själv var ansvarig för det som hände barnet, säg en rattfylla, tror du det skulle göra sorgen till något som mer liknar smärta?

Vi kan lägga till att din värsta fiende, med egna friska och välmående barn, dagligen skrattar åt och hånar dig för det du du gjorde fel i exemplet

Aj aj aj.

Ingen aning har inte varit med om något kronisk, alltså någonting som i längden inte går att lära sig att hantera. Även fysisk smärta vänjer man sig med relativt fort, på samma sätt som att sorg och ångest blir lindrigare med tiden. Det finns alltid där men vårat psyke och kropp är ju så fiffigt konstruerade att den bearbetar och förtrycker båda typer.

Det ändrar inte de facto att det är två helt olika typer av lidande. Så nej, det tror jag inte.

I ett sådant fall, om man skulle vara så pass känslig så tar ju egot över och man känner avundsjuka, då skulle jag vilja påstå att läkeprocessen har gått över i självömkan. Då har det gått för långt och man har inte tagit dom stegen man bör för att jobba sig vidare i livet.

Tänk en person som har varit med om någon typ av fysisk skada. Man har ont men gör ingenting åt saken, man går inte till en läkare, ingen rehab, ingen sjukgymnastik osv. Det ända personen gör är att tycka synd om sig själv och är avundsjuk på dom som är friska, oavsett yttre påverkan från andra. Då har det gått för långt enligt mig men långt ifrån alla håller med mig vad gällande det. Människor är slöa till naturen och experter på att hitta ursäkter när slöfocken slår till. Även jag men det är ingen legitim ursäkt enligt mig.

Så länge det inte finns något som hindrar bearbetningen, ett orent samvete t ex. gärna i kombination med någon som håller såret öppet på dig


Iochförsig sant. Men 100% outhärdligt ändå. Den du är nu har olika försvar mot avundsjuka, självömkan och slöfockeri, som du inte skulle ha på samma sätt efter exemplet. Om någon höll på så med dig nu, så vore det fel på den personen. Det skulle gå att förhålla sig till. Smärtan/"smärtan" av att veta att hen har helt rätt vore något annat.


Beror nog på könet också. En kvinna skulle ha försvar mot den fysiska smärtan motorcykelolyckan innebar, på ett annat sätt än vad nån av oss mesiga män haft, men antagligen kämpat med känslokontroll och psykologiska försvar. Vad vet jag.



Helt enig. Speciellt om det gnälls

Jag har kronisk smärta i axlarna. Skulle uppskatta den till 2-3 av 10. Där 5 är att sätta en glödande tändare mot huden och hålla kvar. 7 är ryggskott och 10 gissningsvis det som krocketklubba va med om.

Samtidigt så har jag pga egen klantighet råkat hålla igång en koffeinavtändning i ungefär 1 års tid. Den avtändningen är också 2-3 men psykiskt då. Amfetamin at är 5, benso 10.

Om jag fick välja så skulle jag helt klart ta den fysiska smärtan före en evig koffeinavtändning :P :P :P

Rätt svårt att säga rent objektivt. Är nog olika för olika personer också.