Vad stör dig mest i filmer?

ALLTID när en person eller ett sällskap ska gå över en hängbro, så brister den.

ALLTID när en person eller ett sällskap ska skida över en graciär, så ramlar minst en av dem ner i en glaciärspalt.

ALLTID när två personer är ute och vandrar i bergen, så ramlar en person ner och blir hängande från kanten, hållande sig krampaktigt fast, och den andra måste försöka dra upp den.

Väldigt ofta när någon har en dödlig sjukdom, typ cancer, och bara har några veckor eller rentav dagar kvar att leva - så syns inte detta på personen. Personen har fint hull och rosig hy! Dessutom kan personen göra sådana saker som att gå långa vägar i kuperad terräng, för att återse platsen där han eller hon brukade träffa sin ungdoms kärlek i hemlighet. Möjligen att personen stannar och vilar några ögonblick och tar sig för pannan, men inte mer än så. Personen kan även ha sex! När personen sedan dör så sker det plötsligt. Han eller hon bara ramlar ihop och är död. Alla som har haft något med cancersjuka att göra måste väl SE hur bisarrt detta är..?

Det är som alla James Bond filmerna

Inte bara det, formulan går introuppdrag - dålig musikvideo - bad guys gör nåt dåligt - bond får uppdraget att fixa skiten - konstiga prylar scenen där en penna blir en minigun samt den obligatoriska märkesbilen som betalade mest för att vara med visas upp - nån actionscen - den obligatoriska jakt scenen - bad guys berättar precis allt om sin onda plan (007 ska självklart vara fångad när detta händer) - Bond flyr och räddar världen i en final showdown <insert_random_brands>.*

Kvinnor är med som support/sex nånstans också (obligatorisk sex scen petas in också).

Smart en annan sak, Att alltid hjälten i actionfilmen tål hur mycket stryk som helst, får några skråmor när andra bara poff ett eller två slag är nere. Samma sak med tillhyggen... Inte klokt

När en person faller med ett rep i handen eller bundet om sig, och bara stoppar när repet blir spänt utan att släppa eller att det tar ont.

Professionellt räddningsmanskap av något slag (t.ex. bergräddare), som låter sig övertalas av anhöriga till de försvunna att de (de anhöriga) ska få följa med, fastän dessa är ovana vid miljön och måste passas och ledas och instrueras hela tiden, vilket gör att det tar mycket längre tid att undsätta de försvunna... vilket skulle kunna sluta med dödlig verkan.

När bilar exploderar såfort de krockar lite eller hamnar upp och ner.

De återkommande utbrotten från poliserna på arbetsplatsen. Så tröttsamt och förutsägbart!
I Hollywoods produktioner oftast kollegiala konflikter om "who s in charge".
Eller ta Lassgård som Wallander. Han är en duktig skådis, men här måste han frustaoch gorma sig genom numren.

Polis tjejer alltid lesb.
Bartjejer alltid lesb.
Mjuk kille alltid bög.
Alla inkvoterade svarta i "historiska" filmer där det inte fanns några svarta.
Allt med Woke, som med de flesta nya filmer från USA o EU...suger pung

Eller när någon skall bli strypt och letar efter något vapen 1 meter från sig istället för att ta bort händerna från halsen...att ta bort dom är hur lätt som helst i verkliga livet.

Ett genomgående störningsmoment i större delen av svensk filmproduktion är en oerhört stolpig och onaturlig dialog. Ord som inte används till vardags, krystade klyschor, ord som uttalas ordagrant och så vidare.

"Vi måste tala med dem om vad de bevittnade under kvällen när mordet i fråga skall ha skett."

"Jag undrar hur länge vi skall behöva vänta på snabbussen vid den här bedrövliga hållplatsen."

Som svensk är det svårt att undgå hur det låter även om valfri utlänning med största sannolikhet inte noterar det. Nu görs dock merparten svenskspråkiga filmer för just en svensk publik.

Tycker nästan helt tvärtom. Bra dialog är en dialog som är dramatisk/litterär, vilket sällan innebär helt "naturlig". Sån är den i de bästa utländska filmerna också. Svenska filmer - åtminstone de senare åren - brukar snarare eftersträva en extrem "naturlighet", vilket bara gör allt tråkigt och platt.

Bra skådespel har aldrig handlat om att man inte ska "märka" att de spelar en roll. I sådant fall hade Shakespeare ansetts vara en sopa.

Detta gäller för övrigt mycket av det som tas upp i denna tråd: har för mig nån nämnt att telefonsamtal tex brukar vara rätt direkta, man kommer till kritan direkt utan en massa dösnack som man har i verkligheten. Stämmer visserligen, men vem vill sitta och lyssna på en massa tomprat i en film? Samma med konventionen att när de sätter på TV:n så visas det de letar efter direkt: är det ett mord som begåtts så kommer man fram till nyhetsrapporteringen om detta på en gång, och efter ett kort inslag stänger de av TV:n igen. Inte särskilt sannolikt, men samtidigt är det just en konvention som fungerar, för igen så har ingen intresse av att se hur det går till helt realistiskt när någon sitter och zappar och får vänta på att det rätta inslaget ska visas.

Just zappa brukar de göra några kanaler innan de kommer rätt

Om en kvinna ska berätta något för sin man som kan tänkas göra honom mycket upprörd, t.ex.: "du är inte far till vår son, det är din bror" eller "jag har varit otrogen med min chef" eller "jag har aldrig älskat dig, jag tog dig bara för att du kunde hjälpa fram mig i karrären, och nu vill jag ha skilsmässa" - så måste hon alltid göra det precis när de står och balanserar på en smal klipphylla, eller vid en glaciärspalt, eller mitt ute i ingenstans där ingen hittar henne om han hoppar in i bilen och kör iväg utan henne.