TrePappor ny doku på SVT-Play

Efter att ha tittat en stund blir min analys en annan:

De är hippies. Sökare. På jakt efter mening och frid i tillvaron.

Det här handlar om män där åtminstone två mår rätt dåligt - Jon och Jonas. Ingen av dem verkar må bra eller vara nöjd med hur livet blev, och tyvärr har de hittat kompisar som enablar det måendet. De hoppas det här kill-myset ska vara vägen till lycka och frid, men blir bara olyckligare och mer självupptagna. Allt handlar om deras känslor, jag jag jag.

Frågan man ställer sig efter att ha kollat: vad fan har barnen med någonting alls av detta att göra? Diskuterar de EN enda praktisk/konkret situation på hur de ska hantera situationer i föräldraskapet?
.

Hela ditt inlägg kan sammanfattas till en mening, ”Jag vill vara manlig så att kvinnor ska vara attraherade av mig”. Du bryr dig alltså så mycket om vad tjejer tycker att du baserar hela din existens efter att bli så attraktiv som möjligt, du är alltså automatiskt bögig med detta mindset

Är det någon som vet vad dessa filurer arbetar med?

Alltså förutom att drick havremjölk och podda

Kul att du frågar. Jag satt och fnissade åt detta (snott från DN):







Jag har svårt att titta på denna dokumentär, det är en helt ny nivå av cringe som jag inte upplevt tidigare. Frågan är väl snarare, är detta på riktigt? Är folk som håller på med yoga, meditation och annat flum alltid såhär?

Är också nyfiken. En verkar ju jobba med att spela in instruktionsfilmer för något, eller om det var någon form av utbildningsfilm. Jag vill veta exakt vad alla jobbar med! Vet nån?

Ja det intressanta är inte vad dessa pappor gör eller inte gör. Utan varför ni blir igångtriggade av denna inkännande typ av manlighet? Många män både i landsbygd och storstad känner sig hotade av mjukispappakulturen. I stället för att vända det med ilska mot dessa män så vore det intressantare om ni vände det inåt och ställde frågan till er själva. Kan det vara så att min machokultur jag respresenterar känner sig hotad av en annan typ av manlighet? Kan det finnas fina poänger med att vara öppen med känslor, visa sig sårbar mot sin partner? Kan det också vara så att det finns en trygghet att undvika dessa frågor för då riskerar jag att komma nära min partner på riktigt. Jag skulle tusen gånger om välja en av dessa pappor som min egen pappa än en frånvarande pappa. Jag tror att de flesta som har haft en helt frånvarande pappa håller med. Jag själv kan känna mig hotad av både mjukispappan och machopappan. men istället för att ondgöra mig på dessa män har jag insett att båda finns där som en naturlig del av vår och min egen natur. Frågan är vilken del som är mest värdefullt att bejaka i ett liv för att det ska bli mer kreativt, nyfiket och spännande att uppleva?

Ja det intressanta är inte vad dessa pappor gör eller inte gör. Utan varför ni blir igångtriggade av denna inkännande typ av manlighet? Många män både i landsbygd och storstad känner sig hotade av mjukispappakulturen. I stället för att vända det med ilska mot dessa män så vore det intressantare om ni vände det inåt och ställde frågan till er själva. Kan det vara så att min machokultur jag respresenterar känner sig hotad av en annan typ av manlighet? Kan det finnas fina poänger med att vara öppen med känslor, visa sig sårbar mot sin partner? Kan det också vara så att det finns en trygghet att undvika dessa frågor för då riskerar jag att komma nära min partner på riktigt. Jag skulle tusen gånger om välja en av dessa pappor som min egen pappa än en frånvarande pappa. Jag tror att de flesta som har haft en helt frånvarande pappa håller med. Jag själv kan känna mig hotad av både mjukispappan och machopappan. men istället för att ondgöra mig på dessa män har jag insett att båda finns där som en naturlig del av vår och min egen natur. Frågan är vilken del som är mest värdefullt att bejaka i ett liv för att det ska bli mer kreativt, nyfiket och spännande att uppleva?